Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rágoczi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1222, drog såsom albigensernas försvarare bann öfver
sitt eget hufvud samt interdikt och ett förfärligt
krig (sedan 1209) öfver sitt land. I början svigtade
han, ödmjukade sig för påfven och tog sjelf korset
emot sina undersåtar. Men då påfvens och konciliets
i Arles vilkor blefvo ännu hårdare, slog han om,
dref med väpnad hand »troshjelten» Simon af Montfort
ifrån Toulouse och fick efter flere framgångar
franske konungen Filip August på sin sida samt
Peters af Aragonien väpnade hjelp; men sedan Peter
vid Muret (1213) stupat i striden mot Montfort,
gick allt förloradt för R. Han vädjade förgäfves
till Laterankonciliet, som gaf honom en pension i
grefskapets ställe, begaf sig då till Genua och
började 1217 med engelska penningar och aragonska
trupper ett befrielsekrig samt hade återvunnit en del
af sina besittningar, då han plötsligt bortrycktes af
sjukdom. R. var 5 gånger gift. – R. VII, siste grefve
af Toulouse, den föregåendes son, f. 1197. d. 1249,
fortsatte det af fadern så lyckligt upptagna kriget,
men köpte sig 1229 fred genom att till Frankrike
afstå nedre Languedoc. Under striden emellan
kejsaren och påfven stod R. på den förres sida,
hvilket förskaffade honom Avignon. Genom hans enda
dotter Jeannes gifte med Ludvig IX:s broder Alfons
kommo R:s besittningar med tiden till franska kronan.
Kj.
Raimondi, Marcantonio (vanligen kallad endast med
detta sitt förnamn), italiensk kopparstickare,
berömd som den bäste framställaren af en mängd
bland Rafaels kompositioner, f. i Bologna 1475 eller
närmast derefter, d. antagligen i förra hälften af
1530-talet, synes hafva haft Francia (Raibolini)
till lärare och i hans guldsmedsverkstad först
försökt sig i niello-arbeten. I sina första verk
återgaf han teckningar af Francia och Mantegna. 1504
nämnes han som framstående i sitt fack, och från
1505 är hans första daterade kopparstick. Till Rom
flyttade han 1510; och sedan han visat sin förmåga i
tekniskt hänseende genom ett par af sina förnämsta
blad, Michelangelos »klättrare» (»Les grimpeurs»),
fragment af den berömda kartongen i Florens, och
»Lucretia», anförtrodde Rafael honom utförandet af
sina kompositioner i stick. Dessa kopparstick, hvilka
såsom den tidens liknande arbeten utfördes efter
teckningar eller kartonger, men icke efter färdiga
målningar, och derför aldrig eftersträfva någon
koloristisk effekt, utmärka sig i stället för sin
fulländade teckning och ädla linieföring, i hvilket
afseende de ännu gälla som oöfverträffade. Dessutom
hafva de för forskningen öfver Rafael visat sig
ovärderliga, emedan de dels gifva vinkar om huruledes
många af mästarens arbeten uppstått, dels ock gifva
en föreställning om flere af dennes kompositioner,
som gått förlorade. R:s hufvudsakliga verksamhet
infaller mellan 1510 och 1524, under hvilka år han med
tillhjelp af utmärkta lärjungar medhann utförandet
af en oerhörd mängd blad. Efter Rafaels död (1520)
utförde han stick efter Giulio Romanos teckningar,
bland dem 20 beryktade framställningar af gudarnas
kärleksäfventyr, hvilkas obscenitet ådrog honom
fängelsestraff. Vid Roms eröfring och plundring
1527 förlorade han sin förmögenhet och flydde till
Bologna, hvarefter hans namn försvinner ur historien.
C. R. N.
Raimund, Ferdinand, österrikisk skådespelare och
författare af folkdramer, f. i Wien 1790, var i
sockerbagarelära, tills han 1808 af sin teaterhåg
drefs att rymma. Han spelade först vid smärre
trupper, tillhörde 1817–30 Leopoldstadt-teatern
i Wien och utmärkte sig" genom en ypperlig
karakteriseringsförmåga i lokalkomiska roller. 1823
började han skrifva féeri-lustspel, hvilka gjorde
honom högeligen folkkär. Han anträdde 1830 en följd
gästspelsresor i Tyskland. Död 1836 till följd af
ett sjelfmordsförsök, begånget under ett anfall
af hypokondri. – R:s bästa pjeser äro Der bauer als
millionär (1826), Der alpenkönig und der menschenfeind
(1828) och Der verschwender (1833; »Slösaren»,
1846). Folkdramatiken, som i det öfriga Tyskland
längesedan tillintetgjorts af den på renaissancen
stödda konstdiktningen, lefde med friskt lif qvar i
Österrike. R. införlifvade sig med detta folkdramas
bästa element och fortbildade dem med sin naiva
skaldeförmåga, vanligen utan all främmande eller lärd
inblandning. Hans skådespel äro på en gång rörande
och muntrande. Han vet att helgjutet sammansmälta
en fantastisk-allegorisk féverld med en frisk
verklighetsskildring och deröfver kasta belysningen af
en halft vemodig lefnadsfilosofi. Hans visor blefvo
folkvisor, hans infall stående qvickheter i Wien. I
motsats till sin efterföljare och parodist Nestroy
faller R. aldrig i det simpla. – Hans »Sämmtliche
werke» utgåfvos i 4 bd 1837 (ny uppl. i 3 bd 1881).
Raimundus de Pennaforte, dominikangeneral samt
huskaplan och biktfader hos påfven Gregorius IX,
f. i Katalonien, har gjort sig känd genom utgifvandet
af en samling konciliebeslut och påfliga dekretal
under titeln Decretalium Gregorii IX compilatio,
äfven kallad Liber extra decretum eller endast Extra
(utgifven 1234) i fem böcker, af påfven Bonifacius
VIII 1298 tillökad med en Liber sextus. Han
författade äfven ett berömdt kasuistiskt verk: Summa
de poenitentia et matrimonio, vanligen kalladt Summa
raimundiana. R. egnade sig derjämte med mycken ifver
åt missionsverket bland muhammedanerna samt inrättade
i Tunisien och Murcia särskilda anstalter för
missionärers utbildning för nämnda ändamål. Han dog,
nära 100-årig, 1273 (1275?) och förklarades 1601 för
helgon. Hans dag är d. 23 Jan. – En annan Raimundus,
död som kardinal 1240, blef äfvenledes förklarad
för helgon och har sin dag d. 31 Aug.
J. H. B.
Raimundus de Sabunde, spansk lärd, innehade under de
första årtiondena af 15:de årh. en framstående plats
i den medicinska och filosofiska fakulteten i Toulouse
samt blef till sist professor i teologi derstädes. Af
de föredrag, som han i denna egenskap höll vid
universitetet, har hans märkliga arbete om den
naturliga teologien, Liber naturae sive creaturarum,
framvuxit (fulländadt 1436 och sedan utgifvet i en
mängd upplagor, bearbetningar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
