Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skandinavism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Danmarks konungars skull, skedt är, oss till ingen
fromma på båda sidor.» När nu i Danmark med den
växande nationalitetskänslan och frihetsbegäret jämväl
föddes en stark reaktion mot det tyska kansliväldet
och mot förtyskningen af Slesvig, slog den moderna
skandinavismen rot i samma sinnen, som ville motverka
dessa, och gick från Danmark småningom öfver till
Sverige.
Gustaf III:s besök i Köpenhamn 1787 framkallade den
första »skandinaviska» artikel inom den danska
pressen (»Minerva». 29 Okt. 1787). Historikern
professor Sneedorfs föreläsningar, ett af samme
man i Nordiska sällskapet i London 1792 hållet tal
(tryckt äfven i Sverige), särskilda tidskrifter,
afsedda att vänja svenskar och danskar att läsa
hvarandras skrifter till båtnad för bådas odling
(»Nordia», »Svenske Blade», »Skandinavisk Museum»),
utgåfvos i Köpenhamn (1795 o. ff.), och för dessa
idéers främjande stiftades ett »Skandinavisk selskab»,
med svenska, norska och danska medlemmar. Under
tiden vexlade regeringarnas politik från förbund till
krig, hvilket väsentligt hindrade den skandinaviska
strömningen och omintetgjorde den danske konungens
hopp att varda svensk tronföljare vid de 1809 och 1810
företagna tronföljare valen i Sverige. Ett nytt krig
medförde Norges skilsmässa från Danmark och inträde
som sjelfständig stat i dynastisk och diplomatisk
förening med Sverige. Detta förlamade väl till en tid
den danska literära skandinavismen, men den nordiska
andan hos skalderna och den tyska administrationen
af »Danmarks gamla kronland» gåfvo den snart ny
näring. Med Öhlenschlägers och Tegnérs möte i Lund
1829 och de s. å. började studentbesöken, vexlade
mellan Lund och Köpenhamn, inträdde skandinavismen
i ett nytt skede. Behofvet af literär förbindelse
tilltog, en dansk bokhandelsfirma etablerade filialer
i »Sverige och Norge, kalendrar och tidskrifter
med medarbetare i de tre nordiska rikena började
åter söka sig väg från Köpenhamn till den förment
gemensamma publiken, ehuru med ringa framgång (»Brage
og Idun», 1839 f.), men »det unga Danmarks» strid
för tryckfrihet och konstitution väckte entusiastisk
tillslutning hos den svenska universitetsungdomen,
synnerligen vid det sydsvenska universitetet. Den
nyfödda studentsången bidrog att höja intresset
för de förnyade studentmötena i Lund och Köpenhamn
(1838, 1839 och 1842), och 1843 utsträcktes de danske
studenternas gästbesök i Sverige ända till Stockholm
och Upsala. Tal och sånger, genomandade af hoppet om
»Nordens enhet», höllos vid dessa studentfester och
blefvo föremål för den tidningsläsande allmänhetens
deltagande samt också för regeringarnas farhågor. För
»Det skandinaviske selskab», som 1843 stiftades i
Köpenhamn, lades hinder i vägen af konung Kristian
VIII, som afslagit begäran om konstitution och
tryckfrihet och aldrig fick det dansk-nationella
partiets syn på de slesvigska förhållandena. Karl
Johan hade vid mer än ett tillfälle uttalat sig
emot en skandinavisk politik och med officielt åtal
bemött en tidningsartikel, som hänsyftade på möjligheten
af en framtida dynastisk union. Oskar I syntes
likaledes i början reserverad mot »studentpolitiken»
och förhindrade Upsala-studenternas 1844 tillämnade
återbesök i Köpenhamn. Men när det tillämnade
besöket 1845 blef af, och de svenske unge männen
mottogos med öfversvallande entusiasm af den
danska hufvudstadens befolkning, trädde de danske
politiske männen af nationelt-oppositionel riktning,
desamme, som tillhörde »Skandinavisk selskab»,
fram på arenan. Vid en fest i Ridehuset tog den
sedan i Danmarks och skandinavismens häfder väl
bekante Orla Lehmann den svenska ungdomens löfte om
»obrottsligt fosterbrödraskap» i den väntade striden
för Norden, för det gemensamma fäderneslandet,
den skandinaviska stammens land, ett löfte, för
hvilket han manade de unge, hvilka framdeles skulle
bestämma öfver fäderneslandets öde, att pantsätta
»sin mandoms ära och sin själs frid», till »trohet
i lif och död». Talet väckte stormande hänförelse,
löftet gafs och infriades af många personligen, af
studentkårerna i Upsala och Lund genom flerfaldiga
upprop till landsmän m. m., men vållade talaren åtal
af Kristian VIII:s regering. Åtalet, som slutade
med frikännelse, bidrog i sin mån att låta de eldiga
orden verka öfver hela den skandinaviska norden, och
skandinavismen var härmed införd i ett nytt skede: den
betydde nu erkännandet af Sveriges och Norges pligt
att kämpa vid Danmarks sida för Slesvigs bevarande
åt den skandinaviska norden.
Skandinavismen råkade nu i en ny ställning;
i synnerhet i Norge höjdes kraftiga stämmor
emot rättmätigheten af denna fordran, och en hel
literatur af tidningsartiklar och broschyrer växte
upp med åren. Då kriget om Slesvig 1848 bröt ut,
då Danmarks nye konung Fredrik VII ställt sig i
spetsen för det dansk-nationella partiet, antagit den
grundlag en grundlagstiftande församling uppgjort
och hänvändt sig till den svenske konungen med
begäran om räckande af broderlig hand, då tycktes
skandinavismen i form af »hjelp åt Danmark» ega
allmänna röstens bifall i både Sverige och Norge. En
stor mängd frivillige svenskar och norrmän slöto
sig till den danska hären; de förenade landens
konung, regeringar, representationer och arméer
rörde sig efter den skandinaviska politikens kraf;
endast få tidningar förde den deremot oppositionella
minoritetens talan. Men konung Oskars försigtighet
hindrade verkligt krigsutbrott mellan Sverige-Norge
och de tyska förbundsstaterna, och det blef endast på
diplomatiens stridsfält han fullföljde en skandinavisk
politik. Den missstämning detta vållade i Danmark
var icke utan inflytande på det 1850–53 fortgående
ordnandet af den danska tronföljden, hvarunder tanken
på en dynastisk förening mellan de skandinaviska
rikena syntes uppgifven, i och med antagandet af en
till Holstein arfsberättigad prins som det danska
rikets tronföljare, efter det nära förestående
utslocknandet af det oldenburgska husets kungliga
gren. Men den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
