Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sibirien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pelsbärande djur. Befolkningen utgöres hufvudsakligen af
tjuktjer och korjaker, hvilka lefva af fiske vid
kusten, af jagt och boskapsskötsel (renhjordar)
inne i landet. Den mellersta delen, en smal landremsa
längs Ochotska hafvet till floden Ud, är ett skogigt
och vildt bergland, bebodt af tunguser. Södra delen,
tillhörande det s. k. Amurlandet, omkring nedre Amur,
delas af denna flod i tvänne hvarandra olika delar, en
vestlig, hufvudsakligen bestående af kärrtrakter och
sjöar, samt en östlig, mellan Amur, Ussuri och hafvet,
ett till större delen föga kändt bergland, bebodt af
tunguser och giljaker jämte kineser och koloniserande
ryssar. 1887 hade denna provins 102,800 innev.,
således i förhållande till storleken den minsta
folkmängdssiffran af alla Sibiriens guvernement. De
största handelsplatserna äro Ochotsk, Nikolajevsk
(fordom hufvudstad), Sofiisk, Vladivostok, alla
vid hafvet, samt guvernementets nuv. hufvudstad,
Kabarovka, vid Amur. Se Amurlandet.
Sibiriska pesten, med., detsamma som Mjeltbrand.
Sibiriska ärtträdet. Se Caragana.
Siboni. 1. Giuseppe S., italiensk sångare, f. 1780
i Forli, firades 1806–18 i London, Wien, Prag,
Neapel och Petersburg, blef 1819 direktör för
k. teaterns sångskola i Köpenhamn och upprättade
derstädes 1827 ett konservatorium. Han dog 1839. –
2. Erik Anton Waldemar S., dansk tonsättare,
den förres son, f. i Köpenhamn 1828, sedan 1865
musiklärare vid Sorö akademi, har gjort sig bemärkt
genom flere kantater, ett Stabat mater, en tragisk
uvertyr, diverse kammarmusik, pianosaker och sånger,
äfvensom operan Karl den andens flugt (1861), »en
karakteristisk musik, som icke blott utmärkte sig
för sin melodirikedom, utan äfven för en ganska
förträfflig instrumentation, vittnande om gedigna
kunskaper» (Overskou).
Sibylla, sibyllinerna. Redan före Alexander den
stores tid talas inom den helleniska verlden om
sibyllor, gudaingifna sierskor. som i ekstatiskt
tillstånd i dunkelt profetiska ord förkunna hvad
anden ingifver dem om öfvernaturliga ting eller
menniskors öden. Först efter den macedoniska
eröfringen, då under det hellenistiska tidehvarfvet
öster- och vesterlandets odling stämde möte och i
dittills okändt omfång blandade sig med hvarandra,
fingo dock sibyllorna och deras hemlighetsfulla,
svårtydda orakelspråk en större betydelse. Det
ena sibyllinska oraklet efter det andra vann nu
ryktbarhet, och alltmer ökades antalet af dylika
helgedomar. Snart talades det om en libysk (enligt
en tradition den äldsta af dem alla), en erythreisk
(från Erythrai i Mindre Asien), en hellespontisk, en
kimmerisk sibylla, andra att förtiga – ja snart äfven
om en hebreisk, en egyptisk och en babylonisk sibylla.
Äfven Italien fick sina sierskor, efter det beröringen
med Grekland och Orienten blifvit lifligare genom de
romerska eröfringarna. Berömda voro sibyllor i Tibur
(nuv. Tivoli) och i den gamla italisk-grekiska staden
Cumae, om hvilken senare det förtäljes, att hon rådspordes af
Aeneas, när han ämnade stiga ned i underjorden. Om
sistnämnda sibylla förmäler ock en sägen, att hon
en gång hembjöd åt den romerske konungen Tarquinius
Superbus nio böcker med för den romerska staten
vigtiga orakelspråk samt att konungen ansåg hennes
pris för dyrt och vägrade att köpa böckerna, hvarefter
hon kastade tre af dem på elden. Efter någon tid,
fortsätter sägnen, kom hon åter med de sex böckerna
och begärde samma pris för dem, men åter vägrade
konungen och åter brände hon upp tre böcker. Än en
gång kom hon igen och begärde samma pris för de tre
sista böckerna. Nu hade konungen betänkt sig och köpte
dem. Oafsedt denna sägen, kunna den romerska statens
sibyllinska böcker ej tillmätas högre ålder än till
den tid, då Rom började mottaga starka inflytelser
från Grekland. Ett särskildt prestkollegium var
tillsatt för vården af dessa böcker, sibyllinerna,
hvilka ej fingo rådfrågas i tid och otid, utan endast
vid svåra riksolyckor eller märkliga järtecken. Det
väckte en allmän skräck, då de förstördes vid
en tempelbrand år 83 f. Kr., under det borgerliga
kriget mellan Sulla och Cinna. Sändemän utgingo till
Österlandets sibyllinska orakel för att derifrån så
godt sig göra lät ersätta förlusten. Klart är, att de
sålunda tillkomna nya sibyllinska böckerna fingo en
än mera orientalisk prägel än de förra, oaktadt den
sofring, som Augustus lät dem undergå. De fortforo
att rådspörjas under flere århundraden, ända tills
de mot kejsaretidens slut förstördes under striderna
mellan hedningar och kristna.
En särskildt stark inflytelse på den sibyllinska
literaturen fingo judarna, framför alla den
högt bildade judiska kolonien i Alexandria. De
synkretistiska tendenser, som framträdde i de
macedoniska staterna, och ännu mera i det romerska
väldet, der kulturströmmar från den kända verldens
alla delar möttes och blandades, visade mestadels ett
starkt monoteistiskt drag, hvartill ej minst bidrog
det kraf på enhet äfven inom det religiösa området,
som närdes af medvetandet att vara medborgare i ett
enda gemensamt verldsrike. Af denna monoteistiska
strömning visste judarna med stor skicklighet att
begagna sig till utbredande af sina trossatser; och
så uppkommo en mängd sibyllinska orakelspråk med en
starkt judisk färgläggning, der helleniska myter och
homeriska hjeltesagor möttes i en underlig blandning
med gammaltestamentliga utsagor och messianska
profetior. Den judiska sibyllan, som än sades vara
äldre än syndafloden, än sattes i förbindelse med den
trojanska Kassandra eller den delfiska Pythia, än med
drottningen af Saba, som pröfvade konung Salomo med
gåtor, tillvann sig stort anseende och citeras mer
än en gång af de mest framstående hedniske författare.
Ur de judiska sibyllinerna uppväxte i sinom tid äfven
de kristna. Till de nyssnämnda elementen slöt sig ett
nytestamentligt-kristligt; och småningom uppstod en
samling kristna sibylliner, ordnade i fjorton böcker,
som under de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
