Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rafael, italiensk målare, arkitekt och bildhuggare, en af verldens förnämsta konstnärer, hette egentligen Raffaello (Raffaelle) Santi med tillägget da Urbino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halft sekel sedan funnen bok med 53 tecknade blad
och anses af några (bl. a. Passavant och Bode)
vara af största betydelse för kännedomen om R:s
ungdomsutveckling, i det den nämligen skulle visa hans
fortgående studier och kopior efter flere umbriska
mästare (Perugino. Pinturicchio, Signorelli), under
det att åter Morelli vill bevisa dessa teckningar
vara till största delen utförda af Pinturicchio,
hvarjämte han anser, att boken icke är en studiebok,
utan ett album. Det må för öfrigt här tilläggas, att
R:s teckningar under hela hans lif spela en mycket
vigtig rol i hans konstnärskap och utgöra ovärderliga
skatter i de samlingar, der de finnas förvarade. I
Sveriges Nationalmuseum finnas 20 handteckningar,
som tillskrifvas honom, och af hvilka 6 verkligen
äro af hans hand.
R:s tidigaste arbeten utgöras dels af madonnor
(som väl hörde till hans första försök, likasom
han med dem sysselsatte sig till det sista), dels
af små enkelt berättande helgonbilder med försök
till komposition, dels slutligen af sådana verk, i
hvilka han ansluter sig omedelbart till kompositioner
af Perugino. Såsom exempel på den första gruppen
må anföras ett par madonnor i Berlin. Madonna
Connestabile i Petersburgs Eremitage och Madonnan
med granatäpplet i Wiens Albertina. Till den andra
gruppen höra de små framställningarna af Ärkeängeln
Mikael och S:t Georg, bägge i Paris (i Louvre),
samt den, märkligt nog, signerade bild af profan
karakter, som kallas Riddarens dröm (ett slags
Herkules vid skiljovägen) och nu finnes i Londons
Nationalgalleri, hvarjämte hit äfven kan räknas
hans framställning af de tre gratierna, troligen
efter den antika gruppen i Sienas dôme (nu i enskild
ego i London). Exempel från den tredje gruppen äro
Korsfästelsen, i sammandrag efter Peruginos bild
i S. Maddalena de’ Pazzi i Florens, Marias kröning,
i Vatikanen, som förr med orätt varit tillskrifven
Perugino, samt den berömda Sposalizio (jungfru Marias
förmälning), i Brera i Milano, efter Peruginos bild i
Caen, men i alla delar förädlad och förfinad. – Under
sin florentinska epok (1504–08, ehuru afbruten flere
gånger af arbeten på andra ställen) började B. med
studier efter Lionardos kartong och Michelangelos
»David», och snart visade sig Florens’ inflytande,
nämligen å hans första stora väggmålning al fresco,
Treenigheten, hyllad af kamaldulensorden, målad 1505
i kyrkan S. Severo i Perugia, utan tvifvel inspirerad
af Fra Bartolommeos »Yttersta domen» i S. Maria
nuova, Florens, och inneslutande fröet till »La
Disputa» i Vatikanen. För öfrigt har man från denna
tid stafflibilder, dels porträtt, dels madonnor för
den husliga andakten, dels stora altartaflor. Bland
porträtten märkas bilder af Angelo Doni och hans fru
Maddalena (1505, nu i Pal. Pitti), hvari man spårat
inflytande af Lionardo, vidare Donna gravida (på samma
ställe) samt hans sjelfporträtt (1506 i Uffizi). Hans
madonnor från denna tid blifva, liksom florentinernas,
allt verldsligare, och ett tecken derpå är, att deras
helgongloria blir allt mindre. Men de höja sig till
en idealt mensklig skönhet i form och innehåll,
som de senare sakna, och de äro nästan
alltid anbragta i ett ädelt komponeradt, italienskt
berglandskap. Hit hör en mängd särskildt benämnda
bilder, såsom Madonna Colonna (Berlin), M. del
Grandaca (Pal. Pitti), M. Tempi (München), M. Orléans
(Chantilly) och ett par i London hos lord Cowper,
vidare flere bilder, i hvilka det enkla motivet
utvidgats, antingen genom tillsättning af en figur,
den lille Johannes, t. ex. M. Terranuova (Berlin),
La Belle Jardinière (Louvre), så kallad för den
yppigt blomstrande förgrunden, och M. i det gröna
(Wien), M. med steglitsan (Uffizi, i Florens) m. fl.,
eller derigenom att medlemmarna i den heliga familjen
träda i ett innerligare förhållande till hvarandra,
t. ex. en bild i Bridgewater Gallery (London), en
i Petersburg, en i Madrid samt Madonna Canigiani
(München) med Maria, Elisabet, Josef och de
båda barnen. Härtill komma slutligen de egentliga
andaktsbilderna, altartaflorna från samma tid, hvilka
dock ej äro många. Såsom exempel må anföras Madonna
Ansidei (målad 1505, nu i Londons Nationalgalleri),
M. del baldachino (nu i Pal. Pitti) samt Kristi
grafläggning (1507, målad för kyrkan S. Francesco i
Perugia, nu i Galleria Borghese i Rom), R:s första
afgjorda steg till en sjelfständig komposition på
egen hand. Det egendomliga vid denna stora bild
är det nästan pinsamma sätt, hvarpå kompositionen
är studerad, men den betecknar också en vigtig
öfvergång i mästarens utveckling. – Så beredd,
kom R. i Sept. 1508 till Rom för att der genast
börja de mest storartade arbeten. Julius II,
som då var påfve, och som gjorde allt för att i
yttre hänseende höja påfvedömet, hade tillkallat
Bramante, den store arkitekten, för att grundlägga
Peterskyrkan. Michelangelo skulle just börja måla
i Sixtinska kapellet, och R. erhöll i uppdrag att
pryda »Stanzerna» (tre mindre rum och en stor sal
i Vatikanen; hvarken påfven eller R. fick dock se
arbetet färdigt). Men detta var blott en del af
hvad han skapade under de 12 år han fick lefva i
Rom. Sin högsta blomstring utvecklade han under
Julius II. Under Leo X (Medici) användes han till
allt möjligt och vann den högsta berömmelse; men hans
verksamhet splittrades, och hans konstnärliga utkast
utfördes af lärjungar och biträden. Han blef 1514
öfverarkitekt för S. Peter och s. å. öfverintendent
öfver alla antika minnen i Rom; dessutom måste han
utföra teckningar till alla slags konstverk, till
byggnader, skulpturer, kopparstick och tapetväfnader
o. a. Hans romerska period sönderfaller derför i
tvänne delar, den ena under Julius II (1508–13), den
andra under Leo X (1514–20). Under den förra utförde
han freskomålningar i tvänne af stanzerna, nämligen
i »Stanza della Segnatura» (det rum, der beviljade
nådeansökningar beseglades) 1508–11, och i »Stanza
d’Eliodoro», så kallad efter den förnämsta väggbilden,
hvilket arbete slutade först 1514. Rummen, som hafva
fyrkappiga krysshvalf till tak, hafva de 4 väggarna
upptill afslutade med stora rundbågar, af hvilka
2 och 2 genomskäras af fönster, de andra af smärre
dörrar. I det förstnämnda rummet, der R. började,
framställde han i taket,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
