Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rousseau, Jean Jacques
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att en tid hafva varit anställd såsom sekreterare
hos franska sändebudet i Venezia vände han åter till
Paris och blef literärt biträde åt generalförpaktaren
Francueil och dennes svärmor, m:me Dupin. Han skref
under denna tid äfven några egna arbeten, såsom
lustspelet l’Engagement téméraire samt l’Allée de
Sylvie, och umgicks flitigt i de literära kretsarna,
med Diderot, Condillac, d’ Alembert, Grimm, Holbach
m. fl. Tillsammans med den förstnämnde började han
utgifva en tidskrift, »le Persifleur», som dock ej
upplefde mera än ett enda nummer. År 1745 gjorde han
bekantskap med Thérèse Levasseur, en ringa begåfvad,
obildad värdshusflicka från Orléans, med hvilken
han sedan under hela sitt lif sammanlefde (hon vardt
dock först mycket sent hans lagliga hustru). Ehuru
denna qvinna aldrig kunde dela R:s andliga intressen,
lefde han dock lyckligt med henne, till följd af
hennes enkla tillgifvenhet och outtröttliga ömhet mot
honom. Deras fem barn sände R. till hittebarnshuset. –
Först 1749 offentliggjorde R. ett arbete, som höjde
honom öfver den literära medelmåttan. Han hade
då händelsevis kommit att läsa i en tidning den
prisfråga, som akademien i Dijon uppställt: »Hafva
vetenskapernas och konsternas framsteg bidragit
att förderfva sederna eller att rena dem?» »I det
ögonblick jag läste detta», säger R., »tedde sig för
mina blickar en ny verld, och vardt jag sjelf en ny
menniska». Han kände nu med ens samhällsreformatorn
vakna inom sig. Och i en ljungande protest mot hela
upplysningstidehvarfvets ensidiga förståndskultur,
mot samtidens sedeslöshet och förkonstling gaf han
med Discours sur les sciences et les arts sitt svar
på prisfrågan med det djerfva, i en lysande stil
förfäktade påståendet att hela den högre kulturen
endast ledttill sedernas förderf och menniskornas
dagligen ökade olycka. Han erhöll priset, och hans
skrift gjorde honom med ens till en ryktbar man. Sin
namnkunnighet gjorde han sig tillgodo på det sätt,
att han sökte sitt uppehälle såsom afskrifvare af
musiknoter, väl inseende, att tack vare allmänhetens
nyfikenhet en så ryktbar skrifvare ej skulle
sakna kunder. Ett par år efter nämnda prisskrift
förvärfvade R. sig äfven rykte såsom kompositör. Hans
i italiensk smak skrifna opera le Devin de village
uppfördes 1752 vid Ludvig XV:s hof och väckte lifligt
bifall, men R. försmådde att draga den fördel af
hofgunsten, hvartill härmed annars utsigt för honom
kunnat öppna sig. Kort derefter skref han ock en
polemisk skrift, Lettre sur la musique française
(1753), hvarigenom han förverkade sina sympatier i
Frankrikes musikaliska kretsar. Samma år besvarade
han en ny prisfråga af Dijonakademien med Discours
sur l’origine de l’inégalité parmi les hommes, hvari
han för första gången i mera positiv form predikade
sitt naturevangelium. Vid samma tid formulerade han
ock närmare sina politiska åsigter uti Discours
sur l’économie politique (1753). Skriften öfver
ursprunget till olikheten mellan menniskorna hade R. i
ett patetiskt företal tillegnat sin republikanska
fädernestad. Vid ett besök derstädes blef han ock
mycket sympatiskt mottagen. För
att återvinna medborgarerätten i Genève afsvor
han katolicismen och återinträdde i den calvinska
kyrkan, hvarefter han älskade att begagna titeln
»citoyen de Genève», som man sedan återfinner under
författarenamnet på flere af hans senare arbeten. År
1750 flyttade han från Paris till ett litet landthus,
»l’Ermitage», som en hans qvinliga vän, m:me d’ Épinay,
låtit åt honom uppföra på sitt gods i närheten af
Montmorency. Det enkla landtlifvet midt i den natur,
som R. så svärmiskt älskade, skulle der kunnat skänka
honom en stilla lycka, om ej hans oroliga sinne följt
honom äfven dit. Landtlifsåren gåfvo i stället,
under flere sammanstötande yttre omständigheter,
uppslaget till alla hans följande olyckor. Redan
den passionerade, men obesvarade kärlek, af hvilken
han der intogs till en ung dam i granskapet, m:me
d’Houdetot, rubbade helt och hållet hans inre
jämnvigt. Kom så den ödesdigra brytningen först med
Diderot, sedan i ännu bittrare form med Grimm och
m:me d’ Épinay – brytningar, till hvilka R:s högt
uppdrifna sjelfkänsla, hans nervösa lättrördhet och
sjukliga misstänksamhet helt visst voro de vigtigaste
anledningarna, ehuru R. alltid ansåg sig såsom
den rent oskyldige, nedrigt svikne vännen. Med de
bittraste känslor lemnade han i Dec. 1757 »Ermitaget»
och fann en anspråkslös landtlig bostad ej långt
derifrån på hertigens af Luxembourgs gods vid
Montmorency. I de vänligaste förhållanden till
den hertigliga familjen tillbragte nu R. der några
jämförelsevis lugnare år, hvarunder han färdigskref
sin kärleksroman Julie ou la nouvelle Héloïse
(1757–59) samt sina båda filosofiska hufvudarbeten,
den pedagogiska romanen Émile ou de l’éducation (1762)
och den statsteoretiska afhandlingen Contrat social,
ou principes du droit politique (s. å.). »Julie»
väckte lifligt bifall, men »Émile» ådrog författaren
en helt annan art af uppmärksamhet. Den religiösa
trosbekännelse, som han deri inflätat såsom
Profession de foi du vicaire savoyard, ådrog
författaren en häktningsorder af parlamentet, och
boken brändes i Paris d. 11 Juni 1762. Sjelf flydde
R. ur landet. – Och så börjar hans sista olyckliga
period, hvarunder han, ofta utvisad af myndigheterna,
än oftare jagad af sin inre oro, som nu fullständigt
tagit formen af förföljelsemani, irrade omkring utan
att någonstädes finna ett fast hem. Han sökte sig
först en fristad i Schweiz; men äfven i Genève brändes
»Émile», och författaren förvisades ur kantonen Bern,
der han ville slå sig ned. Någon tid vistades han
sedan i Motiers uti furstendömet Neufchâtel under
Fredrik den stores kraftiga beskydd. Der skref han
sin strids- och försvarsskrift Lettres écrites de la
montagne och studerade botanik. Men befolkningen,
upphetsad af presterna, förföljde honom, och 1765
flydde han till en ensam ö i Bielsjön. Äfven derifrån
utvisades han. På inbjudning af den engelske filosofen
och historieskrifvaren David Hume begaf han sig i
Jan. 1766 till England och vistades en tid på godset
Wootton i Derby. Men jagad af sina förföljelseidéer,
vände han redan på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
