Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skaraborgs regemente ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flere upplagor. Derjämte skref han en kyrkohistoria
samt skildringar af heliga personers lif.
Skarhult, socken i Malmöhus län, Frosta härad. Areal
2,143 har. 663 innev. (1889). Annex till Östra Strö,
Lunds stift, Frosta kontrakt.
Skarifikation (af Lat. scarificare, upprista),
med knif, lancett eller särskildt instrument
(skarifikator) företagen inskärning i huden, för
uttömmande af blod (vid koppning) eller blodvatten
(vid vattsot i huden). – Skarifikator, »uppristare»,
är för öfrigt benämning på en djupgående harf, med
skarpa, knifformiga billar, afsedda hufvudsakligen
att afskära ogräsrötter = exstirpator. – Skarificera,
företaga sådan inskärning.
Skarke (Varnhem), socken i Skaraborgs län, Valle
härad. Areal 6,169 har. 895 innev. (1889). S. bildar
med Istrum, Eggby, Öglunda och Norra Lundby ett regalt
pastorat af 2:dra kl., Skara stift, Billings kontrakt.
Skarlakan (Ital. scarlatto), en bjert röd färg,
sammansatt af rent rödt och gult; skarlakansfärgadt
tyg.
Skarlakansfeber (Lat. scarlatina), en utslagsfeber,
uppkommen genom ett specifikt smittämne, sannolikt
bundet vid en viss bakterie. Ännu i 17:de
årh. förblandades denna sjukdom med mässling,
af hvilken den ansågs vara en afart. Det var
egentligen Sydenham, som efter iakttagande af de stora
epidemierna i London 1661 och 1675 bestämdt påvisade,
att denna feber var en sjelfständig sjukdom. Från
Europa spred skarlakansfebern sig först 1735 till
Nord-Amerika, 1829 till Syd-Amerika, 1837 till
Island och 1847 till Grönland. Äfven Asien och
Indien hemsöktes först i detta århundrade. Smittan
uppkommer antingen genom direkt beröring med de sjuke
och deras sekret eller genom inandning af den af de
sjuke utandade luften. Smittämnet kan äfven häfta
vid friska personer och kläder och sålunda föras
vidt omkring, utan att på ganska länge förlora sin
smittbarhet. Äfven motstår det länge både temperatur-
och väderleksförändringar. Sjukdomen torde smitta mest
under utslagsstadiet, men äfven under inkubations-
och affjällningsstadierna. Mottagligheten synes
dock i allmänhet vara mindre än för mässling, så att
endast en tredjedel af menniskorna bruka angripas
af skarlakansfeber. Mottagligheten är störst hos
barn mellan 3 och 8 år. Sällan får någon denna feber
mer än en gång i lifvet. Merendels förekommer den i
skilda epidemier; endast i större städer träffar man
ofta sporadiska fall. Epidemiernas karakter är högst
olika, så att somliga äro så lindriga, att nästan
inga dödsfall inträffa, hvaremot i andra dödligheten
uppgår till 5-10 å 30 procent. Sjukdomens förlopp
genomgår följande stadier: inkubationsstadiet, från
smittämnets inträngande i kroppen till dess första
yttringar, vanligen omkr. 8 dygn, men varierande
mellan 1 och 24; prodromstadiet, med frossbrytningar
och derpå inom ett dygn hastigt uppspringande feber
med ända till 40 graders temperatur, stark hufvudvärk,
äckel och kräkningar, minskad urin
och smärta i halsen vid sväljning; eruptions- eller
utslagsstadiet, med stora ljusröda, föga upphöjda
och ej skarpt begränsade fläckar på huden (deraf
sjukdomens namn), först på främre delen af halsen
och öfre delen af bröstet, snart äfven i det pussiga
ansigtet, nedre delen af bröstet, buken och lemmarna,
hvarefter slutligen hela kroppen blir röd; det onda i
halsen (angina) ökas, tungan blir rödprickig som ett
smultron; urinen sparsam, mörk, håller ofta ägghvita;
febern håller sig hög med ringa remissioner om
morgnarna; efter 2–3 dagar bleknar utslaget, blir
gulaktigt och öfvergår efter en vecka till fjällning;
då inträder desquamationsstadiet, med lossande
af stora skinnslamsor, riktiga handsktutor från
fingrarna, stundom smått och kliartadt, hvarunder
febern upphör, urinen blir riklig och klar, och det
onda i halsen upphör. Efter fjällningen, som varar
10–20 dagar, inträder full helsa i normala fall. I
svåra fall blir febern tyfös, med stark yrsel och
förlust af medvetande, temperaturen stegras till
42 gr., och döden följer inom ett par dagar. Fall
finnas äfven med angina och ägghvita i urin utan
hudutslag (scarlatina sine exanthemata). Dåligt
tecken är ett blåaktigt blodprickigt utslag
(sc. haemorragica) äfvensom utslag med stora blåsor
(pemphigus). En af de svåraste komplikationerna är
äfven skarlakansdifteri i halsen och i näsan. Stundom
utbildar sig i stället för den vanliga katarren
i njurarna en svårare inflammation i njurarna
(nephritis) med långvarig vattsot, uremi o. d. Vid
skarlakansfebern bör man framförallt isolera de
sjuke, desinficiera deras kläder och mobilier samt
till slut desinficiera sjukrummen. Under febern
fordras sval behandling, god ventilering af rummet,
mild flytande föda äfvensom späckingnidningar,
för minskning af spänningen i huden. Mot alltför
häftig feber gifvas kalla bad, kalla inpackningar,
kalla tvättningar, kina eller antipyrin. Den
speciella behandlingen bör alltid ledas af läkare.
F. B.
Skarlakans-ibisen. Se Ibisar.
Skarn l. skarnberg, en af grufarbetare antagen
benämning för den mörka mineralmassa (grön augit,
granat, hornblende eller klorit), som vid flere af
de svenska jernmalmsförekomsterna närmast omgifver
malmen och skiljer denna från omgifvande bergart.
E. E.
Skarndäck, skeppsb., en ofvanpå topptimmerändarna
liggande plankgång (se n i fig. till
Bordläggning). Der fartygssidan ej är fastförtimrad
upp till relingen, förekomma två skarndäck: ett
nedre, som täcker waterbordet och råhultsplankan,
samt ett öfre, som utgör reling eller ledstång.
J. G. B.
Skarp, skeppsb., de längst akterut och förut,
under vattnet, i vinklarna mellan stäfvarna och
kölen belägna skarpa delarna af fartygskroppen.
J. G. B.
Skarpanto. Se Karpatho.
Skarpbult. Se Bult.
Skarprättare l. mästerman kallas den person, hvilken
det åligger att verkställa dödsstraff lydande på
halshuggning. Under den äldsta germanska tiden
utfördes halshuggningen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
