Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skeppsbåt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ekonomiskt sorgliga öde utgör ett varnande exempel för
skeppskonstruktörer och redare.
Redan år 1691 utgafs en afhandling om skeppsbyggeri,
utgörande 10:de delen af »Adelig öfning», af
Åke Rålamb. Men först på 1700-talet började man
utgifna verkliga teoretiska afhandlingar i denna
vetenskap. Sålunda utkommo 1730 »Nödig underrättelse
om skiepzbyggeriet» af Tomas von Rajalin och
1775 Chapmans »Traktat om skeppsbyggeriet»,
utgörande texten till hans 1768 utgifna stora
planschverk »Architectura navalis mercatoria»,
innehållande konstruktionsritningar å alla
slags handelsfartyg. Chapmans arbete lade icke
allenast grunden till det svenska skeppsbyggeriets
förbättring, utan blef äfven en ledning för
främmande lands skeppskonstruktörer. Förbättringen
af krigsfartygen var i ännu högre grad föremål för
Chapmans verksamhet. Han utgaf 1795 och 1804 tvänne
afhandlingar om linieskepp, deras konstruktion och
byggnadssätt. Äfven i utlandet hade under tiden
skeppsbyggeriet börjat fotas på vetenskapliga
grunder. Den första större teoretiska afhandling
om skeppsbyggeri, som man känner, utkom 1696 i Lyon
af Paul Hoste, och s. å. utkom älven en praktisk
afhandling om skeppsbyggeri af chevalier Renaud. 1711
utkom i London en lärobok i skeppsbyggeri af William
Sutherland, 1154 en dylik af Mungo Murray, 1757 äfven
en i Amsterdam o. s. v. Det var fransmännen, som voro
läromästare i att göra fartygens undervattenskropp
af smidigare proportioner, i synnerhet de tvänne
framstående matematikerna Bouguer och Euler.
Ända från äldsta tider hade man endast användt trä
såsom material för fartygens byggnad. Man brukade
visserligen stundom bekläda krigsfartygens sidor
med koppar eller jern. Men i midten, af 1600-talet
föreslog fransmannen Mersenne, att man skulle
bygga fartyg helt och hållet af jern. Sådana kommo
dock icke till stånd, förrän jerntekniken vunnit
större utveckling, och började först på 1820-talet
blifva mera allmänna. Numera byggas flere jern-
och stålfartyg än träfartyg. Stundom byggas fartyg
med träbordläggning på jernspant. Det första
jernfartyg, som byggdes i Sverige, var ångfartyget
Scandia, som utgick från Motala verkstad i början
af 1840-talet. Då ett fartyg skall konstrueras,
måste vissa egenskaper ligga till grund för
ritningarnas uppgörande. Ett fartyg kan icke på en
gång innehafva alla goda egenskaper, utan blifver
en eller annan af dem hufvudsak. Sålunda kan man
förnämligast fästa sig vid antingen lastdryghet
eller snabbsegling. Dessutom utgöra styfhet och
maklighet i sjön äfven egenskaper, som betinga
i vissa fall olika konstruktioner. Sedan man
bestämt fartygets hufvudegenskaper och dimensioner,
uppgöras vederbörliga ritningar och beräkningar
till detsamma. För att ritningarna skola vara
fullständiga, måste fartyget å dessa vara
framstäldt i tre projektionsplaner, nämligen i
sido-, plan-och spantritning. Sedan konstruktions-
och inredningsritningarna jämte fullständiga
detaljritningar blifvit utförda på papper, uppritas
fartygets konstruktionslinier i naturlig storlek på
golfvet i »mallboden», en ritning, som kallas
utslag. Efter detta utslag tillarbetas sedan mallar,
som derefter användas vid tillverkning af de verkliga
spanten och stäfvarna m. m. Sedan »bädden» och
stapelblocken, å hvilka fartyget under byggandet
skall hvila, klargjorts, strackes (utlägges)
kölen, hvarefter stäfvarna resas och fästas vid
densamma. Hvarje spant bearbetas och hopsättes
på marken samt reses derefter på sin bestämda
plats. Såväl spant som stafvar uppstöttas så, att de
bibehålla ett stadigt läge. Bordläggning och garnering
jämte däcksbalkar och öfriga förbindningar insättas
efter hand, hvarefter däcken inläggas och fartygets
inredning utföres. Gröfre timmer och plankor erhålla
sin form medelst yxans hjelp; tunnare plankor deremot
basas, innan de fastsättas. Slutligen följer fartygets
drifning och sättande i sjön, hvarefter upptacklingen
sker vid varfvets brobänk. Jernfartygens byggnad
sker efter ungefär samma rutin, med den olikhet,
som jernet såsom byggnadsmaterial betingar. Sålunda
böjas (bockas) spant och plåtar efter sina bestämda
mallar, och hål för bultar och nitar anordnas,
innan de särskilda delarna uppsättas. I stället
för att spant och balkar m. m. i ett träskepp
bestå af grofva fyrkantiga timmer, bestå de i
ett jernfartyg af tunna vinkeljern. Vinkeljernen
kunna vara af olika form alltefter ändamålet. Det
är hufvudsakligen valsadt jern, som användes vid
ett jernfartygs byggnad. Alla särskilda delar
göras i allmänhet färdiga i verkstaden, innan de
insättas i fartyget. Efter spantens uppsättning
följer inläggandet af däcksbalkarna, hvilka
äfvenledes utgöras af s. k. balk och vinkel. Sedan
skelettet blifvit färdigt, följer plåtläggningen,
som motsvarar bordläggningen på träfartyg. Plåtarna
fästas antingen stumt ihop kant i kant, eller ock
läggas kanterna öfver hvarandra. Plåtläggningen sker
nedifrån uppåt, och nitnaglarna sättas inifrån; alla
nitnaglar måste i glödgadt tillstånd insättas och
nitas. Hvad som motsvarar drifning på träfartyg,
kallas på jernfartyg diktning. Å jernfartyg och
stundom äfven träfartyg brukar man hafva såväl master
som stående gods af jern. För att försäkra fartyget
mot sjunkning, ifall en läcka skulle uppkomma,
brukar man indela det i särskilda afdelningar,
skilda genom vattentäta skott, så att, om vattnet
skulle intränga i en afdelning af fartyget, detta
icke desto mindre kan hållas flytande. Undre delen
af fartyget har stundom en särskild botten öfver den
undre bottenbordläggningen. Detta rum, som kallas
»tank», fylles vanligen med vatten för att tjena till
ballast. Vara förnämsta verkstäder för fartygsbyggnad
finnas f. n. i Motala, Göteborg, Malmö, Karlskrona,
Oskarshamn, Stockholm och Gefle. L. H.
Skeppsbåt, sjöv., båt, som tillhör ett fartyg och
icke är afsedd för sjelfständig fraktfart. De olika
slagen af skeppsbåtar kallas barkass (storbåt), slup,
låringsbåt, hvalbåt, gigg, joll (julle), snipa, pråm
(eka) m. m. R. N.
Skeppsdagbok, sjöv., i sjölagen antagen benämning på
loggbok. Dylik dagbok, som från sjömanshuset utlemnas,
skall enligt visst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
