Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roeyer-Collard, Pierre Paul - Roymerswale (Romerswalen), Marinus van - Rsjev, stad i ryska guvern. Tver - Rubato (tempo rubato), Ital., »rubbadt tidsmått» - Rubefacientia, med., medel, som åstadkomma rodnad i huden - Rubel, ryskt silfvermynt - Rubelfonden benämnes en summa på 1 1/2 mill. rubel, som konung Karl XIII med anledning af fördraget i Åbo (1812) fick såsom lån af kejsar Alexander I - Rubellan, miner. - Rubellit. Se Turmalin - Rubellius, namn på en romersk slägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. 18 Fructidor år V (d. 4 Sept. 1797) och arbetade
derefter för konungamaktens återupprättande. Under
napoleonska kejsaredömet afstod han från all
politisk verksamhet och egnade sig åt filosofisk
forskning. Han var 1811–14 professor i nyare filosofi
vid Sorbonne, invaldes 1815 af depart. Marne
i deputeradekammaren och innehade 1816–20
ordförandeplatsen i undervisningskommissionen, hvarvid
han bl. a. inrättade professurer i historia. R.-C. var
en moderat rojalist af öfvertygelse. Han ansåg en
stadfäst auktoritet vara af nöden för samhället,
men försvarade på samma gång städse pressens,
undervisningens och samvetets frihet. På grund
af sitt vältaliga uppträdande för liberala
grundsatser valdes han å nyo 1827 af icke mindre
än sju valkretsar och utsågs 1828 till kammarens
president, hvilken befattning han skötte med stor
fasthet och oveld. Han framlemnade i Mars 1830 den
adress, i hvilken kammaremajoriteten vägrade att
längre stödja regeringen. Äfven under Julimonarkien
var R.-C. deputerad, till 1842, men tog ringa del i
debatterna. Han invaldes 1827 i Franska akademien. Död
1845. – R.-C. var framförallt en karakter, allvarlig
och oböjlig i kampen för hvad han ansåg vara rätt. Han
eftersträfvade en sund förmedling mellan revolutionens
idéer och kristendomens grundsatser. I sitt
tänkande stödde han sig uteslutande på den skotske
moralfilosofen Thomas Reid och sökte öfvervinna den
under 1700-talet förherskande sensualismen samt
genom analys af medvetandets fakta häfda idén om
en andlig personlighet. Genom sitt skarpsinniga,
kraftiga och glänsande föredrag blef han i Frankrike
grundläggare af den inflytelserika eklektiska
l. psykologiska skolan, som fortbildades af Jouffroy
och Cousin. R.-C. bragte filosofien i förbindelse med
det offentliga lifvet och ville stödja politiken på
klara grundsatser. Han är en af konstitutionalismens
förnämste främjare i Frankrike. Jfr Barante: »Vie
politique de M. R.-C., ses discours et ses écrits»
(2 bd, 1861).
Roymerswale (Romerswalen), Marinus van, flamsk
målare, var verksam i Antwerpen. Hans blomstringstid
omfattade åren 1521–58. Han var Quinten Massys’
lärjunge och efterföljare, och det är ofta svårt
att skilja hans arbeten från dennes. En af hans mest
bekanta taflor är Vexlaren och hans hustru (1541,
Dresden).
Rsjev [rsjåff], stad i ryska guvern.
Tver, vid Volga och en bibana till
Petersburg–Moskva-jernvägen. Omkr. 20,000
innev. Stapelplats för den stora
transitohandeln, hufvudsakligen med lin, hampa och
spanmål, mellan guvernementen vid nedre Volga, Orel,
Kaluga och Smolensk samt hamnarna S:t Petersburg
och Riga.
Rubato (tempo rubato), Ital., »rubbadt tidsmått»,
kallas i musik den friare behandlingen af
tempot vid särdeles uttrycksfulla ställen.
A. L.
Rubefacientia (Lat., af ruber, röd, och facere,
göra), med., medel, som åstadkomma rodnad i
huden. Sådana medel ega skarpa,
retande egenskaper, så att de, bragta i beröring
med huden, angripa dess nerver och derigenom
föranleda ett vidgande af hudens hårrörskärl
och till följd deraf större tillströmning af
blod, hvarigenom det retade hudstället får en
röd färgning, »rodnar». Vanliga sådana medel äro
terpentin, senapssprit, senapsdeg o. s. v., hvilka
ofta användas för att »draga blod till huden» och
sålunda afleda från inre organ, om de såsom vid
börjande inflammationer äro utsatta för otillbörligt
blodtillopp (»kongestion», »blodträngning»).
O. T. S.
Rubel (R. rublj, af rubitj, afhugga; egentl.
afhugget stycke af en silfverstång, begagnadt såsom
mynt), ryskt silfvermynt, som bildar enheten i det
ryska myntväsendet, indelas i 100 kopek och har
ett nominelt värde af 2,88 kr., medan realvärdet
vexlar mellan 1,60 och 2,25 kr. Rubeln innehåller,
efter en halt af 868 tusendelar, 17,996 gr. fint
silfver. Kurant-rubler (bankmynt) i silfver präglas i
stycken om 1, 1/2 och 1/4 rubel, silfverskiljemynt
i stycken om 1/5, 1/10 och 1/20 rubel. I guld
präglas stycken om 5 rubel (s. k. halfimperialer)
och 3 rubel (imperialdukater). Numera synas nästan
alls inga silfverrubler i allmänna rörelsen, och
Rysslands cirkulationsmynt är i stället sedan länge
ett statspappersmynt (kalladt rikskreditbiljett
l. oftare silfverrubel) med tvångskurs, hvilket
förekommer i sedlar om 100, 25, 10, 5, 3 och 1 rubel
samt tidtals har sjunkit betydligt i värde under den
präglade silfverrubeln. – Namnet rubel förekom redan
1321, men de första rubler präglades under Alexei
Michailovitjs regering (1645–76). Dessa utgjordes
endast af omstämplade utländska thalerstycken, och
först 1701 slogos verkliga rubler. 1828–45 cirkulerade
platinamynt om 12, 6 och 3 rubel.
Rubelfonden benämndes en summa på 1 1/2
mill. rubel. som konung Karl XIII med anledning
af fördraget i Åbo (1812) fick såsom lån af
kejsar Alexander I, och hvilken summa denne
afskref 1815 i samband med frågan om Sveriges
skadeståndsersättning. Afskrifningen skedde
såsom en vänskapsgärd åt svenske kronprinsen
och såsom lösen för en dennes dotation i Polen.
A. B. B.
Rubellan (af Lat. rubellus, rödaktig), miner., en
i hexagonala taflor förekommande glimmer af brunröd
till nära tegelröd färg, som anses vara en förändrad
biotit samt förekommer i basalttuff och lava.
Ant. Sj.
Rubellit. Se Turmalin.
Rubellius, namn på en romersk slägt. Mest bekant
bland dennas medlemmar är R. Plautus, son af Rubellius
Blandus, hvilken blef gift med Germanicus’ son Neros
enka, Tiberius’ sondotter Julia. År 55 e. Kr. angafs
för Nero, att hans moder, Agrippina, med hvilken han
redan brutit, umgicks med planer att gifta sig med
R. P. och upphöja honom på tronen. Saken hade för
tillfället inga följder annat än för angifvarna,
men några år derefter, 62, blef R. P. förvist till
Mindre Asien och kort derpå dödad på Neros befallning.
R. Tdh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
