Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Quinin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken Q. såsom en fin och klarsynt språkkännare
bestämdt ogillade. I det hela taget synes han
hafva sträfvat att rena och förädla sin tids
vältalighet, hufvudsakligen genom framhållande
af de forntida mönstren. I trots af det anseende
hans lärareverksamhet åtnjöt och de många lärjungar
(bland dem Plinius d. y.), som bildades i hans skola,
fick han likväl icke något varaktigt inflytande på
vältaligheten, i synnerhet som hans stora verk länge
begagnades mera i sammandrag och kompilationer. Under
medeltiden synes det dock hafva åtnjutit stort
förtroende. År 1416 upptäckte Poggio en fullständig
handskrift i S:t Gallen, hvarefter verket ofta
utgafs och kommenterades. Handskrifterna äro af
två slag: en med fullständig text, en med en större
lucka. Bland de många editionerna märkas Spaldings,
fortsatt af Zumpt och Bonnell (1798–1834) samt
C. Halms kritiska upplaga (1868–69). Af 10:de
boken finnas många separateditioner. I Sverige har
R. Törnebladh utgifvit en text-kritisk afhandling
om Q. samt två grammatikalisk-lexikaliska
(1858–61). De 19 större och 145 mindre Declamationes,
som äro utgifna under Q:s namn, anses numera icke
hafva honom till författare. R. Tdh.
Quintilis (Quinctilis). Se Juli.
Quintin [kängtä’ng] l. Quintinus, en inflytelserik
representant för den panteistisk-libertinistiska
sekten Les spirituels, som på 1500-talet en tid vann
ganska stor utbredning i Frankrike. Han skildras
som en olärd, men slug och i sedligt hänseende
tvetydig man, som med dunkla och salfvelsefulla
tal om »Guds eviga ande, som lefver och finnes i
alla kreatur», lyckades tillvinna sig anhängare i
mängd icke endast bland de lägre samhällsklasserna,
utan äfven bland de bildade och förnäme. Särskildt
vann han en tid insteg hos Frans I:s syster, den
frisinnade drottning Margareta af Navarra, till dess
Calvins inflytande hos drottningen hämmade sektens
vidare utbredning. Se Libertiner 2.
H. W. T.
Quintus Smyrnaeus (Grek. Kointos Smyrnaios),
episk skald, tillhörande en sen forngrekisk
literaturperiod (se Grekiska literaturen, sp. 1517),
författare till en ännu bibehållen dikt i 14
sånger med titeln Ta meth Homeron (Efterhomeriska
händelser), hvilken på ett tämligen andefattigt
sätt, men med korrekt språk och versbildning efter
homeriskt mönster skildrar den del af trojanska
kriget, som följer närmast efter tilldragelserna
i »Iliaden», till och med Tröjas förstöring och
grekernas afresa. Om författarens lefnadsförhållanden
är intet närmare bekant, men vissa egendomligheter i
språkbehandling och versbyggnad synas hänvisa honom
till slutet af 5:te årh. e. Kr. Tillnamnet Smyrnaeus
(från Smyrna) har han fått med anledning af vissa
i dikten förekommande anspelningar. Bästa upplagor
af Tychsen (1807) och Köchly (1850 och 1853).
A. M. A.
Quipos (quippos). Se Knutskrift.
Qui proficit in artibus et deficit in moribus,
plus deficit, quam proficit, Lat., den, som förkofras
i vetande, men försämras i goda seder, han försämras
mer, än han förkofras.
Qui pro quo. Se Qviproqvo.
Quirinalis. Se Qvirinalen.
Quirini, Girolamo (som munk Angelo Maria), italiensk
lärd, f. i Venezia 1680, uppfostrades i Brescia och
ingick derefter i benediktinklostret Monte Cassino,
hvars abbot han blef 1718. Han erhöll sedan Korfus
och Brescias biskopslägenheter samt utnämndes till
kardinal 1727. Q. tillbragte dock sin mesta tid
i Rom såsom föreståndare för Vatikanbiblioteket,
tills han på grund af misshälligheter med den påfliga
regeringen 1751 drog sig tillbaka till sin biskopsstol
i Brescia, der han dog 1759. Genom grundliga studier
och vidsträckta resor hade han förvärfvat sig en
omfattande lärdom, hvarom äfven hans skrifter bära
vittnesbörd. Bland hans många utgifna arbeten äro
följande de vigtigaste: Primordia Corcyrae (1725),
Specimen variae literaturae, quae in urbe Brixia
ejusque ditione paullo post typographiae incunabula
florebat (2 bd, 1739) och Pauli II pontificis maximi
vita (1740). Han ombesörjde äfven utgifvandet af
Efraim Syrerns arbeten på grekiska, syriska och latin
i 6 band (1732–46). Sin egen lefnad och verksamhet
har han skildrat i Commentarii de rebus pertinentibus
ad Quirinum (3 bd, 1749). J. H. B.
Quirinus var ursprungligen namnet på en sabinsk
gud, hvilken till sitt väsende sammanföll med
Mars. Sedermera öfverflyttades i folktron Q:s
namn och väsende på den förgudade Romulus. Att
Q. gällt såsom skyddsgud för de förenade romarna och
sabinerna är antagligt, men på namnets samband med
det sabinska stadsnamnet Cures synes icke mycket kunna
byggas. Troligen bör det härledas från det sabinska
ordet quiris, lans, och betecknar i sådant fall den
lanssvingande guden eller krigets gud. Jfr Quirites.
R. Tdh.
Quirites var den officiella benämningen på det
romerska folket, hvilken särskildt brukades, då
man tilltalade det samlade folket. Den vanliga
uppgiften är, att ordet härledts af Cures, en
sabinsk stad, hvars innevånare kort efter Roms
grundläggning förenades med romarna. Mera antaglig
är dock ordets härledning från quiris, lans (se
Quirinus), så att det betyder de »lansbeväpnade»
eller »stridsrustade», hvilka ursprungligen bildade
den romerska folkförsamlingen. Man behöfver icke
i sjelfva verket anse, att ordets bruk uteslutande
i afseende på medborgareförsamlingen i fred står i
strid med en sådan förklaring; ty folkförsamlingens
karakter af »samlad folkhär» (exercitus vocatus)
förlorade sig med tiden så fullständigt, att den
snarare gällde såsom motsats till hären. Sålunda
kunde ock quirites få betydelsen af ett tilltalsord
till de i fred samlade medborgarena, hvilket,
riktadt till soldater, innebar, att de icke
längre fingo betraktas såsom krigsmän, utan måste
anses skymfligen lösta från krigsmannaeden.
R. Tdh.
Quiroga [ki-], Antonio, spansk krigare och politiker,
f. 1784, tog verksamt del i det spanska nationalkriget
mot Napoleon I (1808–13). Han ställdes 1815 för en
krigsrätt för sitt deltagande i Porliers försök att
i Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
