Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Servilius - Servilius. 1. Publius S. Vatia - Servilius. 2. Publius S. Rullus - Servilius. 3. Publius S. Casca - Servis - Serviter - Servitut - Servius, Marcus Honoratus - Servius Tullius - Serös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Servilius, romersk slägt, omfattande tvänne familjer,
den ena patricisk, den andra plebejisk. Till den
förra, hvilken bar tillnamnet Caepio, hörde Quintus
S. Caepio, hvilken som konsul 106 f. Kr, genomdref en
lag (lex servilia), genom hvilken senatorerna för en
kort tid återfingo den dem fråntagna domsrätten. Då
han som prokonsul i Gallien (105 f. Kr.) blifvit
i grund slagen af cimbrer och teutoner, afsattes
han skymfligt och drefs i landsflykt. – Till den
plebejiska familjen hörde följande: 1. Publius
S. Vatia, konsul 79 f. Kr., prokonsul i Mindre Asien
78–76, kallad Isauricus med anledning af den seger
han vann öfver isaurierna under sitt prokonsulat. –
2. Publius S. Rullus, folktribun 63 f. Kr., upphofsman
till det lagförslag om utdelning af statsdomäner
i Kampanien m. fl. trakter, hvilket förkastades på
grund af Ciceros tre tal »De lege agraria», hållna
år 63 f. Kr. – 3. Publius S. Casca, folktribun 43
f. Kr., deltagare i sammansvärjningen mot Caesar
(44 f. Kr.). Casca, som gifvit diktatorn den första
dolkstöten, stupade vid Filippi (42 f. Kr.).
Servis (Fr. service, af Lat. servire, tjena),
handräckning; inbegreppet af de saker, som höra till
ett fullt iordningstäldt större matbord; tillbehör. –
Krigsv. 1. Se Kanonservis. – 2. I vissa arméer,
såsom i den tyska, användes ordet servis att beteckna
hela den ersättning, som utgår till officerare
och militära tjenstemän för anskaffande af bostad,
inkvartering äfvensom af möblering, värme och ljus. I
andra arméer, såsom i den svenska, betecknar det
endast det senare tillägget till inkvarteringen. Då
inqvarteringsersättning i Sverige åtnjutes, inräknas
servisersättningen i densamma; för den deremot,
som åtnjuter fri inqvartering, men icke fri servis,
utgår servisersättning. C. O. N.
Serviter (Servi beatae Mariae virginis, äfven
kallade »den heliga jungfruns tjenare»), »Kristi
lidandes bröder» l. »bröderna från Monte Senario»,
kallas medlemmarna af en munkorden, som stiftades
1233 i Florens till jungfru Marias ära. Dessa
munkar bosatte sig 1236 på Monte Senario, antogo
augustinernas klosterregel och fingo 1255 påflig
stadfästelse. De spridde sig hastigt i Frankrike,
Nederländerna och Tyskland, erhöllo år 1424
privilegium som tiggaremunkar samt förekomma ännu,
lefvande efter en af Ricciolini år 1593 omarbetad,
strängare regel, som eremiter i Italien, Österrike
och Bajern. – Servitinnornas orden, för drägtens
skull tillika kallad de svarta systrarnas orden,
uppkom i Italien i slutet af 13:de årh.
Servitut (af Lat. servitus, slafveri,
tjenstskyldighet, af servus, slaf), jur., utmärker
det förhållande att egaren eller innehafvaren af
en fastighet, för obehindradt bruk eller bättre
tillgodogörande af densamma, har rätt att på ett
bestämdt sätt eller till bestämdt ändamål använda
krafter, som för öfrigt tillhöra en annan närliggande
fastighet, vare sig efter den på marken uppdragna
gränsskilnaden för fastigheterna eller efter de af
lagen gjorda begränsningarna för grannar i utöfningen
af eganderätten å ömse sidor. Stundom betecknas med
servitut äfven vissa allmänna skyldigheter, som hvila
på jorden, vägunderhåll, skjutsskyldighet m. m. Men sådana
skyldigheter benämnas bättre med uttrycket onera
eller publika onera. På svenska angifvas servituten
i gällande inteckningslag med: »besvär och last till
förmån för annan fast egendom». Förutsättningen
för ett servituts tillvaro är ett så pass nära
granskapsförhållande mellan tvänne fastigheter,
att verkligt gagn finnes för den berättigade i
servitutsrättens utöfning. Den fastighet, till
hvilkens förmån ett servitutsförhållande består,
kallas den herskande fastigheten, och den, på hvilken
servitutet hvilar, den tjenande. Servitutsrätterna
kunna i fråga om innehållet vara af mångfaldig art. De
kunna vara vägrättigheter, rättigheter att leda
vatten från eller till den herskande fastigheten,
betesrätt, rättigheter till skogsfångst, löf-,
torf-, näfver-, sand- eller lertägt, rättigheter
till fri utsigt, fritt solljus, frihet från eldfara,
begagnande af grannes grundmur eller byggnadsmur
m. m. De kunna uppkomma genom aftal, antingen
uttryckligen eller såsom följder af upplåtelse
af mark, hvars begagnande utan dermed förenad
servitutsrätt skulle vara omöjliggjordt. Laga
skiften å egorna till de under benämning af
byalag eller skifteslag hos oss förekommande
samfälligheterna gifva ofta rika anledningar
till upprättande af servitutsrätter. Servitut
kunna ock hafva urminnes häfd att tacka för sin
uppkomst. Jfr Besvär och Granskapsförhållande.
E. V. N.
Servius, Marcus Honoratus, romersk grammatiker i 4:de
årh., skref en värdefull kommentar till Virgilius
(tr. 1471). Den del, som behandlar Eneiden, utgafs
senast 1881–84 af Thilo och Hagen.
Servius Tullius var enligt sagan den sjette af Roms
konungar och berättas hafva regerat omkr. 578–534
f. Kr. Sagan har åtskilliga framställningar om
hans härkomst; sannolikt var han af etruskisk börd
och kom under namnet Mastarna till Rom, i spetsen
för en skara krigare, med hvilka han nedsatte sig
på kullen Coelius. Hvad vidare förtäljes om hans
upphöjande till konung efter den äldre Tarqvinius’
mord, genom en palatsintrig af företrädarens enka och
med förbigående af dennes egna söner, samt om hans
gräsliga slut på anstiftan af hans egen dotter och
dennas gemål, den ene af Tarqvinierna, hör knappast
historien till. Mera sannolikt är hvad som förtäljes
om hans efter förmögenheten företagna indelning af
folket i klasser och centurier, genom hvilken reform
han velat förena patricier och plebejer till ett helt
och ställa förmögenhetens inflytande såsom motvigt
mot bördens. Dock torde åtskilligt, som tillskrifves
honom, först under republiken kommit till stånd.
E. Sn.
Serös (jfr Serum), vattenblandad, blandad med
blodvatten. – Serösa hinnor, anat., kallas några
glatta hinnor inom djur- och menniskokroppen,
hvilkas ena yta fuktas af en vätska, som liknar
blodvatten. De äro hos menniskan: bukhinnan, hjert-
och lungsäckarna samt testiklarnas slidhinna. De
bildas af mer eller mindre täta anastomoserande
bundtar af lös eller fibrös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
