Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ochrida. Se Okrida - Ochroma, Sw., bot., ett slägte af träd - Ochtervelt, Jacob - Ocimum (Ocymum) L., bot., ett artrikt örtslägte - Ockasionalism, filos., den åsigt, enligt hvilken öfverensstämmelsen mellan å ena sidan kroppens tillstånd och rörelser samt å andra sidan själens förnimmelser och viljeyttringar af Gud i hvarje ögonblick bringas till stånd genom en fortsatt skapelse - Ockel, Eduard - Ockelbo (Ugglebo), socken i Gefleborgs län - Ockenheim. Se Okeghem - Ocker, jur., polit. ekon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ochrida. Se Okrida.
Ochroma Sw., bot., ett slägte af träd, hörande
till nat. fam. Bombaceae Kunth, kl. Monoecia
L. Blommorna äro stora och vackra, frukten en kapsel,
hvars insida är beklädd med sidenglänsande hår
(»silkeull»). En i Vestindien förekommande art,
O. lagopus Sw., »balsaträdet», har en lätt,
svampig och mjuk ved, som begagnas i st. f. vanlig
flaskkork och till förfärdigande af båtar eller
kanoter, som aldrig kunna sjunka. Fruktullen
tjenar som material till hattfabrikation och
stoppning i kuddar. Barken anses verksam mot vissa
hudutslag. De örtartade delarna innehålla växtslem
och stammen en gummiliknande saft i ymnig mängd.
O. T. S.
Ochtervelt, Jacob, holländsk målare, antagligen
född i Rotterdam, der han var verksam under senare
hälften af 1600-talet, och der han bevisligen var
medlem af Lukas-gillet 1667–1672. Han antages
hafva varit lärjunge af Frans van Mieris d. ä.,
men i synnerhet hafva Gerard Terborch och Gabriel
Metsu inverkat på honom. O. dog före 1710. Taflor
af honom finnas i Rotterdam och Berlin. I Sveriges
Nationalmuseum äro 3 arbeten honom tilldelade,
hvilka förr tillskrifvas Terborch och Vorhout.
C. R. N.
Ocimum (Ocymum) L., bot., ett artrikt örtslägte, som
vanligen ställes främst i den stora nat. fam. Labiatae
Juss., kl. Didynamia L. Blomfodrets öfre läpp är
rundad, den nedre 4-klufven. Blomkronans ena flik är
odelad, den andra, liksom fodret, 4-klufven. De yttre
ståndaresträngarna hafva bihang vid basen. Slägtets
alla arter äro genom rikedom på flyktig olja
starkt luktande, och många ega en värderad vällukt,
t. ex. O. gratissimum L. från Indien, hvars ytterst
angenämt luktande örtstånd i sitt hemland användes
till hvarjehanda medicinskt bruk mest i form af té,
och som äfven i Europa varit använd under namnet
summitates Ocimi gratissimi. Mest bekant är dock
»basilik-örten», herba Basilici l. O. citrati, af
O. Basilicum L., som äfven tillhör Indien. Denna
art igenkännes genom sina äggrunda, glatta blad och
kanthåriga foderflikar. Dess lukt är nejlikartad och
särdeles behaglig. Den torkade örten var förr mycket
använd i medicinen. De flesta arterna tillhöra Indien,
men äfven i Afrika och Amerika förekomma arter,
hvilka hafva samma egenskaper som de öfriga. O. T. S.
Ockasionalism (af Lat. occasio, tillfälle), filos.,
den åsigt, enligt hvilken öfverensstämmelsen mellan
å ena sidan kroppens tillstånd och rörelser samt å
andra sidan själens förnimmelser och viljeyttringar
af Gud i hvarje ögonblick bringas till stånd genom
en fortsatt skapelse (continuata creatio). Ett
ockasionalistiskt betraktelsesätt var ingalunda
främmande för Cartesius. Det utfördes vidare
af hans efterföljare, särskildt af Geulincx, men
bekämpades af Spinoza och Leibniz, hvilken sistnämnde
uppställde läran om en förutbestämd harmoni (harmonia
praestabilita) såsom förklaringsgrund för äfven den
nämnda öfverensstämmelsen. Nyare forskningar hafva
ådagalagt det oriktiga i antagandet att själ och kropp äro
två skilda substanser och i stället sökt visa,
att de äro organiska moment i samma lif. Härmed
är sjelfva den grund fallen, på hvilken såväl
ockasionalismen som de henne motsatta, men från
liknande förutsättningar utgående åsigterna hvilat.
L. H. Å.
Ockel, Eduard, tysk målare, f. 1834, studerade
djurmåleri i Berlin, arbetade sedan 1858 i Paris under
Couture och lefver numera i Berlin. Hans djurtaflor,
som tillika äro landskapsbilder, behandla både husdjur
och vilda djur, målade med kraftig naturalism och ofta
i stark rörelse. Nationalgalleriet i Berlin eger ett
par taflor af honom: Kor vid en dam i Fontainebleau
och Höstafton i Mark.
Ockelbo (Ugglebo), socken i Gefleborgs län,
Gestriklands Vestra tingslag. Areal 60,060 har. 6,065
innev. (1886). Ö. bildar med Amots kapell ett
konsistorielt pastorat af 2:dra klass, Upsala stift,
Gestriklands kontrakt. Inom O. samt Bollnäs och
Hanebo socknar af Helsingland ligga de s. k.
Ockelboverken, bestående af Åmots och Jädraåns masugnar,
Brattfors, Åmots och Vi stångjernsverk i O. socken
samt Katrinebergs bruk i Bollnäs, hvartill komma
ett stort antal sågar, qvarnar samt landt- och
skogsegendomar (omkr. 72,000 har) i O., Hanebo och
Bollnäs socknar och jerngrufvedelar inom Svärdsjö
socken, Kopparbergs län, från hvilka jernväg går
till Jädraans masugn och Ockelbo station vid Norra
stambanan, alltsammans 1887 saluvärderadt till
7,291,445 kr. Brattfors anlades 1674 af drottning
Kristinas lifmedikus S. Broms, med hvilkens dotter
det kom till biskopen i Vesterås Carl Carlsson. Åmots
bruk jämte masugn anlades 1710, Katrinebergs bruk 1764
och Vi bruk 1804. Efter biskop Carlsson tillföllo
Ockelbo verken hans son S. Cederström och ärfdes
1767 af dennes son T. Cederström. 1793 köptes
samtliga verken af grefve M. Bunge och 1816 af
ekonomidirektören J. A. Åberg (d. 1826). Efter hans
sons död (1885) såldes egendomarna 1887 af dennes
arfvingar för 5,2 mill. kr. till Kopparbergs och
Hofors sågverksaktiebolag.
Ockenheim. Se Okeghem.
Ocker, jur., polit. ekon. I äldre tider
identifierades ocker dels med utbetingande af
ränta för försträckning, dels med utbetingande
af högre ränta än den i lag tillåtna. Det förra
uppfattningssättet gjorde sig gällande i den
kanoniska rätten, som med vissa undantag förbjöd
all ränta. Det senare framträdde i den romerska
rätten samt i de europeiska staternas lagstiftningar
efter reformationen under loppet af 16:de och 17:de
årh. I samma mån, som man kom till insigt om det
berättigade uti och nödvändigheten af utbetingande
af ränta för försträckning, blef det förstnämnda
uppfattningssättets ohållbarhet tydlig. Att detsamma
så länge kunde hålla sig qvar i lagstiftningen
berodde dels derpå att denna lagstiftning med lätthet
kunde kringgås, dels derpå att densamma medgaf
vissa undantag från förbudet att taga ränta. Det
vigtigaste bland dessa undantag var tillåtelsen att
ingå s. k. ränteköp, d. v. s. köp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
