Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saltsjön ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vågslagen, i förening med bränningens dån och ett
bländande solljus på den krithvita sandstranden,
utöfva ett mäktigt inflytande på nervsystem och »hud,
men förutsätta å andra sidan en viss motståndskraft
och reaktionsformåga. Varma hafsbad begagnas
der endast undantagsvis, och inrättningar för
desamma äro vanligen efter våra begrepp högst
bristfälliga. Saltsjöbadet vid de skandinaviska
kusterna tages under helt andra förhållanden,
och äfven badlifvet är här mera omvexlande och
rörligt än det enformiga strandlifvet. Här lämpa
sig bättre slutna bassänger med fasta afklädnings-
och duschlokaler, der den badande omedelbart efter
afklädningen kommer i djupt vatten, kan simma och
dyka efter behag, skyddad för vindens och vågornas
våld. Äfven svagare sjuklingar kunna här försigtigt
vänjas vid det kalla sjöbadet eller ock begagna varma
sådana i välinrättade varmbadhus. Öfver hufvud spela
de varma Saltsjöbaden en förherskande rol vid de
svenska hafskuranstalterna och ersätta till fullo
de på kontinenten så besökta och ansedda soolbaden
(se d. o.), hvilka de snarare öfverträffa genom en mer
utvecklad badteknik, omsorgsfullare badservering och
en egenartad badmassage med eller utan badgyttja,
hvartill kommer samtidig verkan af hafsluft och
segling. Vattnets salthalt vid svenska vestkusten
vexlar mellan 1,5 à 3 proc., efter ortens läge och
rådande hafsströmmar, således motsvarande de starkare
soolbaden. För konstgjorda saltbad användes hälst
grått sjösalt i en mängd af 5 till 15 kg. till hvarje
bad. C.
Saltsjön, Stora (Great Salt Lake), sjö i nordvestra
delen af nord-amerikanska territoriet Utah, belägen i
en nedsänkning i bergplatån, kallad Saltsjöns bassäng,
har en längd af 110 km., en bredd af högst 60 km. och
en areal af 4,691 qvkm. samt ligger 1,286 m. öfver
hafvet. Dess stränder, i allmänhet flacka, äro
ytterst oregelbundet formade; djupet uppgår på långa
sträckor icke till 1 m. Sjön innesluter sex större och
flere mindre öar och har ett klart vatten, hvilket
utmärker sig för sin ovanliga rikedom på salt (ända
till 22 proc. koksalt, utom andra salter), hvarför
endast några insekter och krustacéer kunna lefva i
detsamma. Från söder upptager sjön Jordanfloden, som
bortför Utahsjöns vatten, och från n. ö. Bear river,
men saknar sjelf synligt aflopp. Den omnämnes redan
1689 af den franske upptäcktsresanden La Hontan,
men blef först 1843 undersökt och beskrifven af
den nord-amerikanske kaptenen Fremont. Noggranna
mätningar företogos 1849–50 af Stansbury. Geologiska
undersökningar i nyaste tid hafva ledt till det
antagandet att S. skulle vara sista återstoden af ett
stort inhaf. Sedan 1871 trafikeras sjön af ångbåtar. I
s. ö. ligger Salt Lake City.
Saltsjöstaden. Se City of the Great Salt Lake.
Saltskatt, finansv., en flerestädes förekommande
indirekt förbrukningsskatt, hvilken uppträder dels
under form af produktionsskatt och dels under form af
finansmonopol. Produktionsskatten, hvilken i regeln
är ställd i förbindelse med en införseltull af samma belopp,
träffar producenten, hvilken sedermera uttager
den hos afnämaren eller konsumenten, och måste
derför upptagas redan i det ögonblick, då
saltet lemnar produktionsstället för att ingå i
handelsomsättningen. Vid monopolet inträder sjelfva
skatteupptagningen senare under utbytets förlopp hos
afnämare eller konsumenter, senast i det ögonblick,
då saltet lemnar handeln för att användas till
konsumtion. Monopolet innebär, att staten under
uteslutande af den fria konkurrensen ensidigt
fastställer saltprisen. Monopolet förekommer
antingen såsom företrädesvis produktions- eller
företrädesvis handelsmonopol. Produktionsmonopolet
karakteriseras genom förbud mot saltbrytning eller
saltberedning af enskilda personer, handelsmonopolet
af förbud mot handel med salt. Gemensamt för
begge är förbudet för enskilda personer att införa
salt. Produktionsmonopolet tillförsäkrar staten
möjligheten af ett ensidigt fastställande af
saltpriset och upptagande af den deri inbegripna
saltskatten genom försäljning i första hand
samt tillåter, äfven utan monopoliserande af
handeln och detaljförsäljningen, genom vissa
prismaxima för återförsäljningen, likväl ett
bestämmande inflytande på detaljprisen. Handel
med och transport af salt – med undantag af
genomförsel – kunna derför vid produktionsmonopolet
liksom vid produktionsbeskattningen lemnas fria
från strängare kontroll. Produktionsmonopolet
förutsätter, att alla inländska saltverk drifvas
af staten. Handelsmonopolet förekommer i stater,
i hvilka icke salt produceras, eller der de staten
tillhöriga saltverken icke producera tillräckligt
för det inhemska saltbehofvet. Staten köper då upp
salt antingen utifrån eller af inhemska enskilda
saltverk och ombesörjer under offentlig kontroll
handeln med saltet.
Mot saltskatten kan göras samma anmärkning som mot
alla förbrukningsskatter på nödvändighetsvaror,
nämligen den att de drabba de mindre bemedlade långt
hårdare än de mera bemedlade. Derjämte har anförts
dess menliga inverkan för åkerbruket och fabrikerna,
i hvilka salt ofta användes som hjelpmedel vid
produktionen. Slutligen kunna mot saltskatten såsom
monopol göras samma invändningar, som gälla mot hvarje
monopolisering för statens räkning.
I Tyskland förekommer produktionsskatt på salt, i
förening med en salttull till motsvarande belopp
på från utlandet infördt salt; likaså i Frankrike
och i Ryssland. Österrike, Italien, Serbien och
Schweiz hafva saltmonopol. I Sverige och Norge
finnes numera icke saltskatt under någon form. Jfr
K. Fr. Schall: »Specielle steuerlehre» II (i 3:dje
b. af G. Schönbergs »Handbuch der politischen
oekonomie»). H. s-n.
Saltsleke, veterinärv., kallas en blandning af
pulveriseradt koksalt, malört, svarta enbär och andra
växtämnen, tillsammans med trätjära hoprörd till ett
mos, hvilket utbredes på en träkubb och ställes
i fårhus, för att fåren må kunna slicka derpå. I
det foder eller den dryck, som fåren erhålla, finnes
nämligen flerestädes mindre koksalt än djuren behöfva,
hvarför man ger fåren koksalt tillsammans med nämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
