Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugal, konungarike i sydvestra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derför af alla habsburgarnas fiender, synnerligen
af Frankrike, Nederländerna och England. Äfven
med Sverige afslöts en förbundstraktat (1641).
Vänskapen med Nederländerna tog dock hastigt slut,
när alla P:s kolonier, af hvilka många voro i
denna stats händer, förklarade sig för det gamla
moderlandet. Detta medförde t. o. m. ett kolonikrig
mot Nederländerna. Befrielsekriget fortfor äfven
några år under den följande regenten Alfons VI
(1656–83). Denne svage monark styrdes i början af
sin kraftiga moder, men gjorde sig myndig 1662. Hans
generaler, särskildt den berömde Schomberg, slogo
spaniorerna i slag på slag, så att konungen antog
namnet »den segerrike». Under denna tid var grefven
af Castel Melhor den ledande ministern. 1667 företog
konungens broder Peter en resning, tillvallade sig
regentskapet, erkändes såsom regent af cortes (d. 1
Jan. 1668) och slöt s. å. fred med Spanien. Castel
Melhor flydde till Frankrike, och konungen hölls
fången, först på Terceira, sedermera i Cintra till
sin död. Hån efterträddes då äfven till namnet
af sin broder Peter II (1683–1706), hvilken var en
kraftig och dugande monark, som i hög grad befordrade
landets ekonomiska utveckling. I början af det spanska
tronföljdskriget slöt han sig till Frankrike, ehuru
Portugal ända sedan medeltiden och specielt från
befrielsekrigets tid stått i liflig förbindelse med
England. Detta land ditsände då en skicklig diplomat,
John Methuen, hvilken d. 27 Dec. 1703 lyckades afsluta
det ryktbara Methuen-fördraget (se d. o). Följden af
detta fördrag blef att P:s blomstrande textilindustri
– den enda industri, som landet egde – gick alldeles
under. Landet råkade derigenom i fullständigt
ekonomiskt och politiskt beroende af England,
ett beroende, som ännu ej fullt upphört, men som
under de närmast följande hundra åren och mer gjorde
P. till föga mer än en Englands vasall. Sonen Johan V
(1706–50) fortsatte kriget med Spanien, som afslöts
genom en fred i Madrid 1715, men upprätthöll sedan
ett godt förhållande med denna grannstat. Han var
en god katolik, som på påfvens begäran sände en
flotta mot turkarna 1717, och som lånade påfven
stora penningesummor samt i gengäld erhöll titeln
rex fidelissimus (»allra trognaste konung»). Stora
summor bortslösades äfven på dyrbara byggnadsföretag
och på sträfvandet att efterhärma Ludvig XIV. Hans
son Josef Emanuel (1750–77) har sin största betydelse
derigenom att han lät sitt land styras af den store
Pombal (se d. o.), hvilken dref konungamaktens envälde
till sin spets och använde det till införande af en
mängd reformer på alla områden. Bland tilldragelser
under denna regering må nämnas Lissabons förstörelse
genom den stora jordbäfningen d. 1 Nov. 1755 och
jesuiternas förjagande 1759. Efter afslutandet af det
bourbonska familjefördraget angreps P. af Spanien, men
tillbakavisade segerrikt fienden. Josef efterträddes
af sin äldsta dotter, Maria I (1777–1816), som var
gift med sin farbroder Peter III, hvilken blef hennes
medregent. Med henne började
reaktionen mot Pombals reformer. Denna leddes mindre
af det svaga regentparet än af enkedrottningen och
drottningens biktfader Dom Ignacio de San Caetano,
som fullkomligt beherskade den i hög grad bigotta
drottningen. Marias svaga förstånd öfvergick slutligen
i fullständigt vanvett, sedan hennes man, hennes
äldste son och hennes biktfader aflidit. Regeringen
öfvertogs då (1788) af hennes andre son, Johan,
ehuru han förklarades för regent först 1799 och ej
blef konung förr än hans moder aflidit (1816). Johan
VI (1816–26) var en häftig fiende till franska
revolutionen och tillät allahanda förgripelser mot
den personliga friheten för att bekämpa de fruktade
revolutionsidéerna. I första koalitionskriget mot
Frankrike deltog äfven P. med några tusen man,
men sedan Spanien 1795 slutit fred och förbund
med Frankrike, angreps P. af denna sin granne. Det
skyddades dock för tillfället af England. Just emedan
det egentligen var endast en provins åt detta rike,
ville Napoleon fullständigt tillintetgöra dess
sjelfständighet eller åtminstone tvinga det att
öfvergifva England. År 1800 inryckte en fransk kår
under Leclerc i landet. Men den drog sig tillbaka,
då portugiserna beqvämade sig till freden i Badajoz
(1801), hvarigenom de afträdde Olivenza till Spanien,
och till freden i Madrid, som utsträckte Franska
Guyana till Amazonfloden m. m. Napoleon nöjde sig
dock ej dermed, utan uppträdde under de följande
åren högeligen oförsynt mot regeringen samt ingick
1807 med Spanien fördraget i Fontainebleau, enligt
hvilket P. skulle delas i tredelar: norra delen skulle
lemnas åt konungen af Etrurien i utbyte mot hans
italienska land, mellersta delen skulle tills vidare
innehafvas af Frankrike och den södra lemnas åt Godoy
(se denne) såsom konungarike. Straxt derefter inföll
Junot med en fransk och generalerna Taranco och Solano
med två spanska arméer. Regenten steg ombord på en
engelsk flottilj, som låg i Lissabon, och afseglade
d. 29 Nov. 1807 med sin moder och konungahuset till
Brasilien. Några dagar efteråt inryckte fransmännen,
som med jubel mottogos af befolkningens flertal. De
svåra utpressningar, som åtföljde invasionen, medförde
emellertid ett hastigt omslag i sinnena. Sedan
Junot afrest från Lissabon och lemnat regeringen åt
ett kollegium, hvars chef var biskopen af Oporto,
uppeggade detta folket till uppror, och man vände sig
till England med bön om hjelp. Den engelska regeringen
ditsände genast en liten armé under generallöjtnanten
Sir Arthur Wellesley, som genom ett par segrar d. 17
och 21 Aug. 1808 tvang Junot till konventionen i
Cintra, hvarigenom P. utrymdes. På regentskapets
begäran sändes engelske generalen Lord Beresford
(se denne) att omorganisera den portugisiska armén,
och något senare insattes en engelsman, Sir Charles
Stuart, i regentskapet. Ett nytt infall af fransmännen
under Soult tillbakavisades 1809, men 1810 följde ett
vida häftigare genom Masséna. Denne hejdades dock
vid Torres Vedras af Wellington och måste efter en
fem månaders belägring af nämnda ort draga sig ut ur
landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
