Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjöbeslå ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trollhätte kanaler en sammanhängande farled från
Östersjön, genom Vettern och Vänern, till Kattegatt,
hvaremot planer att med kanaler förena de två nämnda
sjöarna med Mälaren till följd af jernvägssystemets
uppkomst blifvit undanskjutna.
Något, men icke mycket, senare än för inlandssjöfarten
torde begynnelsen böra sättas till det andra
slaget af sjöfart, nämligen kustsjöfarten, som
afser att förbinda skilda sträckor af samma lands
kuster. Äfven detta slags samfärdsel måste dock
förblifva af öfvervägande lokal betydelse. Sin största
uppmuntran torde det hafva fått genom begäret att
söka upp indrägtiga fiskerier; sålunda torde de rika
laxfiskena i de halländska och norrländska strömmarnas
nedre lopp äfvensom sill- och torskfiskena vid Norges
kuster hafva kraftigt bidragit till dessa landsdelars
bebyggande. En ypperlig hjelp fick kustfarten äfven
i de strömsättningar, som utmed kusterna drogo
sig genom hafvet, och i hvilkas riktning djerfvare
sjömän tidigast torde vågat sig något längre bort
från hemmets stränder. Så förde den ström, som förbi
Nilens mynningar går utmed Medelhafvets östkust,
från äldsta tider de feniciske kustfararna mot norr
till ön Cyperns grannskap. Först på detta stadium
af sjöfartens historia kan seglingskonsten, hvars
ursprung är okänd, hafva blifvit af någon större
betydelse.
Kustfarten innebar väl den första början till en
sjöfart efter större måttstock. Men den egentliga
stora hafssjöfarten, den som slår bro öfver
verldshafven, förmedlar utbytet af de olika landens
natur- och kulturalster samt ställer främmande
folkstammar och skilda verldså-skådningar ansigte
mot ansigte med hvarandra, – denna sjöfart tillhör
ett senare skede i vårt slägtes utveckling. Ehuru
den gynnats genom de nämnda hafsströmmarna, har
den ej dem att tacka för sin uppkomst. De indianska
kanoter, som någon gång långt före Amerikas upptäckt
kastades upp på Azorernas eller Europas stränder,
voro och förblefvo enstaka underting, som aldrig
ledde till någon närmare förbindelse, lika litet som
de japanska fartyg, hvilka Stilla hafvets strömmar
någon gång förde med sig till Amerikas vestkust. Det
har fordrats särskildt gynsamraa förhållanden för
att dana ett verkligt dugande sjömansfolk, der ämne
och anlag funnits till ett sådant. En smal kustremsa,
brant stupande ned i hafvet och skild från det inre
landet genom berg, tillräckligt höga att ej medgifva
någon lifligare förbindelse mellan kust och inland,
har dervid visat sig i hög grad gynsam. Än mera har
detta varit fallet, om kusten varit söndersplittrad
i uddar och näs samt inskuren med en mänd vikar,
fjärdar och sund. Samma gynsamma förutsättningar
besitter äfven en flock af öar, belägna nära
intill hvarandra och intill fasta landet. Ingenting
lockar nämligen så den menskliga vetgirigheten och
forskningslusten som ett mål, tillräckligt nära att
utan svårighet kunna skönjas, men också tillräckligt
aflägset för att ej utan ansträngning kunna uppnås.
Derför läto redan i en aflägsen forntid fenicierna,
som mödosamt letat sig väg utefter sin
strandbrädd nedanför Syriens berg, af ön Cyperns
frestande närhet locka sig öfver hafvet. Och väl
hunna så långt, trängde de fram från ö till ö,
från land till land utefter hela Medelhafvet,
och derifrån genom Herkules’ stöder långt ut
i Atlantiska hafvet. Något längre fram uppväxte
grekerna, på Arkipelagens bergiga kuster, der man
på ett par timmar kan förflytta sig från den ena
ön till den andra, till ett kraftigt sjömansfolk,
som upptog feniciernas handelspolitik och var nära
att med sina kolonier kringgärda hela Medelhafvet,
innan striden med perserna kom emellan och ledde dem
in på nya banor. I det vestliga Medelhafvet drogo
etruskerna öfver från fastlandet till Elba, från
Elba till Corsica och från Corsica till Sardinien;
och det är ganska möjligt, att de redan i andra
årtusendet före vår tideräkning voro med bland de
nordliga sjöfolk af eljest oviss härkomst, som från
Medelhafvets öar gjorde strandhugg på dess sydliga
kuster, och hvilkas fruktansvärda anlopp var nära
att krossa det egyptiska stormaktsväldet. Deras
romerska grannar deremot voro aldrig rätt hemmastadda
på hafvet, ej ens då de beherskade verlden. Det
tyrrheniska hafvet har dock på sina vågor sett
romare och kartager under det första puniska kriget
utkämpa de väldigaste sjöstrider verldshistorien
vet att omtala. Samtidigt uppblomstrade under
Alexanders efterföljare en storartad sjöfart på de
östra hafven. Ptoleméerna byggde jätteskepp, som i
storlek närmade sig våra dagars Great Eastern, och
äfven i Röda hafvet drogo deras flottor ända till
Indien och nedåt Afrikas östkust. Igenom näset vid
Sues, der endast en tidtals igensandad sötvattenskanal
förband Nilen med Röda hafvet, voro de till Indiska
oceanen hörande farvattnen afspärrade från all direkt
sjöförbindelse med Medelhafvet. Men på de förra
hade icke dess mindre en storartad sjöfart från
urminnes tider vuxit upp. Från öarna mellan Asien
och Australien hade den malajiska rasen i tider,
om hvilka ingen forskning vet något att förtälja,
gjort sjöfärder, som ställa feniciernas långt i
skuggan, och bredt sig ut öfver Indiska och Stilla
hafven från Madagaskar till Påskön, ett afstånd af 210
längdgrader, eller sju tolftedelar af jordens omkrets,
således mer än dubbelt så stort som afståndet mellan
den vidtfamnande ariska rasens utbredningsgränser före
Columbus. Ännu är den gåtan olöst, huru det varit dem
möjligt att befolka ön Madagaskar på så stort afstånd
från deras utgångspunkt, utan att de kunna spåras
i de mellanliggande landen. Det är ännu oafgjordt
huruvida gynsamma hafsströmmar och monsunvindar
hastigt och lätt fört dem från strand till strand,
utan att de der lemnat djupare spår efter sig, eller
om sådana spår verkligen funnits, men af tiden blifvit
utplånade. Möjligen står i samband dermed uppkomsten
af den sjöfart, som lockade folket på Arabiens sydkust
– å Egyptens minnesmärken omtalad som sagolandet
Punt och för de klassiska folken känd under namn af
Lyckliga Arabien – öfver Bab-el-Mandebs sund till den
afrikanska Somali-kusten, och derifrån å ena sidan ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
