Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugal, konungarike i sydvestra Europa - Portugal, Marcos Antonio - Portugalete. Se Bilbao 2 - Portugisiska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Portugisiska trupper deltogo sedermera med ära i kriget mot
fransmännen ända till 1814. Men äfven sedan freden
återstälts, qvarstannade hofvet i Rio Janeiro, under
det att P. hufvudsakligen styrdes af den despotiske
Lord Beresford. Mot den britiska förvaltningen utbröt
ett uppror 1820. Engelsmännen förjagades; en
nationalförsamling bildades, och denna antog en
demokratisk författning, mycket lik den spanska
af 1812. Detta förmådde Johan att återvända
1821, men efter hans afresa från Brasilien förklarade
detta land sig fritt (1822) under kronprinsen Peter
såsom kejsare. Konungens yngre son Dom Miguel
(se denne) lyckades 1824 upphäfva författningen
och återinföra enväldet. Efter Johans död var kejsaren
af Brasilien närmaste arfvinge till P:s tron; men som
Brasilien ej ville återförenas med P., afstod kejsar
Peter sina arfsanspråk till sin sjuåriga dotter,
Maria da Gloria (1826–53), och satte till
hennes förmyndare sin broder Dom Miguel. Samtidigt
gaf han landet en ny, konstitutionel författning,
Carta de lei. Knappt hade emellertid Dom
Miguel fått makten, förrän han började stämpla
mot sin brorsdotter. Han förband sig med det
absolutistiska partiet, till hvilket presterskapet
hörde, och lät i Juni 1828 utropa sig till konung. Den
svåraste förföljelse utbröt nu emot alla, som
ansågos vara anhängare af Maria och författningen.
I början gynnades Miguel af flere makter, men
ådrog sig 1831 krig med England och Frankrike.
Slutligen bestämde Peter sig för att personligen
kämpa för sin dotters rätt. Han nedlade Brasiliens
krona och begaf sig såsom hertig af Bragança till
England, fick der understöd, samlade en armékår,
som han öfvade på Terceira, landsteg sommaren 1832
i P. och eröfrade Oporto. Efter ett tvåårigt
krig förlorade Miguel sitt rike och måste afsluta
kapitulationen i Evora Monte (Maj 1834), hvari han
afsade sig alla anspråk på riket och lofvade att lemna
P. samt att aldrig återvända dit. Maria förklarades
i Sept. 1834 myndig, men miste snart sin
faders kraftiga stöd, ty denne afled redan d.
24 Sept. s. å., och hennes regering blef ganska
orolig. I början plundrades landet af väpnade band,
som sjelfva kallade sig »migueliter». Ett annat
parti var missnöjdt med 1826 års författning
och lyckades genom en revolution i Sept. 1836
återupplifva 1820 års grundlag. Mellan detta parti,
som kallades »septembrister» och anhängarna af 1826
års författning l. »karta», de s. k. »kartisterna»,
förekom sedermera en mängd slitningar, åtföljda af
militäruppror och författningsändringar. Den svaga
och okunniga drottningen, som h. o. h. beherskades
af en aristokratisk hofkamarilla, bidrog i
väsentlig mån till dessa våldsamma omhvälfningar.
En revolution år 1842 återställde 1826 års »karta»,
men den ledande ministern, Costa Cabral, missbrukade
kartan och framkallade ett nytt uppror, 1846,
som hotade drottningens krona och endast med spansk
och engelsk hjelp kunde kufvas. Ett uppror 1851
medförde åtskilliga ändringar i »kartan», hvilka
äro sammanfattade i den s. k. Acto addicional af
1852. Sedan denna tid har P:s utveckling fått fortgå
utan dylika störande uppträden. Med Marias äldste son,
Peter V (1853–61), började på sätt och vis ett nytt
furstehus, Bragança-Coburg, enär Maria varit förmäld
med en prins, Ferdinand, af denna tyska familj. Under
Peters regering hemsöktes landet af koleran och
gula febern, och bland offren för dessa sjukdomar
var äfven konungen sjelf, hvilken 1861 efterträddes
af sin yngre broder Ludvig, som ännu regerar. Liksom
sin broder har Ludvig afhållit sig från all personlig
inblandning i de politiska striderna och låtit sina
ministrar utkämpa dem i kamrarna. Detta har i hög
grad befordrat landets fredliga utveckling, som varit
snabb och allsidig. Dess industri och handel hafva
tillvuxit, ehuru de fortfarande äro jämförelsevis
obetydliga, och välmågan står högre än förr. Detta
visades särskildt, då regeringen 1880 och 1882 upptog
statslån, som hastigt fulltecknades, hufvudsakligen
inom landet. Jernvägs- och telegraflinier hafva
bygts, folkundervisningen förbättrats och literaturen
vunnit en kraftig utveckling. De portugisiska
kolonierna hafva genom Kongostatens uppkomst vunnit
ökad betydelse, och P. har gjort betydelsefulla
insatser i Afrikas genomforskande genom sådana
upptäcktsresande som Serpa Pinto, Roberto Ivens och
Brito Capello. Äfven författningen har under Ludvigs
regering undergått en vigtig förändring, derigenom att
det ärftliga pärskapet afskaffades 1885. De statsmän,
som hafva den största förtjensten om detta allsidiga
framåtskridande, äro i första rummet A. Fontes
Pereira de Mello, vidare Loulé, Aguilar och Avila.
J. Fr. N.
Portugal, Marcos Antonio, Portugals mest
betydande tonsättare, f. 1762 i Lissabon, blef 1782
ackompanjatör vid operan i Madrid och erhöll 1787
medel till en resa till Italien, hvarest han (der
benämnd Portogallo) gjorde stor lycka med sina operor
La bacchetta portentosa, Il molinaro, L’astutto
och framför alla Principe di Spazzacamino. Hans
operor uppfördes dessutom i flere hufvudstäder i
Europa. Sålunda öppnades på Förste konsuln Napoléon
Bonapartes befallning Théâtre Italien i Paris
1801 med P:s opera Non irritar le donne. År 1810
följde han den tre år förut till Brasilien flyktade
portugisiska konungafamiljen samt blef i Rio de
Janeiro kapellmästare och generalmusikdirektör för
kyrka, teater och kammarmusik. 1813 erhöll han jämte
sin broder Simão P. i uppdrag att förestå det nya
konservatoriet i Veracruz. Efter ett nytt besök i
Italien, 1815, återvände han till Rio och stannade der
qvar äfven efter hofvets återflyttning till Lissabon
1821, antagligen på grund af sin brutna helsa. Han
dog der 1830. Utom 40 operor skref P. operetter,
5 stora mässor, 2 tedeum med orkester, misereren,
psalmer m. m.
Portugalete. Se Bilbao 2.
Portugisiska literaturen går tillbaka till 13:de
årh., och inom dess historia kunna följande perioder
särskiljas: 1:sta per., hofdiktning i provençalsk
art, under 13:de och förra delen af 14:de årh.; 2:dra
per., fortfarande hofdiktning, men då företrädesvis
efter spanskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
