Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Raimundus Lullus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
projektilens, men dessförinnan olik projektilens
deruti att hastigheten oupphörligt växer. Raketer
stiga till tämligen olika höjd; signalraketer
stiga till 230–260 m., med en ljusverkan på
80–90 km. En massa på en gång afbrända raketer
benämnes »raketkista». Raketer användes förr till
krigsbruk (se Krigsraket), hufvudsakligen för
att antända fartyg och byggnader, hvarför de ock
kallats brandraketer. En särskild sort af dessa
slungades med svag skjutladdning ur eldhandvapen;
vid gröfre kaliber användes en raketkanon på
körbart underrede. Numera nyttjas raketer endast
för signalering, vid räddning af skeppsbrutna (se
Lifräddningsstationer) och vid fyrverkerier såsom
en lusteld. H. W. W.
Rakkestadelfven, 35 km. lång, är ett af
Glommens tillflöden i Smaalenene, Norge. Dess
vattenområde, 458 qvkm., ligger hufvudsakligen i
Eidsbergs och Rakkestads prestgäll. Vid Brekke,
der R. med en fors utmynnar i Glommen,
lågo förr några af Norges förnämsta sågverk.
Y. N.
Rákóczi [rakåtsi], siebenbürgisk herskarefamilj,
härstammade från den gamla ungerska slägten Bogát
Radvány. En medlem af denna slägt, Sigismund,
valdes 1607 till furste af Siebenbürgen och dog d. 5
Dec. 1608. Hans äldste son,
1. Georg R. I, f. 1591, valdes 1630 till furste af
Siebenbürgen. Han var mycket protestantiskt sinnad,
hvarför Gustaf II Adolf sökte träda i förbindelse
med honom emot Österrike. R. mottog visserligen med
mycken högtidlighet d. 11 Febr. 1632 Gustaf Adolfs
sändebud Paul Strassburg, men gaf inga bestämda
löften, emedan han ännu icke kände sig säker på sin
tron, till hvilken funnos flere pretendenter. Så
understödde palatinen af Ungern Prépostvári,
turkarna Moses Székely och Stefan Bethlen och senare
äfven svenskarna en Zólyomi. Sedan han lyckats
slå de till Bethlens hjelp anryekande turkarna,
blef han af Porten erkänd såsom furste och lade
sig derefter vinn om att stärka landets krafter
och sin furstliga myndighet. Han ordnade tull-
och bergväsendet, inrättade salt-, kalk-, vax- och
qvicksilfvermonopol och lyckades derigenom samt
genom sträng sparsamhet inom förvaltningens alla
grenar fylla sin skattkammare. Derefter kunde han
tänka på att tillfredsställa sin käraste önskan:
bispringa de under Österrikes ok suckande ungerske
protestanterna. Redan 1639 trädde han i diplomatiska
förbindelser med Österrikes fiender, men först 1642
antoge underhandlingarna en allvarlig karakter. Efter
långvariga underhandlingar med franska sändebudet Du
Bois och svenska sändebudet Rebenstock afslöts ett
förbund (preliminärer i Gyula-Fehérvár d. 26 April
1643, ratifikation af Torstensson d. 10 Juli och
af R. i Fogáras d. 26 Sept. s. å.), enligt hvilket
R. för sitt deltagande i kriget erhöll försäkran om
subsidier, nämligen 200,000 thaler för första året
och 150,000 för de följande. Sedan R. utverkat sig
Portens tillåtelse till deltagande i kriget, bröt
han d. 2 Febr. 1644 med sin här upp mot Kolozsvár
och riktade efter sin
ankomst till Nagy Kálló ett upprop (samma år tryckt
på svenska) till ungrarna att resa sig till försvar
af sina gamla rättigheter och sin religion. Adeln i
14 komitat förklarade sig genast för frihetens sak,
och staden Kassa, nyckeln till öfre Ungern, öppnade
sina portar för hären, som under Johan Keménys
och Sigismund Kornis befäl segrande ryckte fram
nästan ända till Österrikes gräns, men der trängdes
tillbaka af de kejserlige. Derefter fördes kriget
med vexlande lycka. Visserligen kunde R. i Maj 1645
förena sig med Torstensson vid Brünn i Mähren; men
då han samtidigt erhöll en hotande befallning från
Porten att inställa fientligheterna, såg han sig,
mot Torstenssons vilja, tvungen att antaga den
honom af de kejserlige erbjudna förmånliga freden
och drog derpå sina färde. För priset af 7 ungerska
komitat för sin lifstid och 3 starka fästningar
för all framtid ingick R. med kejsaren freden i
Linz (d. 16 Dec. 1645), som bekräftade den Ungerns
protestanter 1608 tillförsäkrade religionsfriheten
och återgaf dem deras kyrkor. Fredens bestämmelser
upptogos bland Ungerns grundlagar, och till
följd deraf tillförsäkrades både lutheraner och
kalvinister religionsfrihet. Sjelf var R. en ifrig
kalvinist och en varm beskyddare af kyrkor, skolor
och den kyrkliga ungerska literaturen, men intog
af hänsyn till sina bundsförvandter en passiv
hållning till lutheranerna. I sina kalvinistiska
sträfvanden fick R. kraftigt understöd af sin gemål,
Susanna Lorántfty, hvars frikostighet mot kyrkorna
blifvit till ett ordspråk i Ungern. R. dog d. 11
Okt. 1648. Försigtighet och skickligt bruk af alla
den tidens diplomatiska konstgrepp kännetecknade
hans yttre politik, medan uthållighet, fasthet
och ordningskärlek utmärkte hans inre.
2. Georg R.
II, den förres son, född d. 30 Jan. 1621, valdes
d. 16 Febr. 1642 till furste af Siebenbürgen och
efterträdde d. 11 Okt. 1648 sin fader på tronen. Kort
derefter invecklades han i Karl X Gustafs företag
mot Polen. Karl Gustaf sände såsom underhandlare
till Siebenbürgen G. Wellingk och C. Sternbach;
R. sände till konungen C. Schaum, N. Jakabfalvi och
Fr. Sebessi. Porten hotade och ville till hvarje pris
hindra R. från krig, men han lockades af hoppet om
Polens krona och inbröt i slutet af Jan. 1657 såsom
Sveriges bundsförvandt i Polen i spetsen för 30,000
man. Han intog Krakov och stötte d. 18 April till
den svenska hären. Den förenade hären intog Brzesc
d. 13 Maj, men kort derefter vände Karl sig med
hufvuddelen af svenska hären mot Danmark, och endast
en mindre afdelning under Stenbock qvarlemnades hos
R. De bägge fältherrarna tvungo d. 9 Juni Varsjav
till kapitulation, men skildes d. 23 s. m., då
Stenbock på konungens order gick mot Danmark och
R. anträdde återtåget till Siebenbürgen. Öfvergifven
af kosakerna, som dittills varit hans bundsförvandter,
förföljdes R. af polackerna, blef omringad och
kunde blott på hårda vilkor köpa sig fri. Samtidigt
togos omkr. 10,000 man af hans armé under Johan
Kemény till fånga af de af Porten mot honom skickade
tatarerna. Detta krig bragte outsägligt elände öfver
Siebenbürgen. Sultanen afsatte R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
