Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma / 55-56 (1890) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runius, Johan - Runmynd. Se Runor - Runn, insjö i Dalarna - Runnare l. runslare (Eng. runner, egentl. löpare), af logis-värdar i utländska hamnar anställda personer - Rynnymede. Se Magna Charta - Runo-meter, det versmått, hvarpå de finska »runorna» äro affattade - Runor. 1. Den äldsta bokstafsskriften hos såväl skandiska som öfriga germanska folk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

E. Wrangel: »Det carolinska tidehvarfvets komiska diktning» (1888). -rn.

Runmynd. Se Runor.

Runn, insjö i Dalarna s. ö. om Falun, ligger vid
108,7 m. höjd öfver hafvet. Längd i n. och s. 16 km.,
bredd 3–7 km. R., som från n. upptager Faluån och
Sundborns ström, afflyter söderut genom den korta
Lillelfven till Dalelfven. Stränderna äro välodlade
och tätt bebyggda. Liflig ångbåtsfart. Genom sluss
står R. i förbindelse med sjön Tisken vid Falun. På
norra stranden framgår Gefle–Dalabanan, på den
vestra Bergslagernas jernväg. A. G.

Runnare l. runslare (Eng. runner, egentl. löpare),
af logis-värdar i utländska hamnar anställda
personer, som ofta genom bedrägligt handlingssätt
(vanligen genom löften om större förmåner)
locka sjömän att rymma från sina fartyg.
R. N.

Runnymede [rö’nnimid]. Se Magna Charta.

Runo-meter, det versmått, hvarpå de finska »runorna»
(se d. o. och Kalevala 2) äro affattade.

Runor. 1. Den äldsta bokstafsskriften hos såväl
skandiska som öfriga germanska folk. Den äldsta
runraden hade 24 runor och var gemensam för alla
germanska stammar, såsom föremål med inskrifter i
dessa runor från Skandinavien, Tyskland, England
och andra områden, hvilka förut varit boningsplatser
för germanska folk, nogsamt utvisa. En år 1744 vid
Vadstena funnen guldbrakteat, ett vid Charnay i
Bourgogne funnet förgyldt silfverspänne och ett
knifblad från Thamesflodens bädd visa, frånsedt
några oväsentliga afvikelser inbördes, att den
äldsta runradens mynder (Isl. mynd, skapnad, figur),
indelade i tre s. k. »ätter» l. afdelningar, haft
följande utseende och betydelse:



I en angelsachsisk runsång hafva dessa runmynder
följande namn: feoh, úr, þorn, ós(áss), rád, cén,
gyfu, wenn; haegl, nyd, is, gér, éoh, peorð,
eolhxsecg, sigel; tir, beorc, eh, man, lagu, ing,
éþel, daeg.

Enligt den danske språkforskaren L. Wimmers utförliga
och skarpsinniga undersökningar (i »Runeskriftens
oprindelse og udvikling i Norden», 1874) kan det
anses konstateradt, att runskriften, för hvilken
Wimmer antager två utvecklingsperioder (den förra
från äldre jernåldern, omkr. 400–650, den senare
från tiden omkr. 800–1000), härstammar från yngre
latinska alfabet i den första kejsaretiden. Den äldre
runraden kan man spåra tillbaka ända till slutet af
4:de årh. (enligt andra ända till 3:dje årh.), och hon
synes hafva varit längst i bruk hos skandinaverna. –
Detta runalfabet, som förekommer i de urnordiska inskrifterna, blef
emellertid hos oss genom en långsamt och gradvis
skeende utveckling ombildadt till en för skandinaverna
egendomlig kortare runrad, som innehöll blott 16
tecken, nämligen:



I denna runrad hafva första ättens mynder namnen fé,
úr, þurs l. þorn, óss l. áss, reið, kaun, andra
ättens namnen hagall, nauð, iss, ár, sól; tredje
ättens runor benämnas týr, bjarkan, logr, maðr, ýr.

Från de här anförda normalalfabeten, den äldre
och den yngre futharken (se d. o.), förekomma
likväl många afvikelser och varianter, i synnerhet
under öfvergångstiden. Den här anförda korta,
eller nordiska, runraden tyckes hafva varit den
allmänna under tiden från omkr. midten af 9:de,
till början af 11:te årh., då hon började ersättas
af s. k. punkterade l. stungna runor. Genom denna
modifikation af runmynderna sökte man att göra
runskriften lika användbar för ljudens beteckning
som det latinska alfabetet. Den stungna runraden
företer följande utseende:



Utom tillsatsen af punkter för ljudbeteckningens
differentiering finner man ock andra ändringar
och förenklingar i runformerna på åtskilliga
inskrifter. Särskildt anmärkningsvärda i detta
hänseende äro de s. k. Helsinge-runorna eller
staflösa runor, hvilka finnas på några stenar i norra
Helsingland. Dessa runor kallas staflösa, emedan intet
af runtecknen, med undantag af i-runan, fått behålla
den raka stafven fullständig. Helsinge-runorna sakna
den fjerde mynden (runan áss) i den kortare runraden;
denna mynd kunde umbäras och ersättas af runan ár
(den närmaste efter i-runan), och man vann derigenom
den symmetriska ordningen att på hvardera sidan om
den enda ostympade i-runan fanns samma antal mynder.

Runorna voro i forntiden icke blott skriftecken
och meddelelsemedel, utan ansågos ock ega en
hemlighetsfull, magisk och öfvernaturlig kraft och
inverkan, hvilket äfven antydes genom sjelfva namnet
runa (Isl. rún som betyder hemlighet, mysterium. I
den gamla literaturen, från eddasångerna och ned
till de yngsta folkvisorna, finnas också mångfaldiga
häntydningar på runornas magiska natur. I
eddan uppräknas flere namn på olika slags runor,
t. ex. bokrunor, ölrunor, målrunor, hugrunor, m. fl.;
hvad dermed närmare menats kan man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>