Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prokop ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
domkyrkan, hvarest akten egde rum (t. o. m. 1776
firades i Upsala akten i Academia Carolina, som
låg på Riddartorget). Sedan en kör utfört förra
afdelningen af promotionskantaten (till hvilken
texten författats af en promovendus, d. v. s. en
bland dem, som skulle gradueras), höll promotor
ett tal till promovendi och krönte derefter hvar
och en af dem särskildt (uppe på en hög estrad,
»parnassen») med en lagerkrans, som dagen förut
bundits af vana händer, samt framlemnade på samma gång
de två öfriga utmärkelsetecknen, doktorsdiplomet och
doktorsringen. Efter promotor intogs talareplatsen af
primus och ultimus (de två promovendi, som på grund
af öfvervägande antal betygsenheter innehade första
och andra hedersrummet). Primus besvarade (vanligen på
latin) den s. k. magisterfrågan, och ultimus framförde
tacksägelser samt afskedshelsningar (eller, i senare
tid, verser till qvinnans ära). Sedan akten afslutats
med sång, gudstjenst och predikan, vidtog festmåltid
och derefter folkfest i det fria, bal o. s. v. –
I Upsala firades den första magisterpromotionen
1600, den andra 1617, hvarefter de upprepades
med få års mellanrum. 1676–1875 återkommo de
regelbundet hvart tredje år, med undantag af åren
1703–07. De hafva afskaffats i denna form, såsom
alltför teatraliska och kostsamma samt hinderliga
för studiernas lugna, grundliga bedrifvande. Den
sista var jubelfestpromotionen 1877. I Lund höllos
under universitetets första period (1668–76) flere
promotioner efter mönstret af de köpenhamnska. Den
första magisterpromotionen efter akademiens
restauration hölls 1688. – Vid Åbo universitet
hölls den första promotionen 1643. Under 1600- och
1700-talet höllos sedermera promotioner i det närmaste
regelbundet hvart 3:dje år. Mellan åren 1712–26 voro
de dock inställda. Den första teol. doktorspromotion
hölls i Upsala 1617, i Åbo 1648, i Lund 1672. Den
första medicine doktorspromotion i Sverige var den,
som hölls i Lund 1689 (då M. Neuman promoverades). –
Om »simpromotioner» se Magister. – Promovera,
tilldela högsta akademiska lärdomsgraden inom någon
fakultet. Jfr Doktor och Jubeldoktor.
Promotorial (af Lat. promovere, framflytta, befordra),
skriftlig anhållan eller befallning ifrån en myndighet
till en annan om afgörande eller verkställighet af
ett ärende.
Prompt (af Lat. promptus, flink, villig, till hands),
genast, ofördröjligen; ovilkorligen.
Promulgation (Lat. promulgatio) egentligen
bekantgörande genom offentligt anslag. Sådan åtgärd
skulle vid lagstiftning i det forna Rom vidtagas med
lagförslag, innan senaten, hos hvilken de anmäldes,
framlade dem för comitia (folkförsamlingen) till
antagande (promulgatio i inskränkt bemärkelse). Den
lag, som derpå antogs, affattades i öfverensstämmelse
med ett visst formulär: efter angifvande af lagens
titel samt konsulernas och framställarens namn,
inskärptes dess legislativa innehåll, dess efterlefnad
under hotelse af straff för öfverträdelse. Detta
kallades sanctio. Sedan lagen blifvit antagen och
affattad, företogs publicatio, d. v. s.
kungörandet af den sanktionerade lagen, hvilket skedde på
taflor (ursprungligen af trä, sedermera af koppar),
som anslogos på offentliga platser. Uttrycken
promulgation, publikation, sanktion användas ännu i
dag om åtgärder, som afse att göra en lag gällande
och kungöra den till efterlefnad; de nyttjas dock
ej i en betydelse, som fullt motsvarar den ofvan
anförda. Med promulgation menas nu i allmänhet en
i laga ordning antagen och stadfäst (sanktionerad)
lags utfärdande till allmän efterlefnad, hvilket
sker dels medelst cirkulär till de ämbetsmän, för
hvilka den gäller, dels, då den gäller allmänheten,
genom allmän kungörelse. Promulgation utan särskild
sanktion eger rum i de republikanska stater, i
hvilka lagstiftande makten odelad tillhör folket,
likasom ock i den autokratiska monarkien, der lagen
omedelbart utgår från monarken. I öfriga monarkiska
stater sammanfaller promulgation merendels med
publikation af den sanktionerade lagen. – Promulgera,
utfärda, kungöra en lag. Jfr Kungörelse, Lag.
H. L. R.
Pronaos (Grek. pronaos). Se Naos.
Pronation (af Lat. pronus, nedåtlutad),
anat. De yttersta vridningsställningar, i hvilka
handen å utsträckt arm kan bringas, utan att armen
i sin helhet vrides, äro den, då handflatan vetter
nedåt, och den, då hon vetter uppåt. I förra fallet
säges handen vara pronerad, i det senare supinerad
(af Lat. supinus, uppåtlutad). De muskler, som från
den senare ställningen bringa handen i den förra,
kallas pronatorer, de motsatta supinatorer. Då armen
hvilande hänger ned, är handen i en ställning mellan
pronation och supination. G. v. D.
Pronomen (Lat., egentl. ord, som står i st. f. nomen),
gramm., är namn på en ordklass i de flesta
indo-europeiska och utom-indo-europeiska språk,
omfattande sådana ord, som med afseende på betydelsen
(eller funktionen i satsen) användas i st. f. ett
annat ord (tanke, föreställning o. s. v.) eller
dess uttryck i satsen. Pronomen står således ej
blott i st. f. nomen, såsom namnet synes antyda,
utan i st. f. hvarje föreställning, vare sig den
i satsen förut fått eller får ett mera adeqvat
uttryck, eller den omedelbart genom påpekande eller
hänvisning betecknas. Pronomina beteckna sålunda
ej direkt substans, qvalitet eller handling, utan
hufvudsakligen läge eller riktning – i rummet eller
i det föreställda rummet – i förhållande till den
talande. Pronomen bör sålunda ej (såsom vanligen
sker i läroböckerna) anses vara en med nomen, verb,
partikel o. s. v. samordnad ordklass, emedan denna
indelning hänför sig till formen, då deremot pronomen
(såväl som räkneord) afser betydelsen. Med afseende
på formen äro pronomina att hänföra till nomina och
kunna vara antingen substantiva eller adjektiva. Bland
nomina böra de räknas till det slag af konkreta,
som kallas propria, emedan de beteckna en speciel
föreställning (vare sig denna i och för sig är
konkret eller abstrakt). Å ena sidan äro pronomina
visserligen bland de mest konkreta, så tillvida
som de, när de användas, beteckna föreställningen
i sin helhet utan direkt abstraherande af någon af
föreställningens olika sidor, å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
