Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scheffer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksråd och rikskansliråd. Sedan mössorna åter fått
öfverhanden, genomdrefvo de hans afsättning i April
1772, men efter revolutionen, hvarunder han vistades
i Vestergötland, inkallade konungen honom åter
i rådet samt utnämnde honom till kanslipresident. 1771
hade S. blifvit upphöjd till grefve och 1772 vald
till kansler för Åbo akademi. Hösten 1773 följde
han konungen på dennes eriksgata till de södra
provinserna och 1777 till Petersburg. S. hade stort
inflytande icke allenast på utrikespolitiken,
hvars allmänna gång han bestämde – så har han
förtjensten af förbundet mellan de tre nordiska
makterna 1780 till handelns skyddande mot Englands
öfvergrepp. Såsom gammal militär betydde han ock
mycket i krigskonseljen, både när det gällde armén
och flottan, och han blef äfven alltmera anlitad i
de stora finansiella frågorna, af hvilkas lösning det
nya systemet ytterst berodde. Han nedlade alla sina
ämbeten 1783 och dog d. 4 Mars 1799. S. blef 1776
ledamot af Vetenskapsakademien. Han var icke något
snille och egde inga ovanliga kunskaper, men var af
naturen utrustad med en säker blick och ett sundt
omdöme, som han utvecklat i lifvets och erfarenhetens
skola, samt egde stor menniskokännedom. Klok och
försigtig, hofsam i utförandet af sina planer,
orädd i rådslagen, sparsam med statens medel, var
han en ypperlig utrikesminister och förstod att
både leda och följa sin konung, alltefter behof.
A. B. B.
3. Scheffer, Henrik Teofilus, kemist, den föregåendes
kusin, son till den i slägtöfversigten nämnde
Ivar S., född 1710, blef 1739 direktör för Ädelfors
guldverk och 1752 myntproberare. 1747 valdes han till
ledamot af Vetenskapsakademien, och 1756 blef han
naturaliserad svensk adelsman. Död 1759. Utom
värdefulla uppsatser i Vetenskapsakademiens
handlingar författade S. Kemiska föreläsningar
(utg. af T. Bergman 1775, 3:dje uppl. 1796), hvilka
voro af väsentlig betydelse för kemiens studium
i Sverige. Till hans vigtigaste arbeten höra hans
1752 utförda undersökning af platina, som derigenom
bevisades vara en förut okänd ädel metall, samt den
ännu i dag brukliga metoden att medelst svafvelsyra
skilja guld från silfver.
Scheffer, Ary, fransk målare, f. 1795 i Dordrecht
af holländska föräldrar, visade tidigt så mycken
begåfning, att modern för utvecklingen af hans
konstnärliga anlag flyttade till Paris. Han blef
lärjunge hos Guérin, samtidigt med att Géricault
och Delacroix började sin strid mot den klassiska
riktningen. Under hela denna tid af ny utveckling
stod S. egentligen stilla, och han försummade till
och med att fullkomna sin tekniska utbildning,
hvilket han längre fram smärtsamt kände. Efter att
hafva målat ett par taflor med historiska ämnen
fördes han öfver till det sentimentala genremåleriet,
som mera öfverensstämde med hans känsliga natur och
tidens hela stämning, och i början af 1820-talet
målade han med stigande framgång taflor, sådana
som: Matrosens familj, Soldatens enka, Faderlösa,
sörjande på en graf, Den
konskriberades återkomst, En ung fiskares begrafning och
andra, utmärkande sig för enkel anordning och en
viss rörande sanning i uttrycket. Öfvergången till
romantikerna bildar hans Gaston de Foix’ lik på
slagfältet vid Ravenna (1826, i Versailles). Men ännu
bättre träffade han både romantikens anda och sin egen
böjelse med nästa ämne, hur Sulioternas qvinnor störta
sig i afgrunden, för att ej blifva turkarnas rof
(1827, i Louvre). Samtidigt gjorde han bekantskap med
den tyska poesien, och dermed kom han i en ämnesrymd,
som allra bäst passade för hans naturel. Framförallt
vände han sig till Göthes Faust samt målade efter
hvarandra en mängd enstaka figurer och enkla scener
derur, såsom Gretchen och Martha (1830), Faust i sin
studerkammare (1831) och Gretchen vid spinnrocken
(s. å.), Gretchen i kyrkan (1833), Gretchens
första möte med Faust (1839), Gretchen som vålnad
i Walpurgisnacht (1846) och Gretchen vid brunnen
(1858). Alla äro dock mer eller mindre osäkra i formen
och kraftlösa i färgen, men äfven detta slog an på
samtiden, ty man fann uttryckets innerlighet derigenom
förhöjd. Hufvudfelet är att de stödja sig på poetiska
bilder, med hvilka vår fantasi redan är förtrogen,
och söka i bild uttrycka hvad måleriet icke kan
gifva, nämligen den lyriska innerlighet, som fordrar
ord eller musik för att blifva begriplig. Bättre är
Eberhard der Greiner, efter Schillers ballad (1834,
i Louvre), och bäst Francesca da Rimini (1835),
efter 5:te sången i Dantes helvete. Kring midten
af 1830-talet började S. flitigt sysselsätta sig
med religiöst måleri. Men som han var protestant
och äfven ifrig frihetsvän, kunde han icke befatta
sig med de gamla traditionella typerna. De religiösa
idéernas bärare skulle framställas som mensklighetens
förlossare ur det samtida eländet, och ur denna
uppfattning framgingo sådana symboliserande bilder som
Christus consolator (1837) och Le Christ rémunérateur
(1845), omgifna af allegoriserande figurer, såsom
greken, polacken, negern, tyrannerna, hycklarna
o. s. v. Emellertid lemnade han denna ofruktbara mark
och vände sig till sådana med religionen beslägtade
ämnen, som i lyrisk känslofullhet anslogo samma ton
som Faust-bilderna, såsom Qvinnorna vid grafven
(1845), Augustinus och Monika, hans moder (1846)
och Jakob och Rachel (1857). I synnerhet sysselsatte
han sig under sina sista år med Kristusfiguren,
dels i motsats mot en annan figur, såsom i Kristi
frestelse (1856), en af hans bästa skapelser, och i
Judaskyssen (1857), dels såsom lidande: Kristus bär
sitt kors (1846), Kristus gråter öfver Jerusalem
(1848) och Ecce homo (1857). Utom nämnda arbeten
utförde S. flere bilder ur grekernas frihetskrig
och Frankrikes äldre historia, många porträtt, bäst
qvinliga, m. m. Oaktadt all hans svaghet, kan man
icke frånkänna honom förmågan att på ett öfvertygande
sätt gifva uttryck åt ett själstillstånd, och det var
denna hans förmåga, som grep samtiden, hvilken lärde
känna honom genom en ovanlig mängd af kopparstick
och andra efterbildningar. Han dog i Paris 1858.
C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
