Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma / 153-154 (1890) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fullständigt inom den norra tempererade och kalla
zonen. På Novaja Zemlja och Tajmyr-halfön skjuter
det upp i Norra Ishafvet till 77° 2’ och 77° 40’
n. br., medan dess södra gräns går i Armenien
till 38° 50’, vid Afganistan till omkr. 35° och vid
Stilla hafvets kust till 42° 30’ n. br. I v. går det
i Lappland till 20° 40’ ö. lgd, i Polen till 18° 32’
och vid Svarta hafvet till 29° 42’; dess östligaste
punkt är Ostkap vid Beringssund, 190° ö. lgd. Mot
n. begränsas Ryska riket af Norra Ishafvet, i
ö. af Stilla hafvet och dess delar (Berings haf
samt Ochotska och Japanska hafven), i s. af Korea,
Kinesiska riket, Karategin, Bokhara, Afganistan,
Persien, Turkiska riket i Asien, Svarta hafvet
och Rumänien, i v. af Rumänien, Österrike-Ungern,
Preussen, Östersjön och Sverige-Norge. – Ryska riket
består af två stora afdelningar: europeiska och
asiatiska R., af hvilka det senare, med en areal af
nära 17 mill. qvkm. och nära 17 mill. innev., kan
betraktas som kolonier till det förra. Europeiska
R. består af Egentliga R. (om hvilket i den
följ. geografiska beskrifningen uteslutande blir
fråga), Finland, med egen författning och särskild
förvaltning, samt Polen, hvars verkliga namn utplånats
ur officiella handlingar, men som icke dess mindre
fortfar att följa sin särskilda utveckling. Asiatiska
R. omfattar följande stora afdelningar: Kaukasus (af
hvilket en del i fysiskt hänseende hör till Europa),
Sibirien, Kirgissteppen samt Turkistan. Dessa
hufvuddelars areal och folkmängd äro

	qvkm	innev.
Egentliga R.	4,826,394	81,725,185	(1885)
Finland	373,604	2,232,378	(1886)
Polen	126,951	7,960,304	(1885)
Kaukasus	463,155	7,284,547	»
Sibirien	12,456,770	4,313,680	»
Kirgissteppen	1,828,844	1,900,774	»
Turkistan	1,604,892	3,426,324	»
Aralsjön	66,998
Kaspiska hafvet	439,418
Azovska sjön	37,496
	–––––––––––––––––––––
Ryska riket	22,224,522	108,843,192

R. har inga oceaniska besittningar, och dess öar äro
blott bihang till det fastland de tillhöra. Till
Europeiska R. höra Vajgatj, Novaja Zemlja
och Kolgujev i Norra Ishafvet, Solovjetski-ön
m. fl. mindre i Hvita hafvet, Kotlin, Nargö och
Rågöarna m. fl. i Finska viken samt Dagö, Ösel,
Mohn, Ormsö, Nuckö, Kuhnö och Runö i Östersjön. Europeiska
R:s gränser, omkr. 69,250 km., äro till större delen
landgränser; och af dess kust ligger större delen
vid inhaf: Östersjön med Bottniska, Finska och
Rigavikarna, Svarta hafvet med Azovska sjön samt
Kaspiska hafvet. Endast vid Ishafvets till större
delen af året isfyllda kuster har R. omedelbart
tillträde till världshafvet.

Höjdförhållanden. Det ofantliga område, som utgör
Europeiska R. – 2,500 km. i längd från n. till
s. och nästan lika mycket från ö. till v. – är
på det hela taget ett slättland, djupt fåradt af
floddalar och begränsadt på nästan alla sidor af
breda höjdsträckningar: finska sjöplatån och Maanselkä i n. v.,
Baltiska kuståsen och utlöpare från Karpaterna i v., med en
bred sänka mellan båda i Polen, Tauriska bergen på
Krim och Kaukasus i s. samt de breda, men måttligt
höga Uralbergen i ö. – Från en centralplatå, som
omfattar guvernementen Tver, Moskva, Smolensk och
Kaluga, sträcker sig nedåt Kursk och fortgår mot
ö. ända till Samara med en medelhöjd af 240–270
m. öfver hafvet, sänker sig landet långsamt i alla
riktningar till 90–150 m. höjd, men stiger sedan
åter sakta till de höjdsträckningar, som omgifva
den stora slätten. Denna centralplatås flerestädes
bergiga utseende härrör hufvudsakligen af flodernas
verksamhet, hvilka sänkt sitt lopp djupt ned i platån,
företrädesvis vid dess kanter. Valdajhöjdens (i
platåns nordvestra hörn) rundade åsar nå ej högre
än 325 m. och hafva utseende af berg endast till
följd af floddalarnas djup. Detsamma är fallet med
platåerna i Livland och Kovno, hvilka knappt nå 300
m. i sina högsta toppar, liksom äfven med den östra
fortsättningen af den baltiska kuståsen mellan Grodno
och Minsk. Samma höjd nå äfven endast få af topparna
i platån omkring Kursk och längre österut vid Volga
omkring Kamysjin, der dalarna äro nedsänkta i platån
till ett djup af 250 m., gifvande landskapet ett
fullkomligt bergigt utseende. Endast i s. v., der
utlöpare af Karpaterna ingå i Volynien, Podolien
och Besarabien, anträffas åsar af 325 m. höjd,
genomskurna af djupa raviner. – Omkring centralplatån
ligga sänkor, som skilja sig från platåerna mera
genom frånvaron af djupa floddalar än genom olikheten
i höjd. En sådan är den breda sänka vid mellersta
Volga och nedre Kama, begränsad i n. af den låga
Uvali-åsen, som bildar vattendelare mellan Ishafvet
och Volgabäckenet. En annan bred sänka af 75–150 m.
höjd öfver hafvet, ännu fylld af sjöarna Peipus,
Ladoga, Onega, Bjelo-ozero, Latsja, Vosje och många
tusen mindre, begränsar centralplatån i n. och följer
samma östnordöstliga riktning. Endast några få låga
åsar intränga från n. v. omkring sjön Onega och nå
270 m. i höjd, och i n. ö. begränsas hon af Timanskij-åsen (300 m.).
En tredje sänka omkring Pripet och
mellersta Weichsel sträcker sig v. om centralplatån
och intränger i Polen. Det ofantliga forna sjöbäckenet
derstädes är nu upplöst i en mängd dammar, sjöar
och kärrtrakter (Rokitnoträsken). Söder om 50:de
breddgraden sluttar centralplatån sakta mot s., och
vi finna der en fjerde sänka i guvern. Poltava och
Charkov, skild från Svarta hafvet genom en höjning,
som kan spåras från Kremenez (Volynien) till nedre Don
och måhända längre mot s. ö. Denna obetydliga höjning
af landet innesluter Donets’ stenkolslager och de
granitåsar, som förorsaka fallen i Dnjepr. En femte
sänka slutligen, som ligger t o. m. lägre än hafsytan,
sträcker sig n. om Kaspiska hafvet omkring nedre
Volga, Ural och Emba. Uralbergen äro ett kedjeberg,
på hvars åsar de särskilda bergstopparna föga höja
sig öfver den allmänna nivån.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>