Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruben. 1. Enligt Gamla testamentet Jakobs förstfödde son med Lea - Ruben. 2. Israelitisk stam - Ruben, Christian - Ruben, Ludvig - Rubens, Peter Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ruben (Hebr., »se en son!»). 1. Enligt Gamla
testamentet Jakobs förstfödde son med Lea. Till
följd af en begången svår förbrytelse gick han
förlustig sin förstfödslorätt (1 Moseb. 35: 22,
49:4; 1 Krön. 5: 1). – 2. Israelitisk stam, som
vid invandringen i Kanaan fick sig boningsplats
anvisad öster om Jordan i sydligaste delen intill
bäcken Arnon. Genom detta sitt isolerade läge blef
stammen efter hand alltmera främmande för Israels
gemensamma intressen. Stammen förde ock ofta krig på
egen hand (Dom. 5: 15; 1 Krön. 5: 10) och bortfördes i
fångenskap af den assyriske konungen Tiglatpileser
(2 Kon. 15: 29). J. H. B.
Ruben, Christian, österrikisk målare, f. i Trier
1805, d. i Wien 1875, var först lärjunge af
Cornelius, studerade sedan i München samt gjorde
först ett visst uppseende genom teckningar till
glasmålningar i Münchens Aukirche och i Regensburgs
dôme, hvarefter han kallades till direktör för
konstakademien i Prag. Såsom sådan anses han hafva
verkat på ett berömvärdt sätt och utförde figurrika
väggmålningar i Prags Belvedere med ämnen ur Böhmens
historia. Hans mest berömda verk torde vara Columbus,
då han får se Nya verldens kust, hvari R., som
annars var öfvervägande akademisk, lutar åt en
realistisk uppfattning. År 1852 blef han direktör
för akademien i Wien, som han dock ej lyckades rycka
upp till någon större betydenhet. – R:s son Frans R.,
f. 1845, lärjunge af sin fader, har mest vistats uti
Italien och målat historiska bilder, i hvilka han
hufvudsakligen, hvad koloriten beträffar, slutit sig
till venezianerna. Han målar äfven porträtt.
Ruben, Ludvig, kopparstickare, född i Karlskrona
d. 17 Febr. 1818, kom vid 12 års ålder till Hamburg,
der hans anlag för teckning utbildades af L. Lehmann,
och blef 1834 elev vid konstakademien i Köpenhamn. Man
eger för öfrigt mycket få underrättelser om hans
konstnärliga utbildning. Till en början studerade
han måleri, vistades i München, Düsseldorf och
Rom, der han egnade sig åt bildhuggarekonsten, samt
beslöt omsider att blifva gravör. Hos dansken Ballin i
Paris lärde han sig tekniken och utbildade sig sedan
för den egentliga streckgravyren under ledning af
den berömde Mandel i Berlin. – 1858 framträdde R.
i Stockholm med Skattepenningen efter Tizian, och
dermed visade han sig såsom en ovanligt begåfvad
och skicklig utöfvare af kopparstickets svåra och
sedan Forssells dagar i Sverige utdöda konst. Detta
blad följdes 1859 af konstnärens Sjelfporträtt. Båda
utmärka sig genom en förträfflig teckning samt en fast
och klar teknik, i hvilken dock ännu någon hårdhet
gör sig märkbar. På grund af dessa arbeten kallades
R. 1860 till ledamot af konstakademien. 1864 kom hans
Judit (efter Crist. Allori), som han sjelf tecknat
efter originalet i Florens. Och med detta arbete hade
han nått en höjd, som kan betecknas såsom fulländadt
mästerskap. Här voro pittoreskt djup och ljusdunkel
på samma gång som klar teckning, elegans och lätthet
i streckföringen samt fasthet och ädel
modeliering. Detta blad, som mottogs med allmän hänförelse
af kännare, kan också anses såsom det yppersta
gravyrarbete af svensk hand, ej ens Forssells bästa
verk undantagna. Kort efter hemsändandet af detta blad
begaf R. sig 1865 till Madrid för konststudier, och
följ. år uppehöll han sig i Paris, der han qvardröjde
öfver 1867 års verldsutställning. 1868 bosatte han
sig på allvar i Stockholm och begynte samtidigt ett
nytt verk, en gravyr efter Rafaels Madonna della
sedia. En tilltagande böjelse för violinspelning
lade sig emellertid jämte andra omständigheter
hindrande i vägen för det framstående arbetets
afslutande. Och så öfverraskades han efter blott
några dagars sjukdom af döden, i Stockholm d. 31
Mars 1875. – Veterligen utförde R. icke flere än
dessa fyra blad; de äro likväl nog för att inför
efterverlden vittna om hans utbildade smak, hans
energiska studier och herravälde öfver sin konsts
medel, egenskaper, hvilka tillförsäkra honom en högt
aktad plats bland 1800-talets kopparstickare. –
R:s maka, Gurli R., född Lublin, f. i Stockholm
1839, d. 1887, var före sitt giftermål anställd
vid k. operan som altsångerska (1860–68).
-rn.
Rubens, Peter Paul, flamsk målare, den störste och
mångsidigaste mästaren inom 1600-talet och en af
de mest berömde i alla tider, föddes i Maj eller
Juni (vanl. uppgifves d. 29 Juni) 1577 i Siegen,
dit hans fader, jur. doktor Jan R., som tillhörde
en ansedd Antwerpen-familj, blifvit af någon
anledning förvisad från Köln. I sistnämnda stad,
dit föräldrarna återvände redan 1578, tillbragte
R. sin första barndom. Fadern dog 1587, och två
år derefter flyttade enkan med sina barn tillbaka
till Antwerpen. Der fullbordades R:s uppfostran
dels i jesuitkollegiet, dels i pagetjenst hos en
förnäm dam. Men hans håg drog honom till konsten,
och 1591 sattes han i lära först hos en obetydlig
landskapsmålare Tob. Verhaegt, derefter hos Adam van
Noort samt vistades slutligen fyra år i skola hos
Otto van Veen, hvarefter han 1598 upptogs som mästare
i Antwerpens målaregille. Genom sin siste lärares
underrättelser hade han fått lust att se Italien,
och han företog resan dit i Maj 1600. Han besökte
först Venezia, sedan Mantua och blef der hofmålare
hos hertig Vincenzo Gonzaga, mindre för att utföra
egna arbeten än för att kopiera andra mästares. För
det ändamålet begaf han sig 1601 till Rom och derefter
till Spanien, der han vistades 1603–04. År 1606 reste
han åter till Rom, och der utförde han troligen de
båda fria kopior efter Tizians Offer till Venus och
Bacchanal med den slumrande Ariadne, som vid hans
död förvärfvades af Filip IV i Spanien, sedan kommo
i marskalk Bernadottes ego, ärfdes af Karl XV och af
honom 1865 skänktes till Sveriges Nationalmuseum. Vid
denna tid började hans stil stadga sig till full
jämnvigt mellan de plastiska och pittoreska elementen,
och af hans bästa italienska verk må nämnas: porträtt
af Markisinnan Spinola, Kristi omskärelse, med härlig
belysning (å högaltaret i S. Ambrogio, Genua), De tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
