Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prokop ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvistade i Mekone (Sikyon)», d. v. s. vid den tid,
då med Zevsväldets grundande en söndring inträdt
i st. f. den patriarkaliska endrägt, som varit
rådande mellan gudar och menniskor under Kronos’
verldsregering (se Mytologi, sp. 640), P. tog
menniskornas parti och sökte bedraga gudarna
genom svekfull fördelning af ett tjuroffer. Zevs
hämnades genom att förmena menniskorna eldens
bruk, men P. skaffade dem elden genom att stjäla
den från himmelen, gömd i en ihålig stängel (se
Narthex). Till straff derför fastsmiddes han vid en
pelare, och en örn sargade hvarje dag hans ständigt å
nyo tillväxande lefver, tills han slutligen med Zevs’
tillstånd befriades af Herakles, som dödade örnen. Mot
menniskorna, som emellertid förblefvo i besittning
af elden, visade Zevs sin onåd genom att sända
dem Pandora (se d. o.) – En långt djupare, sedligt
religiös betydelse har Promethevsdiktningen fått hos
Aischylos, som behandlat denna saga i en s. k. tragisk
trilogi, eller tre sammanhängande dramer, af hvilka
en, »Den fjättrade P.» (P. desmotes), ännu finnes
fullständigt i behåll. P. är hos Aischylos en son
af Themis, rättvisans gudinna, och tillika utmärkt
genom en djup, framtiden genomskådande visdom. Ehuru
hörande till titanernas slägt, ställde han sig
i striden mellan dessa och de olympiske gudarna
på de senares sida, emedan titanerna vägrade att
följa hans visa råd och han på grund deraf förutsåg
deras fall. Med P:s bistånd besegras titanerna och
nedstörtas i Tartaros. Men då Zevs efter grundandet
af sitt nya verldsvälde äfven vill förgöra det
från den titaniska verldsåldern härstammande, men
ännu svaga och outvecklade menniskoslägtet för att
i dess ställe skapa ett nytt, tager P. sig af de
arme, förlänar dem den himmelska elden, undervisar
dem i alla de konster och insigter, hvilka tjena
att förbättra tillvaron, på samma gång som han hos
dem väcker sträfsam kraft och lefnadsmod, med ett
ord främjar på allt sätt deras utveckling till sann
mensklighet. Men detta var ett ingrepp i den af Zevs
stadgade verldsordningen, och P. måste med ett grymt
straff umgälla sin menniskovänlighet. Vid verldens
yttersta rand, på öde skytisk kust, fastsmides han
af Hefaistos vid den branta sidan af en hög klippa,
och en kil af stål drifves genom hans bröst. Ännu
eger han dock ett fruktansvärdt vapen mot Zevs. Ty
hans moder har för honom ensam uppenbarat hemligheten
om ett ödesdigert äktenskap, hvarigenom Zevs skall
öfver sig draga ofärd och fall. Förgäfves skickar
Zevs Hermes för att affordra P. denna hemlighet. Med
titaniskt trots tillbakavisar han befallningen och den
dertill fogade hotelsen om ett ännu strängare straff,
hvarefter Zevs i vredesmod, under elementens uppror,
med sin blixt till Tartaros nedstörtar P. tillika
med klippan, vid hvilken han är fastsmidd. Dermed
slutar »Den fjättrade P.». I det följande, blott
fragmentariskt bibehållna stycket »Den löste P.»
(P. lyomenos), stiger efter en oändligt lång tid den
ännu vid sin klippa fjättrade titanen från underjorden
upp i dagsljuset. Ännu är han icke försonad med Zevs,
och hans straff är
skärpt genom örnen, som hvar tredje dag infinner
sig för att sönderslita hans lefver. Men det långa
lidandet har brutit hans stolthet, och i st. f. att
såsom förut trotsa på sin odödlighet önskar han
sig döden. Men äfven Zevs är en annan, mildare,
försonligare. De öfrige titanerna har han redan
frigifvit ur Tartaros och är benägen till försoning
äfven med P. Försonlig kommer då denne den försonlige
till mötes, yppar frivilligt den hemlighet, som hotar
Zevsväldets bestånd, hvarefter han frigifves för
att framgent lefva med gudarna såsom deras vise och
välvillige rådgifvare. – Yngre sagor låta P. skapa
menniskorna af fuktigt ler och derefter antingen
sjelf eller med andra gudars hjelp gifva dem lif. I
Athen stod P:s dyrkan i nära samband med Hefaistos’
och Athenes’. Han hade i Akademeia ett altare,
vid hvilket en åt honom egnad fest (prometheia)
firades med fackellopp. – Namnet P. är af de gamle
sjelfva förklaradt såsom »den förutseende eller
förtänksamme» (jfr Epimetheus), och säkert har
väl äfven vid den grekiska namnformens bildande
denna betydelse verkligen föresväfvat. Emellertid
har Kuhn i sin komparativt mytologiska afhandling
(»Herabkunft des feuers und des göttertranks», 1859;
jfr Mytologi, sp. 644), på ett anslående sätt satt
namnet i förbindelse med sanskrit-ordet pramanthas,
hvilket betecknar det primitiva, af hinduerna ännu i
dag för framkallandet af den heliga elden begagnade
eldredskapet, nämligen en staf af trä, hvilken,
med sin ena ände stödd i en fördjupning i ett annat
trästycke, försättes i hastig rotation och genom den
dervid uppstående gnidningen framkallar elden. Äfven
om detta etymologiska sammanhang icke skulle kunna
fasthållas, hvarom i senaste tiden tvifvel uttalats,
är det naturligtvis ingen omöjlighet, att den grekiska
Promethevs-sagan och den indiska sagan om den från
himmelen nedstigna elden (agni) hafva ett gemensamt
ursprung från det indo-europeiska stamfolkets tid.
A. M. A.
Pro mille, Lat., för tusen; på tusendet.
Promiscue, Lat. (af miscere, blanda),
utan åtskilnad eller ordning, om hvartannat.
Promontorium, Lat., bergsudde, landtudde; anat.,
den på bakre bäckenväggens insida framspringande
öfversta änden af korsbenet, der detta genom ett
tjockt mellanbrosk förenas med den nedersta (femte)
ländkotan. G. v. D.
Promotion (Lat. promotio, befordran), akademisk
akt, genom hvilken den högsta lärdomsgraden
(doktorsvärdigheten) i någon fakultet tilldelas
studieidkare, som genom aflagda examina och
disputationsprof gjort sig dertill berättigade,
samt såsom hedersbetygelse stundom äfven åt
andra. Vid de svenska universiteten hafva särskildt
filosofie-magister-(-doktors-)promotioner firats
med stora offentliga högtidligheter, hvilka dock
sedan slutet af 1870-talet äro bortlagda. Till
festen inbjödos i förväg universitetets och stadens
honoratiores genom offentligt program, utfärdadt
af promotion sförrättaren (promotor), en bland
fakultetens professorer. Promotionsdagen invigdes
med kanonskott, och på f. m. afgick processionen till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
