Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oceanien är den först af Malte Brun och Lesson införda och sedermera tämligen allmänt antagna benämningen på samtliga i Stilla hafvet kringspridda öar och ögrupper - Oceanites, zool., är ett till stormfoglarnas familj och de långvingade simfoglarnas ordning hörande slägte - Oceanmeteorologi. Se Nautisk meteorologi - Oceanografi, läran om verldshafven - Oceanus. Se Okeanos - Ochino. Se Occhino - Ochlokrati. Se Oklokrati - Ochoa, Eugenio de - Ochotsk, rysk stad i öst-sibiriska kustprovinsen - Ochotska hafvet, Tungusiska l. Lamutiska hafvet, en omkr. 2,000 km. lång och 1,200 km. bred vik af Stora oceanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den förste europé, som såg Stilla hafvet, var
Magalhães, hvilken, sedan han seglat genom det efter
honom uppkallade sundet, styrde mot n. v. och v. för
att nå Molukkerna och derunder anträffade Marianerna
(1521). Nya Guinea upptäcktes 1526 af portugisen
Jorge de Meneses och vestra Karolinerna s. å. af
Diego da Rocha. Några af de ö. om Karolinerna belägna
Marshallöarna upptäcktes 1529 af Saavedra, men
de flesta först 1788 af Marshall och Gilbert. På
en resa från Callao upptäckte Alvaro Mendana
Salomonöarna samt måhända Sandwich-öarna och på
en senare resa 1595 Marquesas-öarna. Paumotu-öarna
besöktes 1606 af Quiros och Torres, hvilka äfven sågo
den största af Nya Hebriderna. 1642 upptäckte Tasman
Nya Zeeland och 1643 Tonga- och Viti-öarna samt
Nya Irland och Nya Britannien, hvilka sistnämnda
han ansåg för delar af Nya Guinea. Först i senare
hälften af 1700-talet gjordes nya upptäckter. 1767
lade engelsmannen Wallis de för sin naturskönhet
berömda Sällskapsöarna till de kända delarna af
jorden. Följande året fann Bougainville Samoa-öarna,
och på 1770-talet afslutade Cook de stora upptäckterna
i Stilla hafvet, i det han 1774 riktade kartan med Nya
Kaledonien och 1778 med Sandwich-öarna, der han 1779
fann sin död. Under innevarande årh. har en mängd
vetenskapliga expeditioner besökt O., som derför
också blifvit omsorgsfullt undersökt. Kristendomen
har ock med större eller mindre framgång predikats på
de flesta öarna. Under européernas inflytande har den
ursprungliga kulturen alltmer börjat försvinna, så att
man inom kort nödgas studera den i äldre reseverk och
i etnografiska museer. – De europeiska sjömakterna
hafva för länge sedan börjat tillegna sig de vackra
öarna. Storbritannien har i O. en kolonialbesittning
af 521,089 qvkm., med omkr. 855,000 innev., deraf
Nya Zeeland med dependenser utgör 272,849 qvkm.,
britiska andelen af Nya Guinea med kringliggande
öar 229,100 qvkm., Vitiöarna 20,807 qvkm.,
Rotumah (mellan Viti- och Ellice-öarna) 36 qvkm.,
Caroline-ön i Manihiki-gruppen 5,5 qvkm., Starbuck,
Malden och Fanning (Centralpolynesiska Sporaderna)
132 qvkm. Nederländerna eger vestra delen af Nya
Guinea med kringliggande papuaöar, 397,088 qvkm.,
med omkr. 265,000 innev. Under Tyska rikets skydd stå
Kaiser Wilhelms land på Nya Guinea, 181,650 qvkm.,
Bismarck-arkipelagen (Nya Britannien, Nya Irland
m. m.), 47,100 qvkm., Bougainville-, Choiseul- och
Isabell-ön bland Salomon-öarna samt Marshall-, Brown-
och Providence-öarna. Frankrike eger Nya Kaledonien,
Tahiti, Moorea, Paumotu-arkipelagen, Tubuai- och
Marquesas-öarna, sammanlagdt 23,608 qvkm., med 80,000
innev. Spanien gör anspråk på Marianerna, Karolinerna
och Palau-öarna, 2,590 qvkm., med omkr. 44,000
innev., och nord-amerikanerna hafva tagit några i
eqvatorialtrakten belägna små guanoöar i besittning.
Oceanites, zool., är ett till stormfoglarnas familj
(Procellariidae) och de långvingade simfoglarnas
ordning (Longipennes) hörande slägte,
som igenkännes på sina framtill och på sidorna
skenbelagda tarser, hvilka äro halfannan gång
längre än mellantån. Näbben är kortare än
halfva hufvudlängden, första vingpennan längst
samt klorna breda och trubbiga. Hit hör
hafslöparen, O. oceanicus, som är sotsvart, med
svagt grå anstrykning. Öfvergumpen samt öfre
och undre stjerttäckarna äro hvita, ving- och
stjertpennor, näbb och fötter svarta, simhinnorna
delvis gula. Längden utgör 19 cm. Arten är hemma
i Indiska, Stilla och Atlantiska hafven samt
kommer då och då till vestra Europas kuster.
C. R. S.
Oceanmeteorologi. Se Nautisk meteorologi.
Oceanografi (af Lat. oceanus, haf, och
Grek. grafein, skrifva), läran om verldshafven
(oceanerna) med afseende på deras utsträckning och
djup, vattnets beståndsdelar, salthalt, specifika,
vigt och temperatur på olika djup samt strömmar,
vågornas höjd, m. m. R. N.
Oceanus. Se Okeanos.
Ochino. Se Occhino.
Ochlokrati. Se Oklokrati.
Ochoa [åtsjå’a], Eugenio de, spansk literaturforskare
och författare, f. 1815, fick sin lärda utbildning
i Paris och uppsatte 1835 med Fr. de Madrazo
tidskriften »El artista», men måste 1837 undan
de politiskt upprörda förhållandena taga sin
tillflykt till Paris, hvarest han i biblioteken
forskade efter spanska manuskript och utgaf flere
arbeten. Återkommen till fäderneslandet 1844,
vardt han s. å. ledamot af Spanska akademien, 1847
föreståndare för statstryckeriet, 1848 byråchef
i undervisningsministeriet och 1850 medlem af
cortes. Död 1872. O. inlade stor förtjenst om sitt
lands literatur genom de kritiska inledningarna i
den af honom utgifna samlingen »Coleccion de los
mejores autores castelianos» (50 bd, 1837–50),
ur hvilken äfven särskilda grupper äro sammanförda
under titeln »Tesoro». Bland hans öfriga arbeten må
nämnas diktsamlingen Ecos del alma (1841), ett par
dramer och det illustrerade verket España literaria,
cientifica, politica y artistica (1847).
Ochotsk [achå’tsk], rysk stad i öst-sibiriska
kustprovinsen, belägen i en osund trakt vid
kustfloden. Ochotas utlopp i Ochotska hafvet är nu
en obetydlig ort med 3–4 hundra innev., men var förr
hufvudstad i en särskild rysk provins samt af vigt
såsom hamn och ett stöd för ryska väldet i östra
Sibirien. O. anlades 1649.
Ochotska hafvet [achå’tska], Tungusiska l. Lamutiska
hafvet, en omkr. 2,000 km. lång och 1,200
km. bred vik af Stora oceanen, begränsas i ö. af
halfön Kamtsjatka och Kurilernas arkipelag, i
s. af ön Jeso, i v. af ön Sachalin och öst-sibiriska
kustprovinsen. Det står i förbindelse med Japanska
hafvet i s. genom Lapérouse-sundet (mellan Jeso
och Sachalin) och Tatar-sundet (mellan fastlandet
och Sachalin). I n. ligga de djupa Pensjina- och
Gisjiga-vikarna, i v. Taui-viken. Det öppna hafvet
är isfritt året om, i allmänhet ganska djupt, utan
sandbankar, men stormigt och dimmigt. Hvalfångst
idkas af nord-amerikaner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
