Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska literaturen - Ryska snufvan, det i Sverige f. n. gängse namnet på den influenza-epidemi (se Grippne), som i slutet af 1889 och början af det följande året hemsökte en stor del af jorden - Ryska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ryska ordspråk sammanställdes för pedagogiskt
syfte af Katarina II, en annan på hennes uppdrag
af Bogdanovitj (1785). Andra samlingar finnas af
Buslajev, Hilferding, Snegirev. Till dessa stora
grupper komma vidare gåtor, besvärjelseformler m. m.
Den första tidningen i Ryssland började, såsom
ofvan nämndes, utgifvas 1703. År 1890 utgifvas
inom Ryssland på ryska omkr. 500 tidningar och
tidskrifter, deraf 68 dagliga tidningar (af dagliga
tidningar utgifvas dessutom 15 på tyska, 12 på polska,
2 på franska, 2 på lettiska, 2 på armeniska, 2 på
hebreiska, 1 på grekiska). Bland de s. k. »tjocka»
tidskrifterna med literärt innehåll må nämnas:
Undervisningsministeriets tidskrift (fr. o. m. 1829),
»Vjestnik Jevropy» (Europas budbärare, urspr.
grundlagd 1802 af Karamzin, återupptagen 1866),
»Russkij vjestnik» (Ryske budbäraren, grundlagd af
Katkov 1856), »Otetjestvennyja zapiski (1839–84,
senast utg. af Stjedrin), »Russkaja mysl»
(Ryska tanken; sedan 1880), »Russkij archiv»
(sedan 1863), »Istoritjeskij vjestnik» (Historiske
budbäraren; sedan 1880), »Russkaja starina» (Ryska
forntiden; sedan 1870), »Kievskaja starina» (Kievska
forntiden, Petersburg), de sistnämnda hufvudsakligen
med historiskt innehåll. Många uppsatser i rysk
literaturhistoria finnas i »Russische revue»
(Petersburg). Öfver hufvud hafva tidskrifterna
en större betydelse i Ryssland än i något annat
land. Som organ för den vetenskapliga verksamheten
tjena de periodiska publikationer, som utgifvas
af universiteten, de andliga akademierna och
en massa lärda sällskap. De största samlingarna
af gamla handskrifter finnas i synodens båda
bibliotek samt rumjantsevska museet i Moskva och
kejserliga biblioteket i Petersburg. Som utgifvare
af äldre literatur hafva i synnerhet O. Bodjanskij (prof.
i Moskva, d. 1877), I. Sreznevskij (prof. i Petersburg, d. 1880)
och A. Bytjkov (direktör för kejs. bibl.) varit verksamma. De
förnämsta arbetena i rysk literaturhistoria
äro Porfiriev: »Istorija russkoj slovesnosti»
(t. o. m. Katarina II), Galachov: »Istorija drevnej
i novoj russkoj lit.» (t. o. m. Pusjkin; 2:dra
uppl. 1880), och P. Polevoj: »Istorjia russkoj
liter, v otjerkach i biogr.» (populärt hållen;
till nyaste tid, 4:de uppl. 1881). Ett stort
författarelexikon af Vengerov är under utg. sedan
1886. Många bibliografiska arbeten finnas af
Merzjov, historiska krestomatier af Buslajev
och Galachov, omfattande specialundersökningar af
N. Barsukov, F. Buslajev, J. Grot, V. Kliutjevskij,
Or. Miller, P. Pekarskij, I. Porfiriev, Alex. Pypin,
I. Sreznevskij, M. Suchomlinov, N. Tichonravov,
A. Vesselovskij o. a. samt af fransmannen Vogüe.
En brukbar tysk kompilation är v. Reinholdts
»Geschichte der russischen litteratur» (1886). 18:de
årh. är behandladt af dansken C. W. Smith: »Russisk
literaturhistorie» (1882). Rysk poesi finnes i tysk
öfvers. af Wolfsohn: »Die schönwissenschaftliche
litteratur der russen» (1843) och »Russlands novellendichter» (1848).
Lll.
Ryska snufvan, det i Sverige f. n. gängse namnet på
den influenza-epidemi (se Grippe), som i slutet af
1889 och början af det följande året hemsökte
en stor del af jorden. Epidemien
kom med December månad 1889 från Ryssland till
Sverige och blef till följd deraf derstädes kallad
rysk. Ryssarna, hvilka likaledes hade fått den
österifrån, kallade den kinesisk.
Ryska språket, storryskan, till skillnad från det
ruteniska l. lillryska språket (se d. o.), den ryska
statens officiella språk med underliggande folkmål,
tillhör den östra afdelningen af den slaviska
språkgrenen, är alltså östslaviskt och utmärker
sig som sådant (jämte lillryskan) genom tje-ljud och
zj-ljud i st. f. t + j och
d + j, a och u för
äldre nasalerade e och o, e och o för
urspr. kort i och u i sluten stafvelse (förlorade i öppen),
-oro-, -olo-, -ere- för urspr.
or, ol, er, el mellan två
konsonanter (»pleofoni»), specifikt uttal af l och y
(urspr. u), saknad af qvantitetsskillnad samt flyttbar
exspiratorisk accent. Alla dessa kännetecken (möjligen
med undantag af o och e för urspr. kort u och i)
framträda redan i de äldsta bevarade minnesmärken
af ryskt språk. Så tidigt som i 11:te årh. visa sig
lokala skillnader inom det östslaviska språket (eller
»ryskan», såsom det kallas efter rikets skandinaviska
grundläggare), och redan medeltidens folkspråk fördela
sig på två grupper, motsvarande vår tids stor- och
lillryska. I förhållande till lillryskan intager
storryskan i det hela en äldre ståndpunkt: l och o
qvarstå (pisal, skref, volk, varg); g är explosivt
(=Sv. g); urspr, e (hvars fornslaviska valör är
okänd) har sammanfallit med e; 3:dje pers. sing. och
plur. pres. sluta på omuljeradt -t; pret. uttryckes
genom det gamla partic. på -l utan hjelpverb, saknar
alltså personböjning, men återgifver subjektets
genus och numerus; den gamla affrikationen af
k och g i vissa kasus är genom analogibildning
förlorad (t. ex. volki, vargar, v ruke, i handen);
gen. sing. mask. i den pronom. deklinationen slutar
på -vo (jevo, hans, dobravo, den godes). I likhet med
alla eller de flesta slaviska språk har ryskan sex
genom ändelser skilda kasus och tvåfaldig böjning
af adj., saknar konjunktiv samt skiljer på olika
»aspekter» i verbet (perfektiv och durativ). Bland
de nyslaviska språken är storryskan till sin
byggnad det mest ålderdomliga. Dess ordbildning är
i hög grad genomskinlig. Genom sin rikedom på ännu
lefvande böjnings- och afledningsändelser, liksom
genom sitt stora ordförråd, är språket i hög grad
plastiskt. Tonvigten är mycket markerad, till följd
hvaraf de tonvigtslösa stafvelsernas vokaler reduceras
till sitt ljudvärde. Moskvadialekten, hvilken anses
som mönster, är i hög grad melodiös. Ortografien
är etymologisk. Den tager föga hänsyn till de
förändringar i uttalet, som vållas af ännu verksamma
ljudlagar, men uppfyller icke dess mindre tämligen
bra sitt ändamål (är regelbunden). Den mest betydande
olägenheten är fasthållandet af den blott etymologiska
skillnaden mellan två e-tecken. I hvarje ord, som
slutar på kons., tecknas ännu ett kort u (»jerr»), som
i ryskan aldrig varit hörbart. Bokstäfvernas antal
är 36. De hafva följande utseende och (etymologiska)
ljudvärden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
