Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sandal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besvärligheter, enär väglaget var ytterst svårt och
trakten mycket glest befolkad, samt hade ständigt
sammandrabbningar med fienden, bl. a. vid Kärsämäki,
vid Idensalmi och vid Kuopio. Inom en månad hade
han jagat fienden femtio mil tillbaka, rensat
Lappävirta, Jorois, Jokkas, Kautalampi och Laukas
socknar från ryssar och sändt en mindre trupp ända
till riksgränsen vid Sordovala. Men när fienden
efter Sveaborgs kapitulation började operera mot
honom med fyrdubbelt så stor styrka som förut, måste
S. inskränka sig till att gå försvarsvis till väga
och tvangs att sjelf draga sig tillbaka. Omsider
fattade han stånd vid Toivola pass, en mil norr om
Kuopio. I denna fördelaktiga ställning ej allenast
bibehöll han sig i tre månader under ständiga anfall,
utan lyckades äfven oroa fienden på mångahanda
sätt och genom utsända detachement borttaga från
honom proviant-transporter flere mil bakom hans
rygg. Den 30 Sept. måste han, på grund af den mellan
hufvudarmén och ryssarna afslutade vapenhvilan,
draga sig tillbaka till Virta bro vid Idensalmi
kyrka. Der vann han den 27 Okt., sedan fientligheterna
åter utbrutit, en lysande seger öfver ryssarna, dock
först efter en blodig kamp, hvarunder den fientlige
befälhafvaren furst Dolgoruki stupade. Kort derefter
(d. 19 Nov.) slöts konventionen i Olkijoki, på grund
af hvilken svenskarna måste utrymma Finland.
Under kriget hade S. i Juli utnämnts till generaladjutant
och i Nov. till generalmajor. I Juni 1809 fick
han befälet öfver den till Vesternorrland förlagda
armédivisionen och blef d. 5 Juli af ryssarna angripen
vid Hörnefors samt tvungen till återtåg, men intog
d. 21 Aug. Umeå stad. Efter fredsslutet förordnades
han till interims-president i Krigskollegium. 1812
utnämndes han till sekundchef för Svea lifgarde. Vid
tyska krigets utbrott fick han som generallöjtnant
befäl öfver en armékår samt deltog derefter i de
stora fältslagen vid Grossbeeren, Dennewitz och
Leipzig. Han var sedan nordarmén följaktig till
Holstein, fick efter Kiel-freden uppdrag att belägra
Maastricht och erhöll i Juli 1814 öfverbefälet
öfver andra fördelningen af de mot Norge sända
trupperna. Redan 1809 upphöjd i friherrligt stånd,
fick S. 1815 greflig värdighet. Sistnämnda år var
han någon tid förordnad till öfverståthållare, men
blef derefter Krigskollegiets president, på samma
gång som han tog afsked från sin befattning som chef
för Svea lifgarde. 1817 utsågs han till landtmarskalk
vid den s. å. öppnade riksdagen. 1818 blef S. en af
rikets herrar och s. å. general af infanteriet. 1818
utnämndes han till riksståthållare i Norge, i
hvilken befattning han qvarstod till 1827 (se Norge,
sp. 1399). 1824 befordrades han till fältmarskalk. Han
dog i Stockholm d. 22 Jan. 1831. S. hade en reslig och
imponerande gestalt. Som krigare var han kall och lugn
på samma gång som klok och djerf samt i besittning af
stort mod. För öfrigt älskade han ett gladt lif. Under
tyska kriget lär han hafva »slagit sig på en nog stark
hushållning». Jfr C. A. Adlersparre, »Anteckningar
om bortgångne samtida» (III, 1862). och Y. Nielsen, »Grev
Sandels’ statholderskab 1818–27» (1875).
Sandelträ, farmak., tekn. Med detta namn afses vanligen
ett i svenska farmakopén upptaget färgträ,
»rödt sandelträ», lignum santali rubrum,
som är kärnveden af Pterocarpus santalinus
Lin. fil. (nat. fam. Papilionaceae Juss.,
kl. Diadelphia L.), ett högväxt träd, inhemskt
i Indien och på några ostindiska öar. Trädet
igenkännes på sina 1–2-pariga blad med rundade
småblad, de gula rödstrimmiga blommorna, som sitta
i vippor, utgående från bladvecken, och baljorna,
som äro rundadt skålformiga. Den röda sandelveden
kommer antingen i stora blodröda block af stammen,
befriade från den hvitaktiga ytterveden, eller ock
söndermald till ett mer eller mindre fint, vackert
rödt pulver, sandel. Färgämnet är en organisk syra,
santalsyra, som tillgodogöres till färgning af
vissa läkemedel. De tyngsta, mörkt röda styckena af
kärnveden (s. k. Caliatur-ved) användas till finare
snickeriarbeten. – Af helt annan beskaffenhet är den
hvita sandelveden, lignum santali album vel citrinum,
som erhålles af Santalum album L., ett mindre,
högst 6–8 m. högt träd, som växer i Hindustans
bergstrakter (jfr Santalaceae). Denna ved är känd
sedan äldsta tider i Ostindien och Kina, men icke
mycket begagnad i Europa. Den kommer i handeln i form
af 1–1,25 m. långa, barklösa stycken, omkr. 10–12
cm. i genomskärning, mycket tunga, af en blekbrun,
ibland nästan gråhvit färg, med något mörkare bälten
å tvärsnittet. Vid sönderdelning utvecklar den en
behaglig, synnerligen ihållande lukt och har en starkt
aromatisk smak, hvilket beror på en flyktig olja,
som uppgår till 5 proc. Denna olja har rekommenderats
till användning i stället för kopaivabalsam. Veden
användes mest till rökelse i templen. Hvit sandelved
erhålles äfven från Sandwichsöarna (S. freycinetianum
Gaud.) och Viti-öarna (S. yasi Seem.) samt andra
delar af Oceanien. O. T. S.
Sandemaend kallades de män, som efter Valdemars
jylländska lag, alltså i Jylland och Fyen, hade
att afgifva dom i vissa brottmål. De skulle vara
fastighetsegare och valdes af konungen på lifstid,
8 i hvarje härad. Genom Kristian V:s lag öfverfördes
sandemaends-institutionen äfven till det öfriga
Danmark, men med väsentliga förändringar. Ännu 1764
förekom den vid de jylländska underrätterna. På
Bornholm hafva sedan gammalt funnits sandemaend i
hvar socken, men der motsvara de ungefär fogdarna i
det öfriga landet. E. Ebg.
Sandemar, frälsesäteri i Österhaninge socken,
Sotholms härad, Stockholms län, vid Östersjön, snedt
emot Dalarö, omfattar 27 5/8 mtl samt inom Ornö, Näs,
Dalarö och Nämdö församlingar 13 3/4 mtl, allt jämte
qvarnar och såg taxeradt till 628,800 kr. (1889). Vid
början af unionstiden innehades gården af Tyska orden,
men köptes 1467 liksom ordens öfriga svenska egendomar
af Erik Axelsson Tott. På 1600-talet egdes den af
slägterna Oxenstierna, Bonde och Falkenberg. Den
nuv. hufvudgården byggdes 1714 af riksrådet Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
