Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scheutz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kraniche des Ibykus, Der kampf mit dem drachen
m. fl.). På höjden af konstnärskap står hans stora
skaldestycke Das lied von der glocke (1800, tonsatt af
Bomberg), i hvilket en kärnfull didaktik förflyktigas
till den finaste lyrik. – Samtidigt inträdde för S.,
efter tolf års tystnad, ett skede af ny dramatisk
alstring, hvars frukter förenade hans ungdomsdramers
eldighet med en konstnärlig mognad och en sannare
poesi. Han utarbetade 1798–99 den storartade trilogien
Wallenstein (svensk öfvers. af B. J. Törneblad,
1814), bestående af förspelet Wallenstein’s lager, en
käckt realistisk målning af 1600-talets soldatesklif,
mellandramat Die Piccolomini, med en tämligen trögt
flytande handling, och sluttragedien
Wallenstein’s tod, hvilken bland alla S:s dramer eger den
största tragiska verkan. Dock har detta sorgspel,
och i vida högre grad de följande, tagit skada af
hans antikiserande, ofullkomliga uppfattning af det
tragiska såsom ett ståndaktigt uthärdande af ett föga
sjelfförvålladt lidande, i det att han sökte låta den
antika ödestragediens oundvikliga förutbestämmelse
samverka med hjeltens fria ansvarighet. Maria Stuart
(svenska öfvers. 1821 och 1873), fullbordadt 1800,
sedan S. från Jena flyttat sina bopålar till Weimar,
är hans svagaste sorgspel, trots åtskilliga mycket
fängslande scener. Det framställer (ohistoriskt) det
råa våldets triumf öfver den hjertevinnande, af ångern
luttrade svagheten. S:s romantiska tragedi Die
jungfrau von Orleans (1801; öfvers. af B. J. Törneblad
1813 och af K. A. Nicander 1837, 3:dje uppl. 1872)
gjorde glänsande lycka genom sin färgrikedom och djupa
känsla, sitt ädla, ehuru betydligt frasrika patos
och den öfverlägset säkra sceniska beräkningen. Dock
är äfven der hjeltinnans skuld alltför ringa för att
motivera hennes undergång. En officiel hedersbevisning
kom S. till del genom hans upphöjelse i adligt stånd,
1802. Nyåret 1803 utkom Die braut von Messina
(öfvers. af Kr. E. Fahlcrantz i Saml. skrifter),
S:s strängast byggda samt i rytmiskt och språkligt
afseende skönaste drama. Här är det sjelfva det antika
ödet, som plötsligt och förintande inbryter, och äfven
det lyckade, ehuru otidsenliga införandet af grekiska
dramats chor betecknar höjdpunkten af S:s konstlade
antika riktning. (Denna var, i sitt förnäma allvar,
egentligen en reaktion mot publikens smak för platt
hvardaglighet och gråtmilda effekter.) Dermed vände
S. ryggen åt grekiskheten, och i skådespelet Wilhelm
Tell (1804; svenska öfvers. 1823 och 1861) frambröt
å nyo hans ungdoms frihetspatos. Den märkvärdigt
trogna målningen af såväl fjällnaturen som folket och
tidsåldern, det helas hjertliga och patriarkaliska
poesi hafva, jämte den dramatiska spännkraften,
gjort detta drama till S:s mest omtyckta, liksom det
ock vardt af stor nationel betydelse genom att väcka
sinnena till Tysklands frigörelsestrid. I fragmentet
Demetrius (med polsk-ryskt ämne) nådde S:s dramatiska
styrka sin höjdpunkt. För öfrigt hvälfde han en mängd
planer till skådespel, men bortrycktes från dem midt
i sin mandoms blomma. Efter
ett kortare aftynande under krämpor dog han i Weimar
d. 9 Maj 1805. Nationens saknad tolkades värdigt
af Göthe, och med hvarje år, som sedan dess gått,
har S:s rykte vuxit. Bildstoder öfver honom äro
resta i Stuttgart (af Thorwaldsen, 1839), i Weimar
(dubbelstatyen, Göthe-Schiller, af Rietschel, 1857),
i Berlin (af Begas, 1871), i Wien (af Schilling,
1873) och flere andra städer.
De stora, allmänna idéer, som rörde sig hos S:s
samtid, växte i hans själ till känsla och lidelse
samt förvandlades sålunda till poesi. Han är en
subjektiv skald, som öfverallt gifver uttryck åt
sitt eget sinnelags adel och lyftning. Han vädjar
till slägtets dådkraft och förmåga af hänförelse,
han rycker det med sig upp öfver hvardagligheten och
inskrifver i dess hjertan sina af upphöjd eld och
mäktiga tankar burna verser. Hans diktion är klar,
kraftig och ädel, ofta djerf, flödande af bilder
samt ovanligt rik på rytmisk klang och omvexling. Väl
är han sällan lyckad i den enkla vislyriken, men
deremot stor såsom ode- och reflexionsdiktare. Som
dramatiker är han en verklig folkskald, hvilken i
fyllig och lefvande handling, fastän ofta med alltför
bred retorik, utvecklar ämnen af allmän-intressant
art och meddelar sin glödande vrede mot all låghet,
sin entusiasm för lifvets ideala makter. – S:s
samlade Werke utgåfvos i 12 bd, 1812–15, af hans
vän Körner; kritiska editioner, bl. a. af Gödeke
(15 bd, 1868–78) och H. Kurz (9 bd, 1868–69). S:s
betydelsefulla brefvexling med Göthe utgafs 1828–29
(flere uppl.), den med W. v. Humboldt 1830 och den med
Körner 1847. S:s »Smärre prosaiska skrifter» utkommo i
svensk öfvers. 1806. »Valda skaldestycken», 1822
(öfvers. af Dorothea Dunckel) och »Smärre dikter» 1863
(öfvers. af H. Bjursten). – Lefnadsteckningar öfver
S. äro författade af Carlyle, G. Schwab, Palleske,
Scherr m. fl. E. F-t.
Schiller-stiftelsen (T. Deutsche Schiller-stiftung),
en i Dresden 1859, vid sekularfesten till åminnelse
af skalden Fr. von Schillers födelse, stiftad
förening för understödjande af behöfvande tyska
skriftställare, i synnerhet skalder, och deras
efterlefvande. Föreningen räknar 24 filialer i olika
tyska städer och har ett grundkapital af 900,000
mark, inkomsten af ett för ändamålet 1859 anordnadt
nationallotteri. Under de första 30 åren har den i
understöd utbetalt 1,300,000 mark.
Schilling, äldre tyskt mynt, i Hamburg = 9,48 pf. =
8,4 öre, i Lübeck = 1,5 pf. = 6,67 öre.
Schilling, Gustav, tysk musikskriftställare, f. 1803,
öfvertog 1830 direktionen af Stöpelska, musikskolan
i Stuttgart och utnämndes 1839 till furstligt
hohenzollernskt hofråd. Konflikter med rättvisan
föranledde 1857 hans utvandring till Amerika, och af
liknande skäl måste han senare fly från New York till
Montreal. Förgäten och obemärkt, tillbragte han sina
sista år i Nebraska. Han dog 1881, sedan 1840 ledamot
af svenska Musikaliska akademien. S. utvecklade i
musikens historia, teori och estetik en ofantlig
skriftställareverksamhet, hvilken dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
