Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schönbrunn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Scirrhus (Grek. skirrhos, kräftsvulst), med. Se
Kräfta.
Scitamineae R. Br., kryddliljor, bot. farmak.,
en nat. fam. af medelhöga örter med mångåriga
jordstammar, hvilka, liksom fröna, i allmänhet
äro rika på aromatiska beståndsdelar. Dessa
kryddliljors familj benämnes numera oftare
Zingiberacea Lindl. (efter slägtet Zingiber,
ingefära), till skilnad från den mera omfattande
nat. ordningen Scitamineae Endl., som tillika
innesluter familjerna Musaceae Ag. (bananer)
och Marantaceae Lindl. (Cannaceae Ag.), hvilka
sakna de kryddartade beståndsdelarna. Från den
vanligen kortgreniga jordstammen uppskjuta dels
bladstammar, bildade af de successivt omfattande
slidorna af de helbräddade, fjädernerviga bladen,
och dels blombärande, endast med små högblad beklädda
stjelkar. Blomman har 3 yttre, ej fullt regelbundna
kalkflikar; derinnanför sitta 3 vanligen sammanvuxna
sterila ståndareblad, hvilka bilda ett slags läpp. Af
den inre ståndarekransen är blott 1 knappbärande,
de öfriga 2 äro körtellikt förkrympta. Frukten är
en läderartad kapsel, som öppnar sig med 3 valvler
och innesluter flere genom sammantryckningen mer
eller mindre kantiga frön. Jfr Curcuma, Galgo-rot,
Ingefära, Kardemummor, Maranta arundinacea och Musa.
O. T. S.
Sciuridae. Se Ekorr-djur.
Sciurus, zool. Se Ekorreslägtet och Kungsekorren.
Sclater [skleter], Philip Lutley, engelsk zoolog,
född 1829, graduerades i Oxford 1849 och blef 1859
sekreterare hos »Zoological society» i London. Han
är utgifvare af »Ibis», tidning för ornitologi, samt
har författat Catalogue of american birds (1862),
Zoological sketches (1861–62) m. m. Se Lemuria.
Sclera. Se Senhinnan.
Scleranthus L., bot.,
ett till nat. fam. Paronychieae S:t Hil.,
kl. Decandria L. hörande slägte af små örter med
nedliggande eller upprätt grenig stjelk, små tråd-
eller syllika, motsatta blad, som äro förenade med
slidorna omkring stjelken, samt små, hvitaktiga
eller gröna blommor, ställda i knippen i stjelkens
och grenarnas spets. I Sverige finnas tvänne arter,
S. perennis L. och S. annuus L., af hvilka den
förra växer å torra backar och grusiga berghällar,
den senare deremot i åkrar. Den senare vexlar
mycket i storlek och form efter olika växtställen.
O. T. S.
Sclerotica. Se Senhinnan.
Sclerotium (Lat., af Grek. skleros, hård), bot.,
kallas det mellersta stadiet i utvecklingen af
mjöldrygesvampen. Se Claviceps och Mjöldryga.
Scolex, zool., benämnes en binnickemasks hufvud,
sedan det blifvit befriadt från den blåsa, som är
kännetecknande för det s. k. blåsmaskstadiet.
Scoliosis, med. Se Ryggradskrökningar.
Scolithus, paleont., kallas i sandsten förekommande
rörformiga bildningar, som äfven sjelfva bestå af
sandsten, men vanligen genom korn, färg e. d. skilja
sig från den omgifvande
sandstensmassan. De äro cylindriska, stundom vertikalt
stående och då ofta förekommande i stor mängd
(S. linearis), stundom slingrande, mer eller mindre
horisontala gångar. De senare äro säkerligen spår af
djur, som krupit i sanden; de förra har man ansett
såsom hål efter maskar. S. linearis är allmän i vissa
kambriska sandstenar, s. k. Scolithus-sandsten,
såväl i Sverige som i Nord-Amerika. B. L-n.
Scolopacidae. Se Morkullslägtet.
Scolopax. Se Morkullslägtet.
Scolopendrium Sm., bot. farmak., ett till
nat., fam. Polypodiaceae R. Br., kl. Cryptogamia
L. hörande ormbunkeslägte, med enkelt, helt
och jämnbredt stamblad, på hvars baksida de
svepetäckta, aflångt jämnbreda fruktplättarna
sitta något aflägsnade från kanten. Bland de få
europeiska, arterna har endast en, S. officinale DC.,
hittat upp till Sverige, der den numera träffas
endast på Lilla Karlsö vid Gotland. Bladen, folia
linguae cerrinae (T. hirschzunge, hjorttunga),
hafva användts såsom bröstmedel och såsom
urindrifvande medel samt begagnas för detta
ändamål ännu i dag af folket i vissa trakter.
O. T. S.
Scomber, zool. Se Makrillslägtet.
Scomberesox, zool. Se Makrillgäddan.
Scombresocidae, zool., familj tillhörande
ordn. Blåsmunnar (Physostomi) bland fiskarna. Kroppen,
är fjällbeklädd. Å hvardera sidan nära bukkanten
finnes en rad kölade fjäll. De undre svalgbenen
äro sammanvuxna. Ryggfenan står rakt öfver
analfenan. Familjen omfattar 5 slägten, bland dem
näbbgäddan.
Scombridae, zool. Se Makrillfiskar.
Scondia illustrata, titeln på Joh. Messenius’
berömda arbete om Sveriges historia.
Scone palace [skoun pa’lläs]. Se Perth 2.
Sconto, Ital., handelst. Se Diskont.
Scontro, Ital., handelst. Se Rescontra och Skontrera.
Scopelidae, zool. Se Prickfiskar.
Scopelus, zool. Se Prickfiskar.
Scorbutus. Se Skörbjugg.
Scordatura, Ital., musikt., »afvikande stämning»,
annan stämning än den vanliga, särskildt på
stråkinstrument, såsom då Paganini stämde g-strängen
i b. A. L.
Score [skår] musikt., engelsk benämning på partitur.
Scorel (Schoreel), Jan van, berömd nederländsk
figurmålare, född 1495 i byn Scorel vid Alkmar,
var elev af Willem Cornelisz i Haarlem, Jacob
Cornelisz i Amsterdam, Mabuse i Utrecht och Albrekt
Dürer i Nürnberg. Från, Nürnberg begaf han sig,
vid reformationens införande, till Kärnten samt
derifrån till Venezia, Jerusalem och Rom, der han
af Hadrian VI fick anställning såsom inspektör öfver
den påfliga antiksamlingen. I Rom tog han starka
intryck af Michelangelo och Rafael. Återkommen, till
Nederländerna, arbetade han efter hvartannat i Gent,
Haarlem och Utrecht samt afled 1532 som kanonikus
vid S:t Mariakyrkan i sistnämnda stad. S. målade i
början i germansk, d. v. s. tysk-nederländsk stil, men
öfvergick sedan till en italiserande och gäller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
