Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religionsbrott ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förra framställer det religiösa lifvets företeelser
i ett omedelbart praktiskt religiöst intresse och
den senare behandlar dem blott såsom föremål för ett
teoretiskt intresse.
Religionsfreder kallas åtskilliga fredsfördrag
under reformationstiden, i synnerhet i Frankrikes
(se Hugenotter) och Tysklands historia, genom hvilka
förhållandena mellan de katolska och protestantiska
bekännelserna ordnades. De märkligaste bland
sådana fördrag äro följande. Genom religionsfreden
i Nürnberg 1532 förbundo sig de katolska och
evangeliska riksständerna i Tyska riket att å
båda sidor afhålla sig från fientligheter, till
dess ett allmänt kyrkomöte blifvit inkalladt till
biläggande af trosstriden. Under tiden skulle
de riksständer, som infört reformationen enligt
augsburgiska bekännelsen, få dervid förblifva. Detta
förnyades sex gånger 1534–45. Genom fördraget i Passau
(1552) tillförsäkrades de evangeliska riksständerna
likställighet med de katolska. Religionsfreden i
Augsburg (1555) bekräftade denna likställighet och
bestämde, att alla riksständer (d. v. s. hvarje
omedelbart under riket lydande furste eller herre
och hvarje fri riksstad) skulle ega fritt val
mellan katolicismen och reformationen enligt
augsburgiska bekännelsen, och att de af deras
undersåtar, som ej ville nöja sig dermed, skulle
ega frihet att utvandra. Undantag gjordes för de
andlige riksfurstarna, hvilka, om de slöto sig till
reformationen, skulle förlora sina besittningar. Denna
inskränkning kallades det »andliga förbehållet».
Genom den westfaliska freden (1648) erkändes äfven den
reformerta läran såsom berättigad inom Tyska riket.
Religionsfrihet. Den enskildes rätt att begrunda
och forska efter den religiösa sanningen för att
vinna en bestämd tro samt att hålla sig fast vid
densamma såsom en all hans verksamhet reglerande
princip kan ej vara något tvifvel underkastad. Det
är ej häller denna obetvingliga rätt, som afses, när
man omordar statens rätt och skyldighet att erkänna
religionsfrihetens grundsats. Dermed förstås nämligen
statens skyldighet att erkänna vissa i det yttre, i
det menskliga samlifvet framträdande rättigheter. Till
dem hör först och främst samvetsfrihet, d. v. s. skydd
mot samvetstvång, statens pligt »att ej någons
samvete tvinga eller tvinga låta». Ingen må tvingas
att bekänna eller uttala, att han håller för sanna
trossatser, som han ej gillar, eller att utöfva
sin religion i öfverensstämmelse med någon viss
troskult. Detta skydd för samvetsfriheten tillhör
dock det religiösa området. Man må ej åberopa
samvetsfriheten såsom skäl för uraktlåtenhet att
lyda borgerlig lag och de borgerliga pligter staten
ålägger. Dock finnas vissa rättsinstitut, som på en
gång beröra den borgerliga lagen och religionsrätten,
såsom edgång, äktenskap, barnundervisning, och i
afseende på dessa fordras en grannlaga lagstiftning,
som på en gång tillgodoser statens rättskraf och
den enskildes samvetsfrihet. Religionsfriheten
innehåller ej allenast skydd mot samvetstvång, utan
äfven positiva rättigheter, bland hvilka först bör
märkas bekännelsefrihet, det frimodiga bekännandet af den
tro någon omfattar, hvilket ej allenast är en
rättighet, utan äfven kan vara en pligt. Hvar och
en må strafflöst yppa den religionsåsigt han hyser,
äfvensom afvikande meningar från den i allmänhet
rådande troslära, blott detta sker utan biafsigter
och på ett sätt, som ej kommer i strid med borgerlig
lags bestämmelse om yttrandefrihetens bruk. I
bekännelsefrihet inbegripes äfven rätt att öfvergå
från ett trossamfund till ett annat, äfvensom till
separatism i afseende på vissa delar af trosläran
eller gudstjenstordningen. Dertill kommer rätt
till religionsöfning och till gudstjenstordning i
öfverensstämmelse med den bekännelse någon omfattar,
inbegripande rätt till andaktsöfning i hemmet
med liktänkande, en rätt, som kan utsträckas till
offentliga andaktsöfningar för trossamfund, hvilka
bildas inom de gränser, som äro fastställda för
förenings- och församlingsrätten. Religionsfriheten
inbegriper äfven lärofrihet, rätt att meddela
undervisning i den bekännelses troslära, som
någon omfattar, samt rätt för liktänkande att
sammansluta sig till särskilda trossamfund och
bilda egna församlingar. Denna frihets utsträckning
beror af statens ställning till den medborgerliga
uppfostran och de olika religiösa samfundens
förhållande sins emellan och till staten, samt af
det kyrkoförfattningssystem, som staten lagt till
grund för den medborgerliga uppfostran.
Religionsfriheten räknar ej många anor. Under
medeltiden var bekännelse till en annan religion
än den katolska, äfvensom affall från den senare,
ansedd såsom en borgerlig förbrytelse, belagd med de
hårdaste straff. Till och med efter reformationen,
hvarmed kampen för trosfriheten var upptagen,
kunde ej grundsatsen göra sig gällande i dess rätta
betydelse. Westfaliska freden likställde i det tyska
riket kristna af de tre trosbekännelserna: katoliker,
lutheraner och reformerta, i politiskt och borgerligt
hänseende och begränsade den rätt att bestämma om
statsreligionen, som furstarna hade tagit i sin hand
inom de särskilda områdena, den s. k. jus reformandi,
så att den religionsöfning, som folken hade haft
året 1624, icke kunde förmenas dem, likasom under
alla förhållanden husandakten skulle vara fri. Utom
nyssnämnda bekännelsekyrkor skulle inga trossamfund,
sekter, tålas. I Frankrike blef ediktet i Nantes
d. 13 April 1598, som tillerkände protestanterna
fri religionsövning, återkalladt genom Ludvig
XIV:s bekanta »ordonnance» 1685. I England rådde
mycken intolerans i synnerhet mot katolikerna,
och 1689 års toleransakt mildrade den blott för
de protestantiske dissenters. Den dansk-norska
lagstiftningen var af liknande karakter. I 1686 års
svenska kyrkolag ålades alla svenska medborgare att
bekänna den lutherska läran, i sammanhang hvarmed
stadgades landsförvisningsstraff och arfsrätts förlust
för affall samt för utspridande af villfarande
lära. Främlingar, som bekände kristen lära och här i
riket nedsatte sig, fingo dock utöfva sin religion
inom lyckta dörrar och utan sammankomst med andra,
med förpligtelse för dem att låta sina barn uppfostras
i den svenska kyrkans lära,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
