Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scheffer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
s. å. ståthållare på Narvas slott, 1614 öfverste
krigskommissarie vid armén i Ryssland, 1615 riksråd
och kammarråd, 1616 ståthållare öfver Kopparbergs
bergslag och Öster-Dalarna, 1628 guvernör öfver
Estland, från hvilken befattning han 1642 fick afsked,
1634 president i Dorpts hofrätt och 1635 kansler för
akademien i sistnämnda stad. Död i Reval 1646. S. var
en ovanligt skicklig och försigtig underhandlare samt
användes i många vigtiga diplomatiska värf. Hans barn
upphöjdes i friherrligt stånd.
Scheidt, Samuel, tysk musiker, en af »de tre berömda
S» (Scheidt, Schein och Schütz), f. 1587, lärjunge
af Sweelinck, d. 1654 som organist vid Moritzkyrkan
och kapellmästare hos administratorn Karl Wilhelm
i Halle, räknades bland de störste organister på
sin tid och bidrog med sina kompositioner till den
nya orgelstilens grundläggning, hvarjämte hans
koralbearbetningar äro mera konstfulla än hans
föregångares. Han utgaf Cantiones sacrae (1620–22),
Concentus sacri (1622), Ludi musici (1623), Tabulatura
nova (1624), Liebliche kraftblümlein (1625) m. m.
A. L.
Schein, Johann Hermann, tysk musiker, den andre af
de tre berömda S (se Scheidt), f. 1586, blef 1613
kapellmästare hos hertig Johan Ernst af Weimar
och 1615 Calvisius’ efterföljare som kantor vid
Thomasskolan i Leipzig. Död 1630. S. hörde särskildt
genom sina »Waldliedlein» (Musica boscareccia 1621)
till de tyske mästare, hvilka sökte medla mellan
det italienska och det tyska sångsättet. Han utgaf
dessutom Venuskränzlein (1609), Cymbalum Sionium
(1615), Banchetto musico (1617) m. m., innehållande
flerstämmiga sånger, motetter, konserter, danser
o. s. v. A. L.
Scheiner, Christoph, tysk astronom, född
1575 vid Mindelheim i Schwaben, ingick 1595 i
jesuitorden och dog som rektor för jesuitkollegiet
i Neisse 1650. S. var en af dem, som först iakttogo
solfläckarna; men då han för ordensprovinsialen
omtalade denna upptäckt, gjord i Ingolstadt
d. 21 Mars 1611, fick han sig ålagdt att tiga
dermed. Utan författarens vetskap offentliggjordes
dock hans anteckningar af Marcus Welser i Augsburg,
i en skrift, De maculis solaribus et stellis circa
Jovem errantibus disquisitio (1612). På grund af
denna skrift råkade S. i en prioritetsstrid med
Galilei. Resultaten af sina fortsatta forskningar
nedlade han i arbetet Rosa ursina, sive sol (1626–30).
Schelde (Fr. l’Escaut, Lat. Scaldis), flod i
Frankrike, Belgien och Nederländerna, upprinner
i franska depart. Aisne, i Picardie, 18,5
km. från S:t Quentin, och flyter mellan vackra
kullar i hufvudsakligen nordlig riktning genom
depart. Nord till Cambrai, der den förenar sig med S:t
Quentinkanalen och blifver segelbar. Efter att hafva
upptagit bifloderna Selle, Rhonelle och Henne från
höger samt Sensée och Scarpe från venster, inträder
den i belgiska provinsen Hainaut. I sitt lopp genom
denna provins och Flandern erhåller den en betydlig
utvidgning genom föreningen med den segelbara Lys och
tvänne kanaler. I östlig och nordöstlig hufvudriktning
flyter den vidare, med upptagande
af bifloderna Dender och Rupel samt med alltmer
tilltagande bredd och djup, tills den vid Fort
Bath, på nederländskt område, delar sig i tvänne
grenar, af hvilka den sydliga och mera betydande,
Wester-Schelde l. Hond, flyter mellan det holländska
Flandern och provinsen Zeeland, samt den norra,
Ooster-Schelde, upptagande Zoom, flyter genom
Zeeland. Båda grenarna falla ut i Nordsjön, den södra
vid Vlissingen, samt stå i förbindelse med Rhens och
Maas’ mynningar. Flodens hela längd beräknas till 400
km., deraf 120 inom Frankrike, 221 inom Belgien och
59 inom Nederländerna. Segelbar är den på en sträcka
af 333 km. Vid dess stränder ligga bl. a. städerna
Valenciennes, Tournay, Oudenaarde, Gent och
Antwerpen. Genom westfaliska freden (1648) fingo
holländarna rättighet att hålla Schelde-mynningarna
stängda för alla främmande fartyg, och det var först
genom fransmännens segrar 1792 och freden, 1795,
som dessa mynningar öppnades. Genonk fördraget i
Bruxelles 1863 upphäfdes äfven de tullafgifter,
som förut utkräfts af främmande sjöfarande.
Scheler, Johann August Huldreich, fransk-belgisk
språkforskare, f. 1819 i Schweiz, sedan 1853 konungens
i Belgien bibliotekarie och sedan 1876 tillika
professor vid högskolan i Bruxelles, har utgifvit:
Dictionnaire d’étymologie française (1861, 2:dra
uppl. 1873), Glossaire roman-latin du XV:e siècle
(1865), Exposé des lois qui régissent la transformation
française des mots latins (1875) m. m. 1868 kallades,
han till ledamot af belgiska akademien.
Schelhorn, Johann Georg, tysk skriftställare, f. 1694,
d. 1773 som superintendent i Memmingen, författade
bl. a. ett ännu högt skattadt literatur-historiskt
arbete, Amoenitates litterariae (14 bd, 1725–34, 2:dra
uppl. 4 bd, 1737–38).
Schellack, farmak. Se Gummilacka.
Scheller, Immanuel, tysk lexikograf, född 1735 i
Brandenburg, d. 1803 som rektor vid gymnasiet i
Brieg, utgaf bl. a. tvänne lexikaliska verk, som
vunno en mycket vidsträckt spridning: Ausführliches
lateinisch-deutsches und deutsch-lateinisches
wörterbuch (3 bd, 1783–84;. 3:dje uppl.,
7 bd, 1804–05) samt Lateinisch-deutsches und
deutsch-lateinisches handlexikon (2 bd, 1792). Det
sistnämnda har, i omarbetning af Lünemann och
Georges, ända in i nyaste tid utgått i nya upplagor
(utgafs på svenska 1828).
Schelling, Friedrich Wilhelm Joseph von, tysk filosof,
föddes d. 27 Jan. 1775 i Leonberg i Würtemberg. Han
studerade först i Tübingen, der han gjorde bekantskap
med Hegel, och sedan i Leipzig samt blef redan 1792
filos. magister. 1798 kallades han efter Fichte
till professor i Jena samt var sedermera derstädes
verksam på ett glänsande sätt, både som författare
och universitetslärare. Af stor betydelse för honom
blef det förtroliga umgänge, som han i Jena hade
med den tidens literära storheter, särskildt med den
romantiska skolans koryféer, liksom han i sin ordning
mycket ingrep i deras utveckling. 1803 kallades han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
