Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sicilien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
östromerska riket. Eröfradt af vandalerna 440, af östgoterna
493, förenades det af Belisarius med östromerska
riket 535. Från midten af 7:de årh. blef det å nyo
skådeplats för kampen mellan Vesterlandets folk och
Orientens, denna gång representanter för kristendomen
och islam. Kort efter sedan kejsar Konstans II
(641–668), på återväg från ett tåg mot lombarderna,
förlagt sitt residens till Syracusae, men derstädes
blifvit mördad, inbröto araberna härjande öfver
ön. Detta, liksom flere senare anfall, hade dock
ingen afgörande betydelse. Först 827 började de,
inkallade af mot Bysans upproriske syrakusaner,
att på allvar söka bemäktiga sig ön. Kampen blef
hård; 877 eröfrades Syracusae, 965 föll Rametta,
de kristnes sista plats, i sarasenernas händer. Ön,
som till 917 lydde under aglabiderna i Kairwan, sedan
under fatimiderna i Kairo, indelades i tre s. k. val,
hvilkas hufvudstad förlades till Panormo (nuvarande
Palermo). Dess handel och industri nådde under
denna tid en hög blomstring, hvartill äfven bidrog
införandet af flere kulturväxter: bomullsbusken,
sockerröret, pistacieträdet o. a. Landets arkitektur
och literatur vittna derjämte om eröfrarnas rika
intellektuella utveckling. Utgörande en berbersk,
från de egentlige araberna skild stam, råkade
de dock snart i strid med sina trosförvandter,
och denna söndring försvagade deras ställning på
ön. Redan 1038–42 voro de nära att fördrifvas af den
östromerske fältherren Maniakes, men räddades genom
dennes återkallelse, orsakad af intriger vid hofvet i
Bysans. 1061 anföllos de af normanderna under Roger de
Hauteville och måste efter en trettioårig kamp gifva
ön förlorad. Eröfraren mottog derefter S., genom
honom sedermera öfverfördt från grekisk-katolska
till romersk-katolska kyrkan, som län under sin
broder Robert Guiscard, hvars hertigdöme Apulien
jämte Capua och Neapel ärfdes af Rogers son, Roger
II (1105–54). Denne lät kröna sig till konung af
Sicilien, Apulien och Capua 1130 och valde Palermo
till hufvudstad. Hans regering är en glansperiod i öns
historia. Den egendomliga blandningen af grekiska,
arabiska, normandiska och italienska inflytanden
gaf dess kultur en dittills icke uppnådd lyftning. I
språkligt hänseende börjar från denna tidpunkt det
italienska tungomålet att blifva herskande. Men
redan vid sonsonens, Vilhelm den godes, död (1189)
hämmades utvecklingen af häftiga arfsstrider mellan
den af sicilianerna understödde Tankred, en naturlig
ättling af Roger II, och kejsar Henrik VI, förmäld
med Konstantia, densamme konung Rogers dotter. Efter
Tankreds död (1194), intog Henrik ön, med förfärlig
grymhet qväfvande hvarje motstånd. Hans son, Fredrik
II (1197–1250), uppfostrades på S. och hyste för
detta sitt konungarike en särskild förkärlek. Genom
utfärdande af nya lagar (1231) och inrättande af
ett universitet i Neapel (1224) sörjde han för
dess utveckling. Rikets hufvudstad var från denna
tidpunkt Neapel. Då Fredrik II:s son, Konrad IV,
aflidit redan 1254 och dennes halfbroder, Manfred,
efter oafbruten strid med
påfvemakten stupat vid Benevent (1266), föll S. efter
den siste hohenstaufens, Konradins, nederlag vid
Tagliacozzo (1268) i händerna på den dermed af
påfven Urban IV belånade Karl af Anjou. Denne för
sicilianerna förhatlige furste blef dock redan
1282 fördrifven från ön genom en resning, den
s. k. sicilianska aftonsången (se d. o.), hvarefter
man inkallade Peter III af Aragonien, som genom sitt
gifte med Manfreds dotter blifvit arftagare till
hohenstaufernas anspråk. Under det att S. sålunda var
förenadt med Aragonien, bildade dess forna områden på
fastlandet konungariket Neapel (se d. o.) under huset
Anjou. Förenade under den korta perioden (1442–58),
blefvo S. och Neapel på nytt af spanske konungen
Ferdinand den katolske (1504) sammanfogade såsom
ett af vicekonungar styrdt lydrike, benämndt Bägge
Sicilierna. Genom freden i Utrecht (1713) afträddes
visserligen S. till Savojen, men lemnades 1720 af
denna makt till Österrike i utbyte mot Sardinien
och återeröfrades 1735 af spaniorerna, som derefter
för en sidogren af de spanske bourbonerna upprättade
det oberoende konungariket Bägge Sicilierna. Under
fransmännens invasion i Neapel (1798–1816) tog konung
Ferdinand IV sin tillflykt till S., der han, beskyddad
af engelsmännen, af dem tvingades att utfärda en
frisinnad konstitution, som dock upphäfdes 1815. År
1848 förklarade ön sig oberoende, men tvangs följande
år till underkastelse. 1860 förenades den genom
Garibaldis befrielseverk med konungariket Italien,
i hvilket det numera är en provins.
Sicilierna, Bägge, den officiella benämningen på
ett konungarike, som existerade från 1735 till 1860
samt utgjordes af landsdelarna Neapel och Sicilien,
sedan dessa från medeltidens slut till 1713 lydt
under spanska kronan och derefter under savojiska
och österrikiska husen. Namnet härleder sig från
medeltiden, då det neapolitanska konungariket, som de
normandiske eröfrarna bildade af Apulien, Kalabrien
och andra landsdelar, ofta kallades Sicilien på denna
sidan sundet. Officielt erhöll riket denna benämning
efter bourbonernas återkomst 1815 (om dess föregående
historia, se Neapel, konungariket). Samtidigt blef
Sicilien närmare förenadt med Neapel, efter att
hvardera landet förut haft sin egen styrelse. Konung
Ferdinand IV, eller I, som han numera kallade sig,
sökte med stor stränghet att utplåna spåren af den
napoleonska tiden. Murat, som genom en äfventyrlig
resning sökte återvinna sitt rike, blef (hösten
1815) fången och skjuten. Missnöjet med den usla
bourbonska styrelsen glödde alltjämt under askan,
och den nationella enhets- och frihetsrörelsen hölls
här som i det öfriga Italien vid lif af carbonari
(se d. o.). 1820 utbröt en militärrevolt, som tvang
konungen att införa en författning efter mönstret
af 1812 års spanska konstitution. Denna nödtvungna
eftergift sågs med missnöje af den heliga alliansen,
hvars medlemmar förbundit sig att hvar på sitt håll
undertrycka de friare rörelser, som möjligen kunde
utbryta i deras grannskap. Konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
