Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Quinin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fredens yrken, de öfriga åt henne såsom
krigsgudinna. Men om ock gladiatorsspel längre
fram i tiden förekommo efter den första dagen,
så synes dock festen egentligen hafva gällt den
romerska Minerva såsom konsters och vetenskapers
främjarinna och framförallt firats af konstnärer,
handtverkare och skolungdom. Den sistnämnda hade
under festdagarna ferier, och dess lärare fingo vid
tillfället uppbära terminspengarna (minerval). –
En mindre quinquatrusfest firades på Idus (d. 13)
i Juni månad af flöjtbiåsarna och deras närmaste.
R. Tdh.
Quinquennium (Lat., af quinque, fem, och annus, år),
tidrymd af fem år. Jfr Biennium, Quadriennium
och Triennium.
Quintal [Sp. uttal kintal; Fr. utt. kängta’ll],
Sp. och Fr. (af Arab. kintar, vigt om 100), centner,
förr bruklig vigt, som i Spanien var = 46 kg. (och
delades i 4 arrobas), i Portugal och Brasilien =
58,7 kg. och i Frankrike = 49 kg. Numera brukas
vigten metrisk quintal (dubbelcentner) = 100 kg.
Quintana [kin-], Manuel José, spansk skald
och patriot, f. i Madrid 1772, studerade vid
Salamancas universitet och var derefter en anlitad
advokat, erhöll åtskilliga sysslor och uppträdde
samtidigt som lyriker, med 2 bd dikter (1795–1802),
deribland den berömda Oda al mar. Då resningen mot
de franske inkräktarna utbrutit 1808, gjorde han
den fosterländska saken stora tjenster, dels i sina
tidskrifter »Variedades» och »Semanario patriotico»
samt genom sina eldande stridssånger (Odas á España
libre), dels såsom författare af nästan alla från
centraljuntan utgående upprop och manifest. Trots
detta fick han vid Ferdinand VII:s återkomst 1814
dela öde med öfriga framstående främjare af 1812
års konstitutionelt liberala författning och hölls
hela sex år i fängelse. Vid systemförändringen 1820
återvann han friheten och utnämndes till president
för undervisningskommissionen, men bortdrefs genom
den reaktionära kuppen 1823 och kom först efter
konungens död, 1833, åter till heders. Q. var
1835–51 generaldirektör öfver offentliga undervisningen
samt blef 1839 lifstidssenator och sedermera lärare
åt Isabella II, som högtidligen lagerkrönte honom i
cortes 1855. Han dog 1857, sörjd af nationen. – Q:s
dikter tolka i ett manligt språk hans brinnande kärlek
till fädernesland och frihet. En patriotiskt manande
tendens genomgår äfven hans sorgspel Pelayo (1805)
och de på vacker prosa skrifna lefnadsteckningarna
Vidas de los españoles celebres (3 bd, 1807–33). Ett
stort värde tillägger man de af honom utgifna
antologierna »Poesias selectas castellanas» (1807;
2:dra uppl. i 4 bd 1830) och »Musa epica castellana»
(2 bd, 1833; 2:dra uppl. 1840). Q:s arbeten bilda
19:de bandet af »Biblioteca de autores españoles»
(1852). Hans »Obras inéditas» utgåfvos 1872.
Quintenz’ våg, en af mekanikern Quintenz i Strassburg
1821 konstruerad våg. Se Bryggvåg.
Quintessence [kängtässa’ngs]. Se
Qvintessens.
Quintidi [kuängtidi]. Fr. (af Lat. quintus,
femte, och dies, dag), den femte dagen i franska
republikanska kalenderns dekad (vecka).
Quintilianus (Quinctilianus), Marcus Fabius,
romersk vältalighetslärare (»rhetor»), f. i
Calagurris i Spanien, troligen omkr. år 35 e. Kr.,
fick sin utbildning i Rom. der han hörde talarna
Julius Africanus, Julius Secundus, Domitius Afer
m. fl. År 59 skall han hafva återvändt till Spanien,
hvarifrån han 68 medföljde Galba till Rom. Der
uppträdde han både såsom sakförare och som lärare i
vältalighet samt erhöll i sistnämnda egenskap under
Vespasianus anslag ur statskassan. Q:s undervisning
stod i högt anseende, så att Domitianus antog honom
till lärare för sin systers barnbarn. Efter 20-årig
lärareverksamhet trädde han tillbaka i det enskilda
lifvet och blef af kejsaren hedrad med tecknen till
konsulsvärdigheten, d. v. s. konsuls rang. Hans dödsår
är icke med säkerhet kändt. Till år 95, kanske ännu
längre, synes han hafva varit i lifvet. – Utom ett
tal inför rätta och en skrift om orsakerna till
vältalighetens förfall, båda förlorade, författade
Q. ett verk i tolf böcker, Institutio oratoria,
innefattande en fullständig handledning i fråga om
utbildning till talare. Efter några inledningsord
till förläggaren Trypho och ett förord med tillegnan
till vältalighetsläraren Victorius Marcellus öfvergår
förf. till att genomföra sin uppgift, som var att
med systematisk undervisning och uppfostran ända
från de spädaste åren utbilda en både teoretiskt
och praktiskt fulländad talare, hvilken tillika
skulle ega de sedliga förutsättningarna för
att rätt verka i sitt kall. Den första boken
behandlar den första (grammatiska) undervisningen,
den andra den förberedande undervisningen i
retorsskolan. De fem derpå följande innehålla
inventionen och dispositionen, de fyra dernäst
framställningssättet med inbegrepp af hvad som rör
minneskonstens utöfning och utförandet, hvarefter
i den tolfte och sista meddelas en totalbild af
talarepersonligheten, sådan författaren tänker sig
densamma. Det omfattande verket, hvilket fullbordades
på jämförelsevis kort tid, vittnar fördelaktigt om
författarens ideala uppfattning och smak, men i fråga
om vetenskaplig grundlighet och skärpa står det icke
lika högt. Åtskilliga grekiska källskrifter synes han
hafva studerat i andra hand. Framförallt håller han
sig till Cicero såsom både källa och förebild. Vidare
hafva Varro, Caesar (om analogien), Verrius Flaccus,
Remmius Palsemon och retorn Rutilius Lupus tjenat
såsom ledare jämte Dionysius från Halikarnassos
och Caecilius. Åtskilligt har Q. hemtat från de
lärare och talare, som han sjelf haft tillfälle att
åhöra, och hans egen vidsträckta lärareerfarenhet
förnekar sig icke. Särskildt intager han en ganska
bemärkt plats i den äldre pedagogikens historia. I
literärhistoriskt afseende är den tionde boken,
i hvilken förf. mönstrar och karakteriserar den för
talareutbildningen användbara literaturen, af stort
intresse. Framställningssättet är jämförelsevis rent
och värdigt samt bildar en bestämd motsats till den
af och genom Seneca främjade stilen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
