Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religionsbrott ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gud, Jahve är den Ende» (monoteismen).
Medvetandet af Jahve såsom den helige ledde
till en djupare uppfattning af begreppen synd och
försoning än hos hednafolken, och till idén om ett
gudsrike på jorden enligt det gudomliga löftet,
hvars förverkligande å folkets sida berodde af
dess uppfyllande af lagen eller läran (torah). Det
nya i kristendomen var icke en ny lära, utan en ny
personlighet, i hvilken religionen, medvetandet
af den innerliga gemenskapen med det absoluta,
blifvit den allt genomträngande och beherskande,
den alla tankar, ord och handlingar bestämmande
makten. Derigenom blef här Gud alla menniskors fader,
synden menniskans bortkommenhet från denne fader,
försoningen menniskans återförening med honom och
med sina medmenniskor i osjelfvisk kärlek genom
den, i hvilken Guds och menniskans enhet redan var
förverkligad (i hvilken »all gudomens fullhet bodde
lekamligen»). De kristna kyrkornas dogmer äro försök
att i menskliga tankeformer uttrycka detta religionens
eller gudsmedvetandets fullständiga genombrott och
seger hos menniskan. Religionen är lika gammal som
menniskoslägtet. Menniskan började såsom menniska,
först när hon kunde säga och tänka »jag», och i och
med detsamma skilja mellan sig och allt annat. Men
kommen till medvetenhet om sig och sin verld, måste
hon äfven känna bådas begränsning eller ändlighet
och dermed äfven någonting, som är bortom gränsen,
någonting oändligt, det absoluta. »Först med
det ögonblick, då denna motsats rörde en jordisk
själ», existerade menniskan. Religionen är sålunda
i alla sina utvecklingsstadier »det omedelbara
medvetandet af allt det ändligas allmänna varande i
det oändliga». Hon är de ändliga förnuftsväsendenas
sträfvan att igenkänna sin väsentliga enhet med det
absoluta. Man har indelat religionen i naturlig
och uppenbarad. Men all religion är naturlig,
ty hon hör till menniskans natur eller väsende,
och all religion är uppenbarad, ty hon har sin
grund i gudomlighetens verkliga närvaro i och för
menniskan. Jfr Gud, Mytologi, Naturlig religion,
Naturreligion. A. F. Å.
Religionsbrott, jur., kallas i vidsträckt mening alla
förbrytelser, som på något sätt stå i samband med
religionen. Förr betraktades såsom religionsbrott en
mängd förbrytelser, hvilka numera antingen försvunnit
ur strafflagarna, såsom affall från statskyrkans lära
(i Sverige straff-fritt sedan 1860), eller ock der
hänföras till helt andra förbrytelsegrupper, såsom
fallet är med mened och kyrkstöld. Enligt nutida
rättsuppfattning äro religionsbrotten straffbara
dels såsom egnade att undergräfva aktningen för
religionen inom samhället, dels såsom angrepp å
en enskild rätt, nämligen menniskors rätt till
religionsfrid. Alltefter som den förre eller den
senare synpunkten är den öfvervägande, kallas dessa
brott religionsbrott i inskränkt mening och
religionsfridsbrott. I svenska strafflagen behandlas de
förra i 7:de kap. (»Om religionsbrott»), de senare
i 11:te kap. (»Om fridsbrott»). Förstnämnda kapitel
omfattar endast angrepp å föremål, som för den svenska
statskyrkan äro heliga. Hvad der straffas är dels
hädelse, lastande och gäckande af Guds ord eller
sakramenten samt gäckeri med gudstjensten – i alla
dessa fall förutsättes numera enligt en lag af 1887,
att gerningen åstadkommit »allmän förargelse» –,
dels sabbatsbrott. Utöfver de straffbestämmelser
för religionsbrott, som strafflagen innehåller,
förekomma sådana i Tryckfrihetsförordningen (för
förnekelse af en Gud och ett lif efter detta eller
af den rena evangeliska läran) samt i förordningar
af 1868 (for den, som vid evangelisk-lutherska
bekännares andaktsöfningar uppträder med föredrag,
som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende
eller till förakt för den allmänna gudstjensten
eller eljest till undergräfvande af religionens
helgd, och ej ställer sig till efterrättelse
kyrkorådets förbud emot vidare uppträdande inom
församlingen) och af 1869 (för proselytmakeri
med användande af i sig förkastliga medel, såsom
svek, hotelser o. s. v.). Bland fridsbrotten i
strafflagens 11:te kap. behandlas störande af
gudstjensten (statskyrkans eller till offentlig
religionsöfning berättigad främmande församlings)
samt åstadkommande af förargelse hos främmande
trosbekännare genom gäckeri med deras troslära.
J. H-r.
Religionsfilosofi kallas vetenskapen om religionens
väsende, dess psykologiska lagar och historiska
former. Förutsättningar för dess framträdande hafva
varit: 1) religionen såsom ett sjelfständigt,
från andra lifsområden, t. ex. stat, konst och
vetenskap, särskildt faktum, 2) ett af yttre
auktoritet oberoende tänkande öfver religionen. Den
förra förutsättningen saknades i forntiden, den
senare i medeltiden (hvarken kyrkofädernas eller
skolastikernas kristliga spekulation var egentlig
religionsfilosofi). De första ansatserna till
religionsfilosofi gjordes i slutet af medeltiden och
början af den nyare tiden af den teosofiska mystiken
och den antiskolastiska renaissancefilosofien. Den
förra gick förbi religionens förmedlingar i kulten och
dogmen och riktade sig omedelbart på hennes kärna,
det absolutas närvaro i och för menniskan, samt
blef derigenom af positivt värde för kunskapen om
religionen. Den senare tog vara på de förberedelser
till en religionsfilosofi, som funnos hos de gamle,
och intog en sjelfständig ställning gent emot
kyrkans dogmer. Den egentliga religionsfilosofien
framträdde först såsom kritisk gent emot den positiva
religionen. Såsom sådan började den med Spinoza och
nådde sin höjdpunkt i Kant. Vidare framträdde en
på det inre religiösa lifvet i dess omedelbarhet
mera positivt riktad, intuitiv religionsfilosofi
(Hamann, Herder, Jakobi m. fl.). Slutligen framträdde
en båda dessa riktningar förmedlande spekulativ
religionsfilosofi (J. G. Fichte, Schelling, Hegel,
Schleiermacher m. fl.). I likhet med Schleiermacher
hafva nyare svenska religionsfilosofer – E. G. Geijer,
Kr. J. Boström och hans skola samt P. Wikner –
uppfattat religionen såsom ett verkligt Guds varande
i menniskan och menniskans i Gud, men med en skarpare
och klarare uppfattning af Gud såsom personlig. –
Skilnaden mellan teologi och religionsfilosofi ligger
deruti att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
