Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röhr ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så ringa rök, att den är knappast märkbar på under
strid numera förekommande afstånd. Fullkomligt
rökfritt krut, som är lämpligt till krigsbruk, hafva
kemisterna ännu ej lyckats framställa. Röken från
ett med röksvagt krut laddadt gevärs skott ser ut
som ett lätt, fullkomligt genomskinligt, blått moln,
som snart skingras, och redan på 300 m. är den knappt
märkbar. Vid artillerield är den mer synlig och ter
sig ungefär som hastigt försvinnande dam från en
torr landsväg. På vanliga artillerihåll är den för
blotta ögat omärkbar. Hvarken vid artilleri- eller
gevärseld utgör den ens vidden lifligaste snabbeld
något hinder för den skjutande att rikta. – Inom
de flesta land (äfven i Sverige) pågå nu försök
med rökfria krutsorter, antagligen af tämligen
olika sammansättning. Sammansättningen af de till
krigsbruk ämnade slagen hemlighålles. Sannolikt
tillhöra de rökfria krutsorterna de s. k. nitraten,
hvilkas första representanter voro bomullskrut
och nitroglycerin. Rökfritt krut uppfanns först
i Frankrike – der kemisterna sedan flere år
experimenterat med sprängämnen af pikrinsyra och
dess salter – på 1880-talet af in geniören Vieille,
och man har skäl att antaga, att hans krut är ett
förbättradt bomullskrut. Det påstås, sannolikt utan
skäl, vara äfven knallfritt. Vieilles krut användes
till franska arméns nya gevär, Lebel-geväret. Säkert
är, att det inom tyska armén använda rökfria krutet
icke är knallfritt. Vid belgiska krutfabriken Wetteren
tillverkas ett rökfritt krut till handgevär, som
ger kulan en utgångshastighet af 725 m. Detta krut
har kornform samt utvecklar inga gaser, som angripa
gevärets lopp. Antagligen består hvarken detta eller
det i Schweiz tillverkade krutet af bomullskrut med
tillsats. Det svenska s. k. gråkrutet är äfvenledes
ett röksvagt krut. – Äfven om det rökfria krutet
ej kommer att omstörta taktikens nuvarande regler,
kommer det dock att i åtskilliga fall ändra och
försvåra krigföringen. Alla vapenslag komma att röna
inverkan deraf. För infanteriet blir den spridda
ordningen ännu mer tvungen, ty slutna trupper kunna
ej under skydd af röken från egen skyttelinie
framföras eller företaga flankanfall. Spanings-
och bevakningstjensten kommer att försvåras vid
såväl infanteriet som kavalleriet, och större
fordringar ställas på truppernas utbildning och
manöverfärdighet, i synnerhet på kavalleriets, hvars
anfall försvåras. Artilleriet vinner visserligen det,
att egen eld ej skymmer riktandet; men på samma gång
försvåras dess inskjutning på längre afstånd och mot
skylda mål, då ej någon ledning om målets läge, utan
endast om den riktning, hvari det ligger, kan vinnas
af fiendens ur rökfria rör utslungade granater. Att
låta nya batterier afbrösta bredvid redan förut
eldgifvande blir numera nästan omöjligt i öppen
terräng, och bedömandet af fientliga artilleriets
styrka försvåras. Äfven ammunitionsersättningen blir
svårare för såväl artilleriet som infanteriet. Den
högre ledningen blir ingalunda lätt, då inga
utsträckta röklinier angifva fiendens ställning och
styrka samt stridens gång. Stabspersonalen
måste sålunda ökas, ordonnanser bättre utbildas,
och förankrade ballonger torde blifva verksamma
i stridslägets öfverseende. Friskaror komma att
med mera framgång kunna oroa trupperna och deras
transporter. Fältbefästningar, hvilkas betydelse
ökats, måste ännu mera än tillförene maskeras, och
truppernas fältdrägt måste göras så litet lysande som
möjligt. Slutligen torde böra framhållas den ökade
vigt, som markens sorgfälliga och insigtsfulla
användning af alla vapenslagen erhåller.
H. W. W.
Rökning. Se Rök.
Rökningsmedel, med., en samfälld benämning på de
medel eller blandningar af ämnen, som användas
till frambringande af rök eller ångor, afsedda
att förbättra luften i sjukrum och att döda
smittämnen. Sådana medel finnas af många slag. Så
har Sv. farmakopén upptagit species pro vaporibus
chlori, bestående af brunsten (mangansuperoxid)
och rå klorvätesyra (saltsyra), hvilka vid
användandet blandas (1: 3) i lämpligt kärl, och
hvarigenom en rök eller ångor af klor frigöras,
hvilka angripa mikrober o. dyl. smittämnen, som
sväfva i luften, och i lyckligaste fall döda dem
(se Klorrökning). För liknande ändamål hade man
den numera bortlagda »röksatsen för sura ångor», af
svafvelsyra och blysocker, som utvecklade skarpa ångor
af ättiksyra. Många slags »rökpulver», »rökkort»,
»rökgubbar» finnas i handeln, till användning i
boningsrum, der dessa medel dock vanligen mera för
luktsinnet dölja än verkligen rena en dålig luft. Så
kallad »röksprit» förekommer äfven af olika beredning,
hvilken slås på en glödgad eldskyffel e. dyl. och
sålunda sprider en mer eller mindre angenäm lukt. I
dylika rökningsmedel ingå vanligen välluktande
hartser, t. ex. styrax, benzoë, olibanum m. fl. Mot
»bröstkramp» användas flere slags rökpulver o. dyl.,
hvilka oftast innehålla spik-klubbeblad, belladonna
och andra medel, af hvilka röken, inandad, kan stilla
kramp i luftrörsgrenarna. – Slutligen kunde till
rökningsmedel räknas de ämnen (enris, garfvarebark,
bokved etc.), som användas vid »rökning» af kött,
fläsk och fisk (se Rök). O. T. S.
Rökoffer. Se Offer och Rökelse.
Rökpörte. Se Pörte.
Rökstenen, Sveriges märkligaste runmonument, är en
3,90 m. hög och 1,45 m. bred runsten, numera befintlig
å Röks kyrkogård (Lysings härad, Östergötland), dit
den år 1862 flyttades från Röks kyrkas tornmur, i
hvilken den länge suttit inmurad. Rökstenen inrymmer
den längsta runinskrift, som öfver hufvud är känd
från något jordfast minnesmärke, vare sig i Sverige
eller annanstädes. Den innehåller nämligen runskrift
på bägge bredsidorna, de tvänne smalsidorna och på
toppytan. De flesta runorna höra till den kortare
(yngre) runraden, men äfven äldre runor förekomma
der. Toppytan innehåller en lönskrift, till största
delen i s. k. qvistrunor (runmynder af ett qvist-
eller grenlikt utseende), hvilken länge förblifvit
olöst. Nyligen har emellertid ett lyckligt förslag
till tolkning äfven af denna lönskrift framstälts af
F. Läffler. Enligt hans lösning framgår af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
