Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rágoczi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kompositionen (1509). Vid denna tid märkes äfven hos
den redan gamle mästaren ett visst inflytande från
Rafael både i behandling och uttryck, hvilket skulle
tyda på att den senares ungdomsverk blifvit af honom
kända. Säkert är, att de båda konstnärerna stodo i ett
vänskapligt förhållande till hvarandra, hvilket tog
sig uttryck i dem emellan vexlade bref och sonetter,
som ännu finnas i behåll. Anmärkas bör dock, att
detta vänskapsförhållande blifvit förnekadt i senaste
tid, och att de nämnda brefven, först publicerade i
Malvasias »Felsina pittrice» blifvit förklarade för
falska (Minghetti: »Raffaello»). Under hans sista
tid blef det veka, svärmiska draget hos honom nästan
starkare än förut och derjämte utförandet ojämnare,
såsom i en Madonna med barnet ock helgon (1515, i
Parmas pinakotek). Vasaris bekanta historia om att
hans död skulle hafva förorsakats af afundsjuka vid
åsynen af Rafaels till Bologna sända »S. Cecilia»
hör helt och hållet till diktens område. Deremot
kan man väl tro ett uttryck, som tillägges Rafael,
att R:s madonnor voro de mest andaktsfullt sköna
han kände. – R. hade tvänne söner, som egnade sig
åt måleriet, Giacomo och Giulio, af hvilka den
förre (d. 1557) var den talangfullare. Arbeten af
honom finnas i Bologna, Parma, Milano och Berlin.
C. R. N.
Raic [raitj], Jovan, serbisk författare,
f. i Karlovits 1726, fick sin skolbildning dels i
österrikiska jesuitskolor, dels i ett evang. lyceum
och fortsatte sina studier vid andliga akademien i
Kiev. Han tjenstgjorde en tid som lärare, gick 1772 i
kloster och blef snart derefter arkimandrit i Kovel
(Volynien). R. utgaf bl. a. Istorija slav. narodov
(De slaviska folkens, i synnerhet bulgarernas,
kroaternas och serbernas, historia i 4 delar;
Wien 1794–95; 2:dra uppl., Pest 1823), beskref
på vers det turkiska kriget (Drakens strid med
örnen, 1791) och skildrade i en »Tragedi» tsar
Uros V:s död (1798). R., mera flitig än lärd,
var en af de mest betydande författarna inom den
slavisk-serbiska riktningen i förra årh. Han dog 1801.
Lll.
Raids [reds] kallades i amerikanska inbördeskriget
1861–65 de ströftåg i stor skala, hvilka utfördes
af kavalleri med ändamål att afbryta jernvägar och
telegrafledningar, förstöra eller bortföra fientlig
egendom m. m., med ett ord att tillfoga fienden så
stor skada som möjligt. Dessa företag möjliggjordes af
krigsskådeplatsens stora utsträckning och i allmänhet
icke rika beskaffenhet samt af den stora tillgången
på hästar. Försedda med proviant på hästarna och
med något artilleri, nästan alldeles utan träng och
med endast allmänna föreskrifter, utförde Stuart,
Wade Hampton, Morgan m. fl. från sydstaternas och
Sheridan, Sherman m. fl. från nordstaternas sida långa
raider. Flere hafva tänkt sig de amerikanska raiderna
äfven på en central-europeisk krigsskådeplats, men
der torde de dock betydligt sammankrympa på grund af
folkmängdstätheten och landets uppodlade skick. –
Ordet raid, ett skotskt ord af samma stam som
Sv. rida, betyder egentligen »ridning», »ströftåg till
häst», och betecknade urspr. de plundringståg,
som under Englands och Skotlands strider egde rum
i gränstrakterna. C. O. N.
Raiffeisen, Friedrich Wilhelm, tysk ämbetsman,
f. 1818, dog såsom pensionerad borgmästare i
Heddesdorf nära Neuwied 1888. För att afhjelpa
eller lindra den nöd, som rådde bland de mindre
jordbrukarna i kringliggande landsbygd, började
R. redan 1852 inrätta ett slags låneföreningar, hvilka
numera, med i vissa delar ändrad och förbättrad
organisation, vunnit ganska stor utbredning i
synnerhet i vestra och sydvestra Tyskland samt
vissa delar af Österrike och vanligen benämnas
Raiffeisensche Darlehnskassenvereine. Medlemmarna i
en sådan förening tillhöra i regeln en enda kommun
och äro solidariskt ansvariga för föreningens
förbindelser. Styrelsegöromålen skötas gratis, men
kassaförvaltaren är vanligen aflönad. Lån upptagas
såväl af medlemmar som af utomstående, men gifvas
endast åt föreningens medlemmar. Äfven afbetalningslån
på längre tid – ända till 10 år – utlemnas. Numera
hafva de flesta föreningar en liten grundfond, som
bildas genom sammanskott af delegarna; men dessa
föreningar få, enligt stiftarens syfte, icke afse att
skaffa stora dividender, utan böra framförallt verka i
humanitär anda, motarbeta ocker o. dyl. Oaktadt vissa
svagheter – särskildt de långa utlåningarna – hafva de
hittills väl bestått profvet, äfven under brydsamma
tider, såsom krigsåren 1866 och 1870–71. Deras
organisation har blifvit betydligt stärkt genom
sammanslutning till provinsförbund, inrättande
af en centralbank i Neuwied och antagande af en
gemensam ombudsman (anwalt); såsom sådan fungerade
R. till sin död. I samband med dessa föreningar
eller på deras initiativ hafva äfven inrättats
åtskilliga konsumtionsföreningar, bolagsmejerier,
landtbruksklubbar, populära kurser i jordbrukslära
m. m., som bidragit att förbättra de mindre
jordbrukarnas sociala och ekonomiska ställning. Jfr
Raiffeisen: »Die darlehnskassenvereine» (4:de
uppl. 1884). J. Lr.
Raikes [reks], Robert. Se Söndagsskolor.
Rail [rel], plur. rails, Eng., jernvägsskena, »räl».
Raimond [råma’ng], namn på sju grefvar af Toulouse. De
märkligaste af dem äro R. IV, kallad R. de
Saint-Gilles, en af anförarna i första korståget. Född
omkr. 1042, tillträdde han 1088 sitt grefskap,
men lemnade landet 1096 åt sin son Bertrand och
drog i spetsen för Syd-Frankrikes ridderskap emot
Heliga landet. Egensinnig och passionerad, var han
den ende af korsfararna, som icke svor grekiske
kejsaren någon ed. Men i sitt stolta sinne drog han
ej häller jämt med korshärens andra höfdingar. Efter
Jerusalems eröfring (1099) undanbad R. sig dess
krona och återvände. I Konstantinopel stötte han på
en ny korshär, hvars anförare han blef. Han eröfrade
Tripolis (landet n. om Jerusalem) och stannade der
till sin död, 1105. – R. VI, den föregåendes sonsons
son, f. 1156, d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
