Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sendomir ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbrytelser. Denna domstol upphörde i de flesta land
vid reformationen.
Sendomir. Se Sandomir.
Sendrag. Se Muskelsjukdomar.
Sendspråket. Se Zendspråket.
Senebier [sönöbie], Jean, schweizisk naturforskare,
född d. 6 Maj 1742 i Genève, blef pastor derstädes
1765 och öfverbibliotekarie 1773. Död d. 22 Juli
1809. Genom sina arbeten iMémoires sur l’influence de
la lumière solaire (3 bd, 1782) och Rapport de l’air
atmosphérique avec les êtres organisés (3 bd, 1807)
blef S. en af växtfysiologiens grundläggare, i det
att han fullständigt bevisade de gröna växtdelarnas
andningsprocess vid solljus. Han utgaf äfven Essai
sur l’art d’observer et de faire des expériences (1775;
2:dra uppl. 1802) samt flere bibliografiska verk.
Senebiera DC., kråkkrasse, bot., ett litet örtslägte
inom nat. fam. Cruciferae Adans., kl. Tetradynamia
L. Stjelken är nedliggande, mycket grenig, med
pardelade blad och mycket små hvita blommor, hvilkas
kronblad dock hos somliga arter felslå. Frukten
är en njurformig nötskida, knölig, glatt, med
enfröiga afdelningar, som affalla oöppnade, antingen
sammanhängande eller skilda. Af kråkkrassen träffas
2 arter, dock sällsynta, i Sverige. O. T. S.
Seneca. 1. Marcus Annaeus, latinsk skriftställare,
tillhörde en välmående riddareslägt i Corduba
i Hispanien och lefde sannolikt från omkr. 54
f. Kr. till omkr. 37 e. Kr. Han skaffade sig god
bildning dels hemma, dels i Rom, der han uppehöll
sig två gånger under jämförelsevis lång tid. Sina
minnen och erfarenheter från talen och talöfningarna
i Rom upptecknade han på sin ålderdom i 10 böcker
Controversiae (5 till större delen i behåll),
d. v. s. tvistemål, samt en bok Suasoriae (tal
i öfverläggande församlingar). Oaktadt verket
är ofullständigt och kritiken något godtycklig,
måste det dock anses såsom den förnämsta källan för
kännedomen om retorik och deklamation i Rom under
Augustus och Tiberius. S. var fader till filosofen
Lucius (se nedan), retorn Novatus och Mela, skalden
Lucanus’ fader.
2. Lucius Annaeus S., den förres son, latinsk filosof,
var en af de märkligaste personligheter på sin tid
och liksom en spegelbild af densamma. Han föddes
i Corduba några år före Kristi födelse. Af sin
fader och Papirius Fabianus fick han undervisning i
vältaligheten och af Sotion i filosofi. Han uppträdde
såsom sakförare och retor samt tjenstgjorde äfven
i egenskap af pretor, men blef år 41 af Claudius
landsförvisad till Corsica, efter uppgift, för den
del han tagit i Germanius’ dotter Julia Livillas
utsväfningar. År 49 återkallades han för att blifva
uppfostrare åt den unge fursten Nero, sedermera
kejsare. S. utöfvade på honom ej ringa inflytande,
och efter Neros tronbestigning leddes kejsaren i sin
styrelse åtminstone till år 59 af S. och Burrus. Deras
inflytande aftog sedan, och efter Burrus’ död
fick S. draga sig tillbaka, 62 e. Kr. Han var
sedan misstänkt af kejsaren, och år 65, då Pisos
sammansvärjning blifvit upptäckt, passade Nero på och
skickade till S. en helsning att han skulle döda
sig sjelf. Det skedde, men den gamle mannen, som lät
öppna sina ådror, hade ej lätt att dö och led svåra
smärtor, innan lifvet slocknade. Dödsbudet hade han
med lugn undergifvenhet mottagit.
S. var en man med rik och mångsidig begåfning. På en
gång statsman och vitterhetsidkare, verldsman och
filosof, ådagalade han också i sin verksamhet något
af hvarje. Verklig enhet och stadgad hållning finner
man icke; hans filosofi var hufvudsakligen eklektisk
och framhöll vissa vackra grundsatser och tankar,
som han sökte göra fruktbärande i och för lifvet,
men utan grundlaget af en genomförd princip. Ställd
i sjelfva brytningen till en ny tid, skilde han sig
från antikens objektiva uppfattning af menniskor
och förhållanden och ville gifva det subjektiva
dess rätt, ja måhända än mera. Han röjer en aning
om personlighetens betydelse och har en tydlig
föreställning om att menniskan icke sammanfaller med
statsborgaren. Särskildt framhåller han menniskans
förhållande till gudomligheten och försynen. »Gud är
när dig», säger han, »han är hos dig, han är inom dig;
en helig ande har sin boning i oss och iakttager och
vakar öfver alla våra gerningar, goda och onda; en
god man kan ingen vara utan Gud, och ingen kan höja
sig öfver sitt öde utan hans hjelp». Och »Gud klemar
icke med den redlige, han pröfvar honom, stålsätter
honom och bereder honom för sig». Man har på grund af
sådana uttalanden menat, att S. skulle hafva varit
bekant med kristendomens läror och särskildt stått
i beröring med aposteln Paulus, men härför föreligga
inga bevis, och det sannolikaste är, att Seneca helt
enkelt återgifvit vishetsläror och tankar tillhörande
den rena och ädla etiska uppfattning, som ej sällan
framträder hos de stoiske lärarna.
I sin vandel var S. långt ifrån klanderfri. Huru
mycket han än från ideelt filosofisk ståndpunkt kunde
se ned på verldens håfvor och timliga företräden,
försmådde han dock ej makt, rikedom och njutning. Hans
ställning som Neros rådgifvare utsatte honom också för
frestelser, hvilka han ej var nog karaktersstark
att motstå. Han var kortligen sagdt en menniska med
menskliga svagheter, dock ej så stora, som förtalet
velat göra dem.
På literaturen utöfvade S. ett stort inflytande
genom sitt från de gamla mönstren afvikande
och visserligen på effekt beräknade, men också
glänsande framställningssätt, i hvilket låg något
på en gång yppigt och smekande. S:s skrifter äro
till större delen af filosofiskt innehåll och
behandla ämnen ur sedeläran, såsom om mildheten,
om vreden, om välgerningar, om själens lugn
m. m. Särskildt märkliga genom rikedom på idéer och
intresseväckande skildringar äro 124 epistolae morales
(sedelärande bref) till Lucilius. Två trösteskrifter
(consolationes) till författarens moder, Helvia,
och till Crenutius Cordus’ dotter, Marcia, vittna
fördelaktigt om S:s gåfvor; en tredje till Polybius,
Claudius’ gunstling, är anlagd på smicker. En
fullständig handbok i dåtidens fysik utgör de 7 libri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
