Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rankhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett kringflackande lif i södra Europa och dog 1792.
E. Ebg.
Ranula. Se Grodsvulst.
Ranunculaceae Juss., bot., är en af växtrikets
större familjer med omkr. 1,200 kända arter,
hvilka i de flesta fall äro örter och tillhöra
de nordliga tempererade jordbältena samt äfven
finnas i polartrakterna och å högfjällen gå upp
till den eviga snöns gräns. Endast de busklika,
träaktiga Clematideae, hvilka skilja sig från öfriga
grupper inom familjen genom sina motsatta blad,
tillhöra tropikerna. Bladen sitta i regeln i spiral
samt hafva en tydlig, ibland tämligen stor slid-del
(utan stipler) och skifvan ofta handnervig, stundom
fotnervig, hos en del enkelnervig. Blommorna sitta
under fruktämnet, och äro 2-könade, med många ståndare
fästa på fruktfästet (kl. Polyandria L.), som ofta
är koniskt, stundom utdraget till en hög kägla,
såsom hos Myosurus L., och å hvilket frukterna sitta
i spiral, om de äro många små enfröiga karpeller,
såsom hos Ranunculus, eller i en krans, om de äro till
antalet färre och bestämda (3–5), såsom hos Aconitum,
Delphinium, Aquilegia m. fl. Vanligen är blomhyllet
dubbelt och regelbundet (5–6- eller mångtaligt),
sittande i afvexlande kransar. Hos några slägten
(Anemone, Caltha, Thalictrum m. fl.) finnes endast
blomfoder, men här färgadt, kronbladslikt. Hos
andra (Aconitum. Delphinium, Niyella m. fl.) är
blomfodret äfven färgadt, men kronblad finnas
dock, ombildade till honingsgömmen, hvarigenom hos
Aconitum (se d. o.) en högst oregelbunden blomma
uppkommer. Familjen delas vanligen i följande
grupper: 1) Ranunculeae, hvars typ är det artrika
slägtet Ranunculus (se d. o.). Blomhyllet är
dubbelt i afslutade kransar, men frukterna, små
nötlika karpeller, stå i spiral (»hemicykliska»
blommor). Kronbladen hafva en honingsgrop vid
klon. 2) Anemoneae: blomhyllet enkelt, (fodret)
kronbladslikt, utan honingsgrop vid blombladens
klo; nötlika karpeller i spiral (hemicykliska). 3)
Helleboreae: blomfoder färgadt, ofta liksom
blomkronan oregelbundet, hos Caltha enkelt, kronlikt;
karpellerna, 3–5 eller flere, mångfröiga, ställda
liksom blomhyllet i spiral (»acykliska» blommor),
utom hos Aquilegia L., der blomdelarna stå
i verkliga, med hvarandra afvexlande kransar
(»encykliska» blommor). 4) Paeonieae: blomhyllet
dubbelt, regelbundet, kronblad utan honingsgrop,
frukten hos Paeonia L. flerfröiga karpeller,
men hos Actaea L. (se d. o.) omgestaltad till ett
bär. Ranunculacéerna äro i allmänhet misstänkta såsom
giftiga, och många äro sedan forntiden kända såsom
giftväxter, t. ex. Aconitum, Delphinium, Actaea,
Helleborus, Anemone, Adonis m. fl., genom sina dels
skarpa, dels äfven narkotiska beståndsdelar, såsom
alkaloiderna akonitin och psevdakonitin. Flere äro
bekanta hjertgifter, och man har anledning att antaga,
att stenålderns folk i Europa förgiftade sina pilar
med ranunkulacéers skarpa, döfvande safter. Namnet
Lycoctonum, »vargdödaren», på en Aconitum-art visar
åt detta håll. O. T. S.
Ranunculus L., solögon, bot., ett slägte, som är
typen för nat. fam. Ranunculaceae Juss.
och utgöres af örter vexlande i höjd från
3–4 cm. hos de högst mot snögränsen uppstigande
alpina arterna till mer än 50 cm. hos den bland
vass i vatten växande R. Lingua L. Bladen
äro spiralställda, vanligen handnerviga och
fingerdelade (sällan enkelnerviga och hela:
R. Lingua L., R. Flammula L.). Blomfoderbladen 5,
fria; kronbladen 5 (undantagsvis 3–4 eller 7),
regelbundna, rundade, omvändt äggrunda, med en af
fjäll skyddad honingsgrop vid klons början. Ståndarna
och de enfröiga karpellerna äro många, ställda i
spiral på ett koniskt fäste. Karpellernas yta är
vanligen slät och glatt, men hos en del arter hårig,
punkterad eller taggig. De flesta arterna hafva
klart gula blommor, men 2 af de 19, som tillhöra
Skandinaviens flora, hafva hvita kronblad, nämligen
R. glacialls L. och R. aconitifolius, båda tillhörande
fjälltrakterna. Flere arter äro ytterst allmänna,
såsom R. acris, repens, bulbosus och auricomus. Alla
dessa »solögon» hafva skarp smak och ratas derför af
betande kreatur. Från Ranunculus hafva afsöndrats
slägtena Ficaria (se d. o.) och Batrachium DC,
hvars arter äro hvitblommiga och växa i vatten
med undantag af R. sceleratum Fr., som har gula
blommor och växer å dyiga ställen, nära vatten. Hos
Batrachium är honingsgropen å kronbladen naken.
O. T. S.
Ranvier [rangvie’], Louis, fransk anatom, f. 1835,
professor vid Collége de France, är en af samtidens
mest framstående histologer och har författat en
stor mängd arbeten i sin vetenskap, hvilka dels
publicerats i periodiska skrifter, dels särskildt
utgifvits. Bland dessa senare märkas Manuel
d’histologie pathologique (i förening med Cornil, 2
bd, 1869–72), Traité technique d’hislologie
(1875–88), Leçons sur l’histologie du système nerveux och
Leçons d’anatomie générale (2 bd, 1880–81). De å
hans laboratorium utförda arbetena finnas samlade
i »Travaux du laboratoire d’histologie du Collége
de France». R. T-dt.
Ranz des vaches [rangs dä vasj]. Se
Kuhreigen.
Raoul-Duval [dyva’ll], Edgard, fransk politiker,
f. 1832, d. 1887, valde den juridiska banan och var
under 2:dra kejsaredömets tid generaladvokat först
i Angers, sedan i Bordeaux och sist i Rouen. Han tog
afsked efter September-revolutionen 1870 och valdes
1871 af depart. Seine-Inférieure till medlem af
nationalförsamlingen. Han slöt sig först till högra
centern och derefter till bonapartisterna. Till
sistnämnda parti räknades han äfven som medlem
af deputeradekammaren, hvilken han i flere år
tillhörde, men, sjelfständig och oförskräckt af
naturen, brydde han sig icke om partidisciplinen,
utan röstade ofta med det republikanska partiet.
E. W.
Rapa iti. Se Oparo.
Rapakivi, petrogr., geol., i Finland använd benämning
för en grofkornig, något porfyriskt utbildad granit,
som har en ovanligt stor benägenhet att vittra och
delvis falla sönder till grus. Ortoklasindividerna
äro nämligen omgifna af en lättare vittrande zon af
plagioklas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
