Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skive ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skjutskolor finnas särskildt för infanteriet och för
artilleriet. I Sverige sammandragas under somrarna
skjutskolor på Rosersberg för infanteriet, på
Marina för fältartilleriet och vid Vaxholm för
fästningsartilleriet. – För flottans yngre såväl
officerare som underofficerare och manskap finnes
en skjutskola anordnad ombord å ett af flottans
dertill apterade fartyg – nu f. d. linieskeppet
Stockholm. Denna skjutskola genomgås endast under
sommarmånaderna. H. W. W. L. H.
Skjutsning, förv. Se Skjutsväsende.
Skjutsstation. Se Gästgifvaregård.
Skjutsväsende, förv. Den tid, då resande brukade
färdas ridande på egen häst, kunde lagstiftaren
inskränka sin omsorg om dem till att skaffa
härberge och förplägning. Först Gustaf I stadgade
den s. k. kronoskjutsen (se d. o.), och först 1619
omtalas officielt åliggandet att fortskaffa resande
i allmänhet. Ordnandet af skjuts mot betalning
tillskrifves 1642 års riksdag. Gästgifvare, som i
början ensam uppehöll skjutsningen, erhöll sedermera
rätt att, när strängare skjutsning inträffade,
påkalla hjelp af allmoge. I 1734 års lag bestämdes
såväl grannarnas skyldighet att fullgöra
reservskjuts, den skjuts, som utgjordes på kallelse,
som häradsrätts befogenhet att, der större farväg
ginge fram, inrätta hållskjuts, det sätt att
utgöra skjutsningskyldigheten, som bestod deri att
innehafvarna af vissa skjutsskyldiga hemman voro
ålagda att turvis infinna sig vid gästgifvaregården
och under ett dygn afbida beställning af skjuts. På
landsbygden hvilade skjutsningen på jorden; i staden
deremot först på de borgare, hvilka hade hästar,
sedermera jämlikt 1766 års gästgifvareförordning
på hvar och en, som ligger i borgerlig tunga och
skatt. För den 1878 timade genomgripande reform i
skjutsväsendet redogöres i art. Gästgifvaregård och
Gästgifvareskjuts. Landshöfdingar, kronofogdar och
länsmän äro enligt instruktionen ålagda att inom sina
respektive län, fögderier eller distrikt vaka öfver,
att de ang. skjuts väsendet gällande föreskrifter
efterlefvas. Jfr Fångskjuts. Kbg.
Skjuttabell. Se Inskjuta, sp. 706.
Skjuttid l. bantid, krigsv., den tid en projektil
behöfver för att gå hela sin bana. Se Kulbana.
Skjutvapen, hvarje slags vapen, från hvilket
en kastkropp framslungas genom en på mekanisk
eller kemisk väg framkallad stöt. Vid det äldsta
skjutvapnet, bågen, utgjordes drifkraften af en spänd
sträng; vid nutidens, eldvapnen, utgöres den af krut
eller ett liknande ämne eller komprimerad luft. De
nu brukliga skjutvapncn delas i lätta, eldhandvapen
(se d. o.), och tunga, artilleripjeser (se Artilleri,
Haubits, Kanon, Kulspruta och Mörsare). Utom de till
krigsbruk ämnade eldhandvapnen finnas sådana, som
uteslutande nyttjas till målskjutning och jagt. Bland
jagtgevären skiljer man åter på hagelgevär och
kulgevär, studsare, samt bland hagelgevären på
cylindriska, med cylindriskt lopp försedda, samt
trångborrade, med cylindriska mot mynningen hopträngda
eller med en konisk afsats försedda lopp.
Trångborrningen göres för att samla haglen. Ofta är den
ena pipan cylindrisk och den andra trångborrad. Efter
förträngningens storlek skiljer man mellan fullt
eller halft trångborrade gevär. En i dagligt tal
bruklig benämning på jagtgevär är bössa, enkelbössa
med ett enda lopp eller bösspipa och dubbelbössa
med två. Jagtgevär finnas äfven med tre lopp,
ett för kula och två för hagel, eller t. o. m. med
fyra lopp. De sistnämnda hafva dock intet praktiskt
värde. Till målskjutning nyttjas dels krigsgevär, dels
målskjutningsstudsare och salongs- eller kammargevär,
dels luftbössor (se Luftbössa). Dessa kammargevär
äro dock ej att förvexla med Delvigne’s kammargevär,
utan hafva liten kaliber och ringa laddning samt
äro afsedda för skjutöfning på en kort skjutbana,
vanligtvis mot för afståndet reducerade figurer. På
somliga målskjutningsgevär användes en s. k. snällare,
dubbelaftryckare, för att vid aftryckningen
förekomma, att vapnet rubbas. Sigtinrättningen
är äfven bättre konstruerad än på andra gevär
och består ofta af en eller två dioptrar.
H. W. W.
Skjutvinkel. Se Inskjuta, sp. 706.
Skjärsommer, danska namnet på månaden Juni.
Skjöldebrand (Sköldebrand), svensk adlig ätt,
hette urspr. Brander och adlades 1767. En gren
blef friherrlig 1814 och greflig 1819 samt utdog på
svärdssidan 1889; en annan är friherrlig sedan 1819.
1. Skjöldebrand, Erik, ämbetsman, vitterhetsidkare,
född i Köping d. 16 Nov. 1722 (1720?),
hette egentligen Brander. E. o. kanslist i
ständernas bankokansli 1747, vistades han 1753–66
som svensk konsul i Alger, der han lyckades
förvärfva sig bejens synnerliga ynnest. Vid sin
återkomst till Sverige medförde han betydande
etnografiska och naturhistoriska samlingar.
Han adlades med namnet S. 1767, fick titel
af kommerseråd 1769 samt blef ledamot af
Musikaliska akademien 1771 och af Vitt.-,
hist.- och ant.-akademien 1797. Han dog 1814,
efter att hafva varit blind i femton år. S. var
en varm vän af skaldekonsten och sökte genom träget
arbete utbilda sig till vitter författare. Men då
han under sin långvariga vistelse utomlands
qvarstått vid frihetstidens äldre mönster,
blefvo hans alster föråldrade och af samtiden
föga vänligt mottagna. Hans skrifter utgöras
af sorgspelen Cleopatra (1749), Habor och Signild
(1767) och Aslög (1775, ny uppl. 1783), hjeltedikten
Gustaviade (1768, 2:dra uppl. 1796), en Catalogus
numismaticus (1785), en Afhandling om det
sublima i litteraturen (1792), några psalmer
m. m.
2. Skjöldebrand, Anders Fredrik, grefve, militär,
vitter författare, den föregåendes son, föddes i
Alger d. 14 Juli 1757. Han blef student
i Upsala 1771, qvartermästare vid södra skånska
kavalleriregementet 1774 och löjtnant vid Östgöta
kavalleri 1779. Under 1788–90 års sjökampanj
tjenstgjorde han som adjutant hos hertig Karl, med
hvilken han redan förut var genom vänskap förbunden.
1794 utnämndes han till öfverste i armén och löjtnant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
