Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
A. Den skriftliga literaturens historia omfattar
två hufvudperioder: tiden före Peter den store och
tiden från och med hans uppträdande till våra dagar;
men inom de två hufvudperioderna finnas smärre
skeden. – Tiden före Peter den store. I. De under
äldsta tider i Ryssland gängse literaturalstren voro
till största delen importerade, nämligen sydslaviska
(resp. grekiska). Jämte kristendomen mottogo ryssarna
de liturgiska böckerna, Nya test. och psaltaren samt
grekiska kyrkofäder i sydslavisk (pannonisk-slavisk
eller bulgarisk-slavisk) öfversättning. En stark
införsel af sydslavisk, hufvudsakligen bulgarisk
literatur, som derefter i Ryssland mångfaldigades
i talrika afskrifter, pågick i synnerhet under det
äldre bulgariska riket (11:te årh.). Äfven genom
direkt öfversättning från grekiska tillegnade sig
ryssarna bysantinsk literatur. Denna import- och
öfversättningsliteratur omfattade utom bibel och
kyrkofäder jämväl senare bysantinska författare:
Johannes Damascenus’ dogmatik och dialektik
(logik), kronister (Georg Hamartolos, Johannes
Malala m. fl.), Kosma Indiefararens geografi,
helgonlegender (»Prolog», »Paterik»), en massa
biblisk-»apokryfisk» (kristligt-mytologisk)
literatur (sägner om Adam och Eva, om Kristi
kors, om Enok, om Abraham, de 12 patriarkers
testamenten, om Mose, om Salomo, Nikodemus’
evangelium, jungfru Marias och apostelen Paulus’
»uppenbarelser», o. s. v.), samt af medeltidens
sagoliteratur och kompendier: konung Alexander,
Trojanska kriget, Barlaam och Josafat, Bidpais
fabler (»Stefanit och Ichnilat»), Gesta romanorum,
Lucidarius o. s. v. De slaviska öfversättningarna
af den apokryfiska och sagoliteraturen, i allmänhet
i behåll blott i rysk (och serbisk) redaktion,
äro äfven för den allmänna literaturhistorien af
vigt, enär de grekiska originalen (i sin ordning
öfversättningar från österländska språk) till många
gått förlorade. Ryssarna tillegnade sig äfven flere
af de »samlingar» af utdrag ur kyrkofäders och
klassiska författares skrifter, som gingo under
namnen Margarit (Perlan), Izmaragd (Smaragden),
Zlataia tsep (Guldkedjan), Ptjela (Biet) m. m. Till
öfversättningsliteraturen hör också kyrkolagen:
»Nomokanon», i Ryssland vanligen kallad Kormtjaja
(Styrmansboken). Äfven skrifter af bulgariska
författare, sådana som Johannes Exarkeus »Hexaemeron»
(om verldens skapelse), munken Chrabr’s berättelse
om bokstäfverna m. m., afskrefvos flitigt. Till
öfversättningsliteraturen höra de äldsta bevarade
urkunderna af fornslaviskt språk i rysk redaktion:
Ostromirska evangeliet (se d. o.) och Svjatoslavs
Izbornik (från 1073), en samling utdrag ur kyrkofäder
och andra bysantinska skrifter af teologiskt
innehåll. Den fornryska originalliteraturen står i
det närmaste beroende af bysantinska förebilder i
såväl stil som ämne. Den är väsentligen religiös,
dels uppbygglig, dels polemisk. Det äldsta bevarade
alster af ryskt författareskap är en »undervisning»
(möjligen ett herdabref) af ärkebiskop Luka Zjidiata
i Novgorod (d. 1059). Från 11:te årh. förskrifva sig
äfven metropoliten Hilarions predikningar
(Om lag och evangelium, Om själens välfärd m. m.),
åtskilliga förmaningstal till folket och munkarna
(Om Guds straffdomar, Om fasta på onsdagar och
fredagar, Om den lat. tron o. s. v., högeligen
intolerant), äfvensom två bref till furst Izjaslav
af det kievska Hålklostrets berömde grundläggare och
förste föreståndare, Feodosij (d. 1074). Författarna
af dylika skrifter tillhörde naturligtvis det andliga
ståndet. Sådana förf. voro under 12:te årh.: Nikifor,
metropolit 1104–20 (Undervisning om fastan
m. m., två sändebref »mot latinerna»); Kirill,
biskop i Turov (d. 1182), som af samtida jämfördes
med Chrysostomos, men hvars alster (Om kropp och
själ, Om munklifvet, delvis i form af parabler,
böner) genom sin konstlade retoriska stil förefalla
föga njutbara; från det 13:de årh. Serapion (d. 1275 såsom biskop i Vladimir),
af hvilken finnas 5 förmaningar med enkelt, lättfattligt språk, delvis
botpredikningar, ett par med intressanta upplysningar
om samtida folktro; från 14:de årh. Moskvas förste
metropolit, Peter (ett herdabref »till hegumener, prester och diakoner»,
ett bref om fastan); metropoliten Aleksij (1293–1377), som i Konstantinopel
afskref Nya test. och efterlemnade ett herdabref;
metropoliten Kiprian (till börden serb, d. 1406),
som efterlemnat flere bref och i ett af dem redan
är inne på den sedan omstridda frågan om klostrens
egendomar; vidare grundläggaren af det berömda
klostret i Bjelozersk, Kirill, hvars kärlek till
böcker och kunskaper gick i arf inom hans kloster,
och af hvilken finnas tre bref till furst Dimitrij
Donskoj; ärkebiskop Vasilij i Novgorod (d. 1352),
som i ett sändebref om »det jordiska paradiset»
söker bevisa dess fortfarande existens. 15:de årh:s
literära verksamhet är till stor del riktad mot
de då uppträdande kättarna. Mot de presthatande
strigolnikerna i Pskov och Novgorod skref metropoliten
Fotij i Moskva (d. 1431, grek), som för öfrigt
efterlemnat åtskilliga predikningar. Hans samtida,
den kievske metropoliten Grigorij Samblak (till
börden bulgar) var en produktiv predikant. Mot de
»judaiserande» rationalisterna påkallade ärkebiskop
Gennadij i Novgorod (d. 1504) verldsliga straff;
han ombesörjde för öfrigt den första samling af
hela bibeln i slavisk-rysk öfversättning (handskrift
från 1499). Hufvudkämpen mot de »judaiserande» var
Iosif Volotskij (f. 1440, d. 1515), föreståndare för
det af honom grundlagda klostret i Voloklamskij,
mönstret af en fornrysk munk och teolog, med sin
Prosvjetitel (Upplysaren), 16 föredrag, på samma gång
ett sammandrag af den rätta trons hufvudsatser. Iosif
försvarade klostrens egendomar mot Nil Sorskij
(efter floden Sora, d. 1508), som ville återföra
munklifvet till fattigdom och försakelse (Stadga
om eremitlifvet). Sändebref är den vanliga formen
för tidens strids- och uppbyggelseliteratur,
och i behåll finnes en mängd bref utan uppgifna
författare. Från 12:te årh. finnas två skrifter af
lekmän: Vladimir Monomachs testamente till hans barn,
delvis med avtobiografisk karakter, och fången Daniels
böneskrift, ett intressant prof på tidens profana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
