Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma / 1269-1270 (1890) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skiens-elfven ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

observerade omkring 400 sådana i ett med vätgas
fyldt geisslerskt rör af 2 mm. diameter och 40

cm. längd. Skikten ligga icke stilla på samma plats
i röret, utan oscillera mestadels något fram och
tillbaka i rörets längdrigtning, så att det ser ut
som om ljusströmmen skrede framåt med en
korkskruflik rörelse. Orsaken till detta fenomen är ännu
icke fullt utredd. – 2. Geol. Skiktning l. lagring
l kallas egenskapen hos en bergart att bestå af en
mängd mer eller mindre tunna hvarf eller skifvor,
s. k. skikt, hvilka vanligen äro skilda genom
tunna sprickor eller aflossningar (skiktfogar,
skiktningsklyfter). Skiktning är egentligen
utbildad endast hos bergarter, som afsatts i vatten,
skiktade eller lagrade bergarter, t. ex. sandsten
och kalksten, samt har sin grund deri att
afsättningen ej skett oafbrutet eller att åtminstone
tidtals en förändring egt rum i afseende på det
aflagrade materialets mängd eller beskaffenhet. Om än
icke alltid tydlig, är skiktningen likväl merendels
antydd genom någon olikhet i bergartens färg eller
gry, hvarigenom en randning uppkommer. Till följd
af skiktningen underlättas betydligt brytningen af
lagrade bergarter, och särskildt blir det möjligt
att erhålla större, jämna skifvor eller plattor. De
ytor, som begränsa skikten (skiktytor,
skiktningsplan), äro i de flesta fall parallella och plant
utbredda. Tjockleken eller mäktigheten hos de
särskilda skikten är mycket olika: hos lerskiffren
och hvarivig lera endast några få mm. eller cm.,
hos åtskilliga sandstenar och kalkstenar ända
till en half eller hel meter. Jfr Lagring och
Lagringsförhållande. E. E.

Skiktningsklyfter. Se Fogar.

Skildkönad, dioik, diklin, idiogynisk, bot.,
kallas en blomma, som eger blott ett enda kön,
antingen endast ståndare eller endast pistiller. Se
vidare Dikliner.

Skilfingarna, enligt Beowulfsqvädet en svensk
konungaätt, densamma som ynglingaätten.

Skilfving, Nord. mytol., ett af Odens många namn.

Skiljedomstol, folkr., kan i enlighet med
öfverenskommelse tillsättas för att slita
en uppkommen tvist mellan två eller flere
stater. Skiljedomstolen kan utgöras af en eller flere
skiljedomare, som utses af de tvistande parterna. Till
skiljedomare kunna väljas statschefer, hvilket
är det vanligaste, en domstol eller en juridisk
fakultet eller ock framstående statsmän eller
rättslärde. Väljes en statschef till skiljedomare,
så bemyndigar han vanligen en eller flere personer
att utöfva värfvet i hans namn. Består domstolen
af flere skiljedomare, afgöres frågan enligt regeln
efter röstöfvervigt. Innan skiljedomstolen ordnas,
måste de tvistande formligen genom en kompromiss ej
blott utnämna
skiljedomare, utan äfven såväl precisera föremålet
för tvisten och parternas anspråk som ock
bestämma de principer, som domstolen har att
följa. I kompromissen fastställes äfven ort för
skiljedomstolens sammanträdande och tid för afgörandet
samt stundom formerna för förfarandet; eljes beslutar
skiljedomstolen sjelf om formerna. Skiljedomstolens
dom är inappellabel och måste verkställas, ehuru
någon egentlig tvångsexekution ej kan komma i
fråga. Vissa fall kunna dock gifvas, då en skiljedom
ej behöfver åtlydas, t. ex. om den är rätts vidrig
eller uppenbarligen partisk eller tillkommen genom
villfarelse, om endera parten öfvat bestickning mot
en skiljedomare, o. d. En betydelsefull skiljedom
fälldes 1872 i den s. k. Alabamafrågan (se d. o.).
K. H. B.

Skiljemynt. Se Myntsystem.

Skiljesmän, skiljedomare. Se Kompromiss och
Skiljedomstol.

Skiljetecken (Interpunktions-tecken), gramm.,
skrifttecken, medelst hvilka det logiska sammanhanget
mellan olika satser angifves, hvarjämte de lemna
anvisning för det muntliga föredraget. Grekerna
och romarna använde mycket få skiljetecken, och
dessa nästan uteslutande ur oratorisk synpunkt. Den
nyare, grammatiska, interpunktionen påstås vara
en uppfinning af den alexandrinske grammatikern
Aristofanes och utvecklades sedermera af andra
lärde. På Karl den stores tid hade den fallit i
glömska, men upprättades åter genom hans bemödanden,
hufvudsakligen genom Warnefrid och Alkuin. Som
inga systematiska regler i äldre tider följdes vid
bruket af skiljetecknen, förblef interpunktionen
mycket godtycklig ända till mot slutet af 15:de
årh., då de lärde boktryckarna Manutius i Venezia
ökade skiljetecknens antal och fastställde bestämda
regler för deras användning, regler, som sedan
blifvit mer och mer vedertagna. De nu brukliga
skiljetecknen äro: komma (,), semikolon (;), kolon
(:), punkt (.), frågetecken (?), utropstecken (!),
parentes (), klammer [] och tankstreck (–). Blotta
läsetecken äro: bindestreck l. divis (-), anförings-
l. citationstecken ( » » ) och apostrof (’).

Skiljobref, jur., meddelas till bevis på upplösning
af trolofning eller äktenskap. Hos oss utfärdas
skiljobref af domkapitlen. Då det gäller trolofningar
och den form af s. k. ofullkomnade äktenskap, som
omförmäles i 3 kap. 10 § Gift.-balk., sker detta, så
snart mannen och qvinnan äro ense om att skiljas och
gifva det tillkänna för kapitlet; i öfriga fall, sedan
laga myndighet dömt till skilnad och vederbörande
härom gjort anmälan hos kapitlet. Efter uppkomsten
af de andliga domstolarna under det senromerska
kejsaredömet lades till dem alla mål rörande äktenskap
och dermed äfven skilsmässosaker. Denna anordning,
ännu bibehållen i åtskilliga katolska land, har
öfvergifvits i de protestantiska. Någon egentlig
pröfning eller rättegång eger i dem icke mera rum
inför de andliga myndigheterna. Ännu enligt 1686 års
kyrkolag hade dock i Sverige domstolarna endast att
ransaka och döma om den gerning, på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>