Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samundervisning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom en liflig diskussion inom den pedagogiska
literaturen och vid pedagogiska möten, dels äfven i
tillämpningen derigenom att folkskolan blifvit bättre
utrustad och på grund deraf fått mottaga en år för
år allt större procent af den skolpligtiga ungdomen.
2. Samundervisning för lärjungar af båda könen har
inom Europa en vida större utbredning än den sociala
samundervisningen. Den har alltid varit den rådande
undervisningsformen vid landskommunernas och de mindre
stadskommunernas folkskolor. I de större städerna
deremot, der de mera bemedlade klassernas gossar
satts i statsläroverken, hvilka nästan uteslutande
afsett att bilda ämbetsmän, och der folkskolorna
ursprungligen voro uppfostringsanstalter enkom för
utfattiga, vanvårdade eller vanartiga barn, måste
för de mera burgna familjernas räkning särskilda
flickskolor inrättas. Men allteftersom folkskolorna
börjat användas äfven af medelklassen, särskildt
på de lägre åldersstadierna, och till följd häraf
erhållit en något annan karakter, har i dem äfven
samundervisning för båda könen på dessa stadier
införts, i allmänhet just i samma mån som den
sociala samundervisningen vunnit terräng. I de
flesta europeiska land upphör den dock på dylika
orter redan vid 9–10 års ålder, emedan gossarna
då erhålla inträde vid de högre läroverken, och
de följande årsklasserna klyfvas då vanligen i
parallella goss- och flickafdelningar. I Amerika
deremot utgör äfven denna art af samundervisning
det herskande systemet såväl i commonschools som
highschools, d. v. s. genom hela barndoms- och
öfvergångsåldern. Från de amerikanska universiteten
deremot, hvilka ej äro statens, utan tillkomna på
enskild väg samt uteslutande afse fackstudier, hafva
qvinnorna länge varit afstängda. Sedan de emellertid
på de flesta lefnadsbanor erhållit full likställighet
med männen, hafva de efter hand tillkämpat sig inträde
äfven vid högskolorna. På detta öfversta stadium
har samundervisningen under senaste tiden vunnit
insteg i de flesta europeiska stater, i Schweiz 1864,
i Sverige 1870. Sedan dess hafva sträfvandena gått
ut på att införa den äfven i stadsfolkskolornas
öfre klasser samt i de högre läroverken, såväl
de enskilda som de offentliga. Privatskolor med
fullständig samundervisning finnas för närvarande både
i Sverige och Finland. I Norge har den sverdrupska
ministèren öppnat flere statsläroverk äfven för
flickorna, och i Sverige hafva motioner i sådant
syfte väckts af A. Hedin och G. F. Östberg. I den
läroverksproposition, som statsrådet Hammarskjöld
aflät till den första af 1887 års riksdagar, föreslog
han att kommunalmyndigheterna skulle vid de ombildade
småläroverken kunna »anställa försök med den af många
högt prisade samuppfostran af gossar och flickor», och
häremot förklarade sig hans efterträdare, Vennerberg,
i sin 1890 framlagda proposition hafva »intet att
invända».
De skäl, som under diskussionen om samundervisning
för båda könen blifvit framhållna för och emot, äro
af flere slag: sociala, hygieniska, pedagogiska och
moraliska. Hvad den
sociala sidan af frågan angår, framdrogs förr ofta
det skälet emot, att barnets uppgift i samhället är
förutbestämdt ej endast af dess stånd, utan ock af
dess kön: qvinnans naturliga kall, sade man, är att
förestå ett hushåll eller att biträda dervid. På
dessa invändningar, mot hvilka hela den moderna
qvinnorörelsen utgör en protest, genmäles af
samundervisningens vänner, att qvinnan i ett stort
antal fall af förhållandenas egen makt drifves att
för sin och sin familjs existens uppträda såsom
mannens konkurrent, att hon äfven i egenskap af
hustru och uppfostrarinna bör vara mannens jämlike
i bildning samt att en af förutsättningarna för
lyckliga äktenskap är föregående, på erfarenhet
hvilande kännedom om det andra könets natur. Från
hygienisk synpunkt har frågan varit föremål för
en liflig diskussion allt sedan de amerikanska
qvinnorna, efter vunnet inträde vid flere af de nyare
universiteten, i början af 1870-talet fordrade, att
äfven det äldsta bland dessa, Harvard University,
skulle öppnas för dem. En af lärarna vid nämnda
läroanstalt, dr E. H. Clarke, utgaf då 1873 boken »Sex
in education», hvari han på det häftigaste uttalade
sig mot qvinnornas mottagande vid universiteten, enär
qvinnor ej skulle kunna uthärda ihållande studier,
utan att såsom könsvarelser försämras och gå under,
allra hälst dessa studier skulle bedrifvas under
täflan med män. I samband dermed bröt han stafven
äfven öfver sam undervisningen på de tidigare
åldersstadierna. Det lilla arbetet framkallade
en hel literatur af motskrifter (E. B. Duffey,
»No sex in education», Caroline H. Dall, »The
other side», Mary P. Jacobi, »Mental action and
physical health», Ann C. Brackett, »Education of
american girls» m. fl.). Den serie redogörelser,
som under de följande åren offentliggjordes af läkare
och rektorer vid sådana amerikanska universitet, vid
hvilka qvinnor studerade, vittnade också enstämmigt,
att regelbundna vetenskapliga studier, långt ifrån att
skada qvinnans helsa, snarare varaktigt förbättrade
densamma, att sjuklighets- och dödlighetsprocenten
icke är större bland studerande qvinnor än bland
studerande män, snarare något mindre, och att läroverk
med samundervisning icke i sanitärt afseende stå
efter de öfriga. För att erhålla en omfattande och
fullt säker utredning af tvistefrågan lät någon tid
derefter »The association of Collegiate Alumnae»,
enligt en af statistiker utarbetad plan, insamla
en stor mängd uppgifter rörande de graduerade
qvinnornas helsotillstånd, hvilka uppgifter sedan
bearbetades af Caroll Wright, chef för Massachusetts’
statistiska byrå, och offentliggjordes i arbetet
»Health statistics of women college graduate». De
genom denna undersökning vunna resultaten bekräftade
så fullständigt de af universitetsmyndigheterna
uttalade åsigterna, att meningsbytet om dem nu anses
afslutadt. I motsats till Amerika, der diskussionen
nästan uteslutande rört sig om universiteten, under
det de närmast lägre skolorna (»highschools») ej varit
föremål för någon egentlig strid, har motståndet i
Europa hufvudsakligen riktat sig mot samundervisningen
under öfvergångsåldern. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
