Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sats ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af två eller flere föreställningar egt rum,
som ock medlet att framkalla samma förbindelse af
föreställningar hos åhöraren. Vanligen förbindas dessa
föreställningar så, att till en i medvetandet redan
befintlig knytes en ny; arten af denna förbindelse
bestämmes ju sålunda af de olika föreställningarnas
beskaffenhet, och det språkliga uttrycket för den
modifikation föreställningarna undergå genom att
förbindas med hvarandra liksom för den deraf uppkomna
sammansatta totalföreställningen är satsen. De
olika medlen för åstadkommande af en sats äro
mångahanda; enklast sker det genom att man ställer
de språkliga beteckningarna bredvid hvarandra:
i satsen en man ett ord äro föreställningarna en
man och ett ord förbundna med hvarandra, så att
den föreställningen, som först fans i medvetandet,
har blifvit förbunden med en senare tillkommen
(ett ord). Vidare uttryckes förhållandet mellan
olika föreställningar genom vissa förbindelseord,
särskildt hjelpverb: lifvet är kort, och slutligen
– i flexiviska språk – genom olika böjningsändelser
o. s. v. Satsen består sålunda af minst två element,
subjekt och predikat (se d. o.); men predikatet
behöfver ingalunda innehålla ett verbum finitum:
lifvet en dröm är lika väl en sats som lifvet är en
dröm. Emedan subjektet representerar den i medvetandet
först befintliga föreställningen, hvartill en senare
lägges (predikatet), står vanligen subjektet först,
utom i vissa fall, der predikatsföreställningen genom
sin stora vigt skaffar sig uttryck först, t. ex. i
svar på en fråga: hvad är N. N.? köpman (är han),
der köpman såsom predikat är stäldt först. I s. k
subjektslösa satser kan visserligen det grammatiska
subjektet saknas; men ett logiskt eller psykologiskt
subjekt finnes alltid, ehuru det ibland såsom
sjelfklart ej behöfver uttryckas. För en, som vid
åsynen af eld ropar eld!, är situationen subjekt,
alldeles som vid det opersonliga uttrycket det
brinner situationen är subjekt med grammatiskt
uttryck det. De olika elementen i en sats kallas
satsdelar. Till de oundgängligaste af dem, subjekt
och predikat, kunna flere bestämningar tillkomma,
som sluta sig närmast vare sig subjektet eller
predikatet. Objektet (se d. o.) har egentligen
utvecklats ur satser med dubbelt subjekt, men
har på grund af sin framträdande grammatiska
närhörighet till predikatet antingen kommit att
räknas till adverbialet eller är att anse som en
särskild satsdel. De nu nämnda satsdelarna kunna
i sin tur utbildas med underordnade bestämningar,
så att satsdelen blir en ordfogning. Sådana bidelar
äro attribut (apposition, adjektiv-, genitiv-,
prepositionsattribut, predikativ o. s. v.) och
adverbial af olika slag. – Satser kunna vara positiva
eller negativa, alltefter som de uttrycka, att en
förbindelse mellan föreställningarna verkligen eger
rum eller icke; en negativ sats betecknar ett försök
att åstadkomma en förbindelse mellan föreställningen,
men som misslyckats. Satser kunna med afseende på
sin betydelse vara påstående- och uppmanings- eller
uppfordringssatser (med olika arter uttryckande bön,
befallning och förbud, råd och
varning, uppmuntran, medgifvande eller afböjande
och andra modalitetsbegrepp, se Modus). Båda dessa
arter af satser kunna vara frågesatser. Svaret
på frågan betecknar i hvilken art af satser
(påstående- eller uppmaningssatser) frågesatsen har
sin motsvarighet. Oftast hafva i de olika språken
såsom jakande och nekande svar på frågesatser
uppkommit enhetliga ord med betydelse af sats: ja,
nej o. s. v. – Flere satser kunna i förhållande till
hvarandra vara sjelfständiga, men i meningen vara
förbundna med hvarandra. Deraf uppkommer satsbindning,
som är af olika art – kopulativ, disjunktiv,
adversativ, konklusiv o. s. v. – alltefter det logiska
förhållande, i hvilket satserna stå till hvarandra. –
Med afseende på graden af grammatisk sjelfständighet
kunna satserna vara hufvud- (öfverordnade) satser
eller bi- (underordnade) satser. Bisatser hafva
i regeln utvecklats och utvecklas fortfarande
ur hufvudsatsen. Förutsättning härför är att
den ifrågavarande satsens predikat uppfattas
som logiskt underordnade ett annat. Så hafva vissa
s. k. relativsatser uppkommit, som ej innehålla något
relativ, men hvilkas verb egentligen äro attribut
till ett annat verb. I satsen den väg du går leder
till staden är i du går relativet icke utelemnadt,
ty det har aldrig varit för handen, lika litet som
t. ex. i det är ej Er jag vill tala med eller Eng. it
is not you I call for. På samma sätt ha relativsatser
utvecklats ur en parataktisk satsförbindelse, der
den ena satsen dock logiskt var underordnad den
andra. Jag mötte en gosse; den frågade mig har så
småningom, derigenom att det logiska förhållandet
satserna emellan för språkmedvetandet äfven kom att
uppfattas som grammatiskt hypotaktiskt blifvit:
jag mötte en gosse, den (der = som) frågade mig. På
så sätt har demonstrativet den blifvit relativ
(jfr T. der demonstr. och rel.). I jag ser du
darrar eller betänk det är farligt var den senare
satsen ursprungligen blott logiskt underordnad
(objekt), men den grammatiska konstruktionen
parataktisk. Nu uppfattas emellertid satserna det
är farligt, du darrar som grammatiskt underordnade
(hypotaktiska). På samma sätt som subjekt: det är
säkert du stannar. Samma förhållande kunde nu också
ursprungligen uttryckas med demonstrativpronomen,
hvarvid detta ursprungligen hörde till den första
satsen, men sedan, när den logiskt beroende satsen
nedsjönk till grammatisk bisats, uppfattades som
ett bindeord närmast hörande till denna: betänk
det; det är farligt blef betänk, det = att) det
är farligt (jfr T. dass = att, uppkommet af das =
ået), säkert är det; du stannar blef säkert är
det (= att) du stannar. På samma sätt kunna fråge-
och uppfordringssatser nedsjunka till bisatser:
vill du göra det? så skynda dig blef vill du göra
det, så skynda dig. Alltefter beskaffenheten af de
på detta sätt uppkomna förbindelseorden indelas
bisatserna i konjunktionalsatser relativsatser och
indirekta frågesatser. Med afseende på sin funktion,
d. v. s. hvilken satsdel de representera, kunna
bisatserna delas i subjektsobjekts-, attributs-
och adverbial-satser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
