Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polera (lat. polire), glätta, feja, putsa, bona, glansslipa - Polerskiffer, en af kiselpansaren efter infusorier bestående, gulhvit eller gulgrå, lös och jordartad bergart - Polesien (Podlesien), R. Poljesie (»skogsland»), område tillhörande vojevodskapet Brest i forna polska riket (storfurstendömet Litauen) - Poleter (Grek. poletai, försäljare, auktionsförrättare) kallades i det forna Athen de ämbetsmän, hvilka på offentlig auktion försålde arrenderätten till tulluppbörden samt till de staten tillhöriga bergverken och andra statsdomäner äfvensom förbruten privat egendom och personer, hvilka af någon anledning blifvit dömda att säljas såsom slafvar - Polevoj, Nikolai Aleksejevitj - Polheimer, Anders - 1. Polhem, Kristofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kringgnider medelst trästycken, läder eller
filt. De brukligaste polerpulver äro: osläckt kalk
(med olja till mässing, med sprit till stål),
polerrödt (ren jernoxid; nyttjas till nästan alla
metaller), tennaska och glödgad lera (till stål),
trippel (till mässing, koppar, silfver och guld),
benaska (till guld och anlupet silfver; till det
sistnämnda nyttjas hälst ammoniak med krita),
grafit (till knifstål), kimrök (till slutpolering
af guld), träkol (till stål), crocus martis (till
stål och glas), magnesia (till silfver), krita
och tegelmjöl (för afputsning). Före polering
af jern och stål sker en glättning med smergel
eller pimsten. Ojämnheternas nedtryckning deremot
företages medelst ett för ändamålet formadt hårdt
och finpoleradt föremål: ett polerstål, en polersten
(blodsten, jaspis m. m.), polerfil, kratsborste
af metalltråd eller fina glastrådar. Med stålet
polerar man äfven förgyllning å glas och porslin. –
Å träarbeten åstadkommes en spegelglänsande polityr
genom en fernissartad beläggning, antingen polervax
(med eller utan terpentintillsats och ofta färgadt med
ockra; till golf och ekmöbler) eller ock »polityr»,
en lösning af schellack i sprit. Träpolering är i
grunden fernissning, enär träets egen massa ej kan
antaga glans. – Marmor poleras med bl. a. tennaska,
granit med polerrödt. – Glas poleras med skifvor af
tenn, kork eller trä, glasperlor genom omskakning
bland hvetekli, i påsar. – Om polering af krut se
Kruttillverkning.
Polerskiffer, en af kiselpansaren efter
infusorier bestående, gulhvit eller gulgrå,
lös och jordartad bergart, hvilken nyttjas som
polermedel för glas och metaller. Polerskiffer
förekommer såsom ofta flere fot mäktiga aflagringar
inom tertiärsystemet, t. ex. vid Bilin i Böhmen.
E. E.
Polesien (Podlesien), K. Poljésie (»skogsland»),
område tillhörande vojevodskapet Brest i det forna
polska riket (storfurstendömet Litaven), sträckte
sig på ömse sidor om floden Pripet samt begränsades
i v. af Podlachien, i s. af Galizien och Volynien
samt i ö. af Ukrajna. Det motsvarar i våra dagar
sydöstra delen af guvern. Grodno och södra delen af
guvern. Minsk (se d. o.). En skildring af landet
meddelar bl. a. Nordberg i »Konung Carl den XII:s
historia» (I, 690).
Poleter (Grek. poletai, försäljare,
auktionsförrättare) kallades i det forna
Athen de ämbetsmän, hvilka på offentlig auktion
försålde arrenderätten till tulluppbörden samt
till de staten tillhöriga bergverken och andra
statsdomäner äfvensom förbruten privat egendom och
personer, hvilka af någon anledning blifvit dömda
att säljas såsom slafvar. Likaså borttingade de
genom entreprenadauktion utförandet af offentliga
arbeten. De bildade ett medelst lottning tillsatt
tiomannakollegium. A. M. A.
Polevoj [paljevå’j], Nikolai Aleksejevitj,
rysk författare, avtodidakt, f. 1796, uppsatte 1825
tidskriften »Moskovskij telegraf», som fortgick till
1834, då den af regeringen indrogs. P. bekämpade med
hetta och talang den psevdoklassiska riktningen,
särskildt mot Katjenovskij (i »Vestnik Jevropy»). Han
var den förste, som på
allvar vågade angripa den herskande doktrinen. Han var
för öfrigt ytterst mångsidig: novellist, dramatiker,
historiker, kritiker och öfversättare. I hans
dramer och noveller yttrar sig romantiken i sina
vildaste utsväfningar. P:s bearbetning af »Hamlet»
blef verkligen uppförd. Hans Öfversigt af den
ryska literaturen (1839) var för sin tid ej utan
förtjenst. Men en ytlig och oklar kompilation är
hans Ryska folkets historia (6 bd, 1829–33). Senare
ändrade han ståndpunkt och angrep Pusjkin och
Gogol. Under sina sista år förtjenade P. som literär
daglönare sitt bröd hos den mestbjudande. Död 1846.
Lll.
Polheimer, Anders, bergsmekaniker, föddes d. 31
Aug. 1746 vid Stjernsunds jernbruk, i Husby socken,
Kopparbergs län, samt var brorsons son till Kristofer
Polhem. Såsom student i Upsala, der han var Torbern
Bergmans lärjunge, utbytte han sitt fäderneärfda namn
Polhammar mot namnformen P. År 1764 inskrefs han såsom
auskultant i Bergskollegium, studerade derefter under
några år grufmätning m. m.
i Falun samt blef 1770 undermarkscheider och
1773 markscheider, hvilken befattning afsåg alla
bergslag i riket. Någon vidare verklig
befordran kom honom icke till del, men 1796 erhöll
han bergshauptmans fullmakt. Han dog d.
2 Sept. 1811 på Fors i Vester-Våla församling
af Vestmanlands län. Han var ledamot af
Vetenskapsakademien (1795), Fysiografiska
sällskapet i Lund och utländska lärda samfund. – P.
utförde på ett förtjenstfullt sätt åtskilliga
enskilda och offentliga uppdrag. Så t. ex. uppdref
han betydligt tillverkningen vid Åtvidabergs
kopparverk, der han var styresman 1774–76,
inrättade derefter i Falun tillsammans med Gahn
och Hermelin ett vitriolverk efter ny metod, företog
från 1787, på initiativ af dåv. statssekreteraren
Ruuth, undersökningar för tillgodogörandet af de
skånska stenkolen samt fann 1793 stenkolslagren
och de eldfasta lerorna vid Höganäs, hvarefter
han ledde anläggningarna af de genom dessa
upptäckter föranledda industriella företagen.
1795 undersökte han hafsvattnets sälta i Bohus
län i och för frågan om den inhemska produktionen af
salt, anlade 1799–1801 för Ruuths räkning ett
jerngjuteri i Helsingborg, förbättrade 1802–05
anordningarna vid Gustafs och Karlbergs
kopparverk i Jämtland, reste 1806 tillsammans
med I. J. Qvensel på allmänt uppdrag genom Pite
lappmark för iakttagelser rörande landets uppodling
och studium af Nasafjällets silfvergrufvor, gjorde
1808–09 experiment för utrönande af möjligheten att
anlägga saltverk i Vestergötland samt utförde 1810–11
en del nya undersökningar vid Sala silfvergrufva.
För resultaten af sin lappska resa och sina uppdrag
till saltproduktionens fromma redogjorde han i
Vetenskapsakademiens publikationer, der han ock
beskref sina tvänne vigtigaste uppfinningar: en
ny konstruktion af fyrbåkar och en jordborrspump.
G. V. G.
1. Polhem, Kristofer, mekaniker, föddes i Visby d. 18
Nov. 1661. Hans farfader hado tillhört en österrikisk
friherrlig ätt, men i Pommern sökt en fristad undan
religiöst förtryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
