Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reduktionskommissionen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Reduktionskommissionen inrättades 1680 för att
genomföra den då beslutna reduktionen, och den fick
äfven att verkställa de skärpta reduktionsbeslut,
som fattades vid följande riksdagar. Den var utsedd
af adeln sjelf. Till dess president utnämnde konungen
H. Flemings son, K. Fleming. Bland kommissionens
öfriga medlemmar voro de vigtigaste E. Lindsköld
och J. Gyllenborg. Kommissionen samlades första
gången d. 10 Jan. 1681, då den började med att
af konungen begära en försäkran om hans beskydd,
hvilket visade, att de komiterade väl uppfattade
det farliga i sin ställning. Trots all den ifver,
hvarmed den sökte utföra sitt värf, voro de mötande
svårigheterna så stora, att kommissionen ofta måste
vädja till konungens personliga ingripande. Det
länder dock kommissionen till heder att den,
ehuru strängt fasthållande vid kronans rätt, dock
städse beflitade sig om en noggrann utredning och
understundom hos konungen hemställde om mildring
i sina egna domslut. För att underlätta arbetet
bildades små reduktionskommissioner i landsorterna,
vanligen bestående af landshöfdingen med en eller
ett par andra ledamöter. Sådana funnos i Upland,
Vestmanland, Östergötland, Skaraborgs län, Öster-
och Vesterbotten, Nylands och Tavastehus län. Några
af Reduktionskommissionens ledamöter fördelades på
dessa provinskommissioner för att med sin erfarenhet
leda och bistå dem. Reduktionskommissionen, hvars
ledare efter Flemings död var F. Wrede, upplöstes 1687
och afgaf då en slutredogörelse för sin verksamhet,
hvilken är en af hufvudkällorna för kommissionens
historia. Emellertid var reduktionen ej ännu slut,
ehuru man antog, att ej mycket skulle återstå. Derför
bildades en ny myndighet: »Kongl. M:ts deputerade till
reduktionsverkets afslutande», hvilkas chef blef
kammarrådet J. Gyllenborg med titel »direktör». Det
visade sig snart, att mer återstod, än man trott. De
deputerades verksamhet fortfor in på Karl XII:s
regering. Äfven sedan han d. 13 April 1700 efterskänkt
en mängd af de kraf kronan ännu hade till följd
af Stora kommissionens l. Reduktionskommissionens
domar, fortsatte de deputerade sitt arbete, ehuru
i förminskad skala, och erhöllo efter Gyllenborgs
död, 1701, en ny ledare i assessor Franc. J. Fr. N.
Reduktionslåga, kem., en låga, som innehåller
rikliga mängder kol eller kolväten och derför verkar
reducerande på oxider, som deri upphettas. Särskildt
begagnas uttrycket vid blåsrörsförsök om lågor, som
genom passande inriktning af blåsrörspetsen samt
lindrig inblåsning af luft komma att i stor mängd
innehålla kol och reducerande gaser. Mots. till
reduktionslåga är Oxidationslåga (se Oxidation).
P. T. C.
Reduplikation (Lat. reduplicatio, fördubbling,
upprepning), gramm., kallas hvarje upprepning af
ett ord eller ordelement, som tjenar till ord- eller
formbildning i språket. Ursprunget till reduplikation
är att söka i ordupprepning i satsen (gemination),
t. ex. drick drick. Denna gemination får vanligen
karakteren af ordbildning, d. v. s. den uppträder
oftast under form af kompositum, i det att ett ord sammansättes
med sig sjelf för att angifva upprepning, fortvaro,
intensitet eller andra modifikationer af det enkla
ordet. Sådana reduplikationer äro t. ex. hopphopp,
nänå, såså och, med afljud, mischmasch, ticktack
o. dyl. Gränsen mellan kompositum och afledning är i
allmänhet omärklig. Sålunda kan också det ena ledet
af ett genom gemination uppkommet kompositum lätt
nedsjunka till afledningselement: prefix eller
suffix. Reduplikationen kan i detta fall vara a)
hel, antingen så. att hela ordkroppen upprepas,
t. ex. Kaffr. hamba hamba, löpa omkring, eller
ock så, att det s. k. rotelementet i sin helhet
är upprepadt, t. ex. Grek. már-maros, egentl.
glans, sedan glänsande sten, marmor, b) stympad
reduplikation, som består i en (antydningsvis
gjord) upprepning af en del af ordroten. Vanligen
är det den första stafvelsen, som uppträder i
stympad form och oftast har form och funktion af
prefix. Af detta slag äro perfekt-reduplikationen,
t. ex. i Grek. le-loipa, Lat. tu-tudi, eller
presens-reduplik., t. ex. Grek. di-domi (jfr
Lat. gi-gno), eller aorist-reduplikation,
t. ex. Grek. e-pe-phnon. Understundom är andra
stafvelsen stympad, någon gång med karakter af
suffix, t. ex. Lat. gur-g-es (men gur-gul-io
af gur-gur-io). Endast på historisk väg kan man
uppvisa, att t. ex. Sv. bäfva är uppkommet genom
ursprunglig reduplikation (jfr Fornhögt. bi-bêt,
Sanskr. bi-bheti, bäfvar) eller att Fornisl. sera,
sådde (jfr Got. sai-so, Sanskr. sa-sau), innehåller
reduplikation. – En och annan gång torde bildningar,
som se ut som reduplicerade, hafva uppstått genom
ljudlagsenliga (assimilatoriska) förändringar:
det engelska namnet Bob ser ut som redupliceradt,
men består i en troligen inom barnspråket skedd
assimilation för Rob(ert). Jfr Brugmann: »Grundriss
der vergleichenden grammatik der indogermanischen
sprachen» II (1888). K. F. J.
Redut-Kale, en af ryssarna 1821 anlagd starkt befäst
stad i rysk-kaukasiska guvern. Kutais, vid Svarta
hafvet, något n. om Poti. Omkr. 700 innev. Dålig
hamn. I Krimkriget intogs R. af engelsmännen 1855.
Redutt (Fr. redoute, Ital. ridotto, samlingsställe),
befästningsk., äldre benämning å en mindre, på
alla sidor sluten befästning, permanent fäste
eller fältskans, hvarifrån kunde gifvas eld i
alla riktningar. Formen var oftast qvadratisk. –
Förr begagnades ordet äfven i betydelse af
offentlig dansplats, offentlig bal, maskeradbal.
O. A. B.
Red Wing [oi’ng], stad i nord-amerikanska staten
Minnesota, på högra stranden af Mississippi,
66 km. s. om S:t Paul, och vid flere
jernvägslinier. Omkr. 8,000 innev.
Redwitz, Oskar, friherre von, tysk författare, f. i
Bajern 1823, inträdde 1849 på ämbetsmannabanan,
men lemnade henne snart af håg för literära och
språkliga studier. En samling täcka skaldestycken
under benämning Amaranth (1849, 36:te uppl. 1883;
»Walter och Amarant», bearb. af Kiellman-Göranson
1855) väckte stort uppseende och bidrog sannolikt
till hans utnämning till professor i allmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
