Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silursystemet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skyddats af öfver dem utbredda täcken af diabas,
såsom i Vestergötland, eller ock har ett hårdare
silurlager skyddat de underliggande, såsom på
Öland och Gotland, dels slutligen hafva de genom
förkastningar blifvit nedsänkta och skyddats af
omgifvande urbergskammar, såsom i Skåne, Östergötland,
Nerike och Dalarna. Kristianiatraktens silurlager
hafva bevarats till följd af båda de sistnämnda
orsakerna. Se vidare Dalasandsten, Dalformationen,
Köligruppen, Sevegruppen, Visingsöserien och
Öfvergångsformationen. B. L-n.
Silurus, zool. Se Malen.
Silva, Antonio Diniz da Cruze. Se Portugisiska
literaturen, sp. 66.
Silva, Antonio José da, portugisisk
sångspelsförfattare, född 1705 i Rio de Janeiro, af
judisk börd, egnade sig åt advokatyrket, men blef,
då han, misstänkt för att hylla sina fäders religion,
för andra gången drogs inför inqvisitionsdomstolen,
dömd till döden och bränd 1739. Hans sångspel, som
af folket kallades »judens operor», äro på en gång
burleska parodier öfver mytologiska ämnen och äkta
humoristiska skildringar af tidens seder. Bland dem må
nämnas Amphytrião, Esopaida, Don Quixote, Guerras
de Alecrim e Mangerona m. fl., tryckta 1736–37,
sedermera utgifna i »Theatro comico portuguez».
Silva, José Mendes Leal da. Se Mendes Leal da Silva.
Silva, Luis Augusto Rebello da, portugisisk
skriftställare. Se Rebello da Silva.
Silvanus (af Lat. silva, skog), Rom. mytol.,
fornitalisk gudomlighet, urspr. skogens
beskyddare, sedermera äfven herdarnas och
landtmännens, framställdes som en skäggig man med
trädgårdsknif i handen och förvexlas stundom med den
fornitaliske guden Faunus eller den grekiske Pan.
Silverius, påfve 536–537, son af påfven Hormisdas,
afsattes af Belisarius, enär han ämnade förrädiskt
öfverlemna Rom åt den gotiske konungen Vitiges,
samt deporterades till Mindre Asien.
Silverstolpe. Se Silfverstolpe.
Silvester. Se Sylvester.
Silvretta l. Selvretta, bergsgrupp tillhörande
de Rätiska alperna, belägen inom schweiziska
kantonen Grisons, på gränsen till Tyrolen och
Vorarlberg. Gruppens kärna utgöres af en med stora
glacierer uppfylld bergsstock på vattenskilnaden
emellan Landquart, Ill, Trisanna och Inn. Dess högsta
toppar äro det ur Silvretta-glacieren uppstigande
Silvrettahorn (3,248 m.), Gross-Litzner (3,124
m.), Piz Linard (3,416 m.) och Fluchthorn (3,396
m.). De förnämsta passen äro: Silvrettajoch (3,026),
Futschölpasset (2,767 m.), mellan Nedre Engadin och
Patznaun, samt Fermontpasset (2,806 m.), mellan Nedre
Engadin och Montafon.
Silybum Vaill., bot. farmak., ett till
nat. fam. Synanthereae Rich., kl. Syngenesia L.,
hörande, från Carduus utbrutet litet örtslägte
med holkfjällen äfven i kanterna torntaggiga
samt fruktpenseln bestående af nästan fjunlika
hår. S. marianum Gaertn. (Carduus L.), Marien-tistel,
har en meterhög, grenig, ovingad stjelk, stora anflånga,
hvitbrokiga, parflikade, tandade, taggkantade blad
och stora långskaftade blomkorgar med ljusröda
blommor. Ursprungligen vild i södra Europa,
har denna tistel under odling här och der
förvildats i Sveriges trädgårdar. Tinktur på
skalfrukterna, »Semina Cardui Mariae», brukas
stundom som medel mot uterinblödningar.
O. T. S.
Sima (Grek.), rännlist (se d. o.).
Simancas (Lat. Septimanca), vackert belägen stad
i spanska prov. Valladolid, vid Pisuerga. 1,258
innev. (1885). Staden är berömd för det dit förlagda
statsarkivet, ett af de rikaste i verlden. Anlagdt
1563 af Filip II, inrymmes det i ett gammalt slott
och räknar öfver 100,000 bundtar, hvardera med
omkr. 100 dokument. Först 1844 blef det tillgängligt
för utländska forskare. Vid S. vann Ramiro II af Leon
år 934 en glänsande seger öfver morerna.
Simanter (af F. sima, flytande honing),
Finsk mytol., binamn på gudinnan Mielikki
såsom honingens vårdarinna. Gudinnan ansågs
förvara denna ljufva dryck i en tillyckt kista,
på en skogstufva, midt på en kulle. Till liknande
föreställningar äro ock att hänföras namnen Simasalo,
honingsskogen, och Simasalmi, honingssundet.
O. G.
Simasalmi och Simasalo, Finsk mytol. Se Simanter.
Simbaggar, zool. Se Dykareslägtet.
Simbirsk. 1. Guvernement i östra Ryssland, begränsadt
af Kazan, Samara, hvarifrån det skiljes af Volga,
samt Saratov, Pensa och Nisjnij-Novgorod. Areal
49,495 qvkm. 1,527,762 innev. (1885), deraf 1/3 äro
mordviner, tatarer och tjuvasjer. Utom omkr. 100,000
muhammedaner och 1,000 judar äro innevånarna grekiska
katoliker eller dissenters. Landet genomflytes af
Volga och hennes bifloder Sura, Svjaga och Ussa
samt är med undantag af den bergiga stranden vid
Volga en fullkomligt jämn eller obetydligt kuperad
slätt med utomordentligt fruktbar jordmån. De
särskildt i n. vidsträckta skogarna upptaga 37
proc. af arealen. Åkerbruk och boskapsskötsel äro
hufvudnäringar. Fisket i Volga är betydligt. Af
mineral finnas endast svafvel och gips. Skeppsbyggeri
och skogsafverkning bedrifvas i icke obetydlig
skala. – S. var fordom en del af det tatariska kanatet
Kazan, men kom vid dettas eröfring 1552 under Ivan
IV Vasiljevitjs herravälde. 1780 upphöjdes det till
guvernement och fick sitt nuvarande omfång 1850. –
2. Hufvudstad i nämnda guvernement, vid Volgas
strand, mellan denna flod och Svjaga. 36,600
innev. (1880). Säte för guvernören och en grekisk
biskop. Staden ligger på en höjd och har breda gator,
stora öppna platser, en mängd kyrkor, af hvilka S:t
Nikolaus är arkitektoniskt anmärkningsvärd, 2 kloster,
1 synagoga och 1 moské. Af bildningsanstalter eger
S. bl. a. ett seminarium, ett gymnasium och ett
gymnasium för flickor. Dessutom finnas flere hospital
och välgörenhetsinrättningar. Handeln är i allmänhet
liflig, särskildt vid en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
