Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skyddstält ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skyttelinie betecknas den af nämnda skyttar bildade
linien. Denna kallas öppen, då två eller tre steg af
fronten anslås för hvarje skytt, samt sluten eller
anryckt, då skyttarna hafva mycket små mellanrum
mellan hvarandra. Till följd af den betydelse
eldstriden erhållit och den spridda ordningens
ofta återkommande användning har skyttelinien
blifvit en af infanteriets vigtigaste och oftast
förekommande formeringar. – Med skyttar betecknas
stundom ett särskildt slag af infanteri, som dock
vanligen förekommer under benämningen skarpskyttar.
C. O. N.
Skyttbank, befästningsk., kallas den omkr. 1 m. breda
afsats bakom bröstvärnet å en förskansning,
på hvilken skyttarna stå, då de skjuta öfver
bröstvärnet. Skyttbanken bör icke ligga djupare
(1,4 m.) under bröstvärnet, än att skytten kan
lägga upp armbågen å detta till stöd för geväret.
O. A. B.
Skytte, Martin, biskop, föddes omkr. 1480
och tillhörde en frälseätt, som redan på
1300-talet omtalas i finska handlingar. Sedan
han erhållit undervisning i Raumo skola och Åbo
katedralskola, inträdde han i dominikan-klostret
i Sigtuna. Sedermera företog han en studieresa i
utlandet, och efter återkomsten valdes han 1522
till prior i nämnda kloster, hvarefter han 1524
utnämndes till dominikan-ordens generalvikarie
i Skandinavien. Oaktadt S. sålunda var en af den
katolska kyrkans främste förtroendemän i Sverige, voro
dock hans personliga egenskaper sådana, att Gustaf
Vasa kunde tro sig i honom finna den man han behöfde
vid besättandet af den ledig vordna biskopsstolen i
Åbo. Hela hans verksamhet vittnar nämligen om en mild
och eftergifvande karakter. S. invigdes 1528 till
biskop i Åbo. Han begärde icke påfvens stadfästelse,
men ansågs dock, emedan han blifvit invigd enligt
kanoniska former, berättigad att fullgöra alla med
biskopsämbetet förbundna förrättningar. S. förblef
troligen intill slutet den katolska kyrkans
grundsatser hängifven. I afseende å förändringar
i kyrkoläran och ritualen voro konungens anspråk
måttliga, hvarför S. i detta afseende hade stor
frihet. I ritualen infördes småningom partiella
förändringar; mässan firades första gången 1531 i Åbo
domkyrka på svenska språket; vigvattnet, chrisman
och sista smörjeisen afskaffades; men i grunddragen
bibehölls den gamla ritualen. Deremot hade S. större
svårighet att bekämpa genom konungens anspråk att
få del i kyrkans egendom. Kort efter sitt tillträde
till ämbetet måste han förbinda sig att afstå första
årets lön och för framtiden årligen erlägga en skatt
af 1,000 mark penningar, 10 läster smör, 10 skeppund
gäddor, 3 läster lax, 10 läster råg, 10 läster korn
och 6 läster hafre. Afgiften minskades, med anledning
af hans klagomål, till 1,000 mark penningar, 6 läster
korn, 6 läster råg, 4 läster hafre, 9 läster smör,
3 läster lax och 10 skeppund gäddor, men var dock
fortfarande betungande. Tillika beröfvades S. det
gamla biskopsresidenset, Kuustö slott, som enligt en
k. befallning af d. 3 Juni 1528 raserades, hvarjämte
Kuustö gård indrogs
till kronan. Derefter var S. någon tid jämförelsevis
fredad för konungens anspråk. (Att han åtnjöt Gustaf
Vasas gunst framgår deraf att denne 1530 erbjöd
honom Upsala ärkebiskopsstol.) Men sedan Gustaf
Vasa antagit den mot biskopsmyndigheten fientlige
Georg Norman till sin rådgifvare i kyrkliga frågor,
framlades nya anspråk. Konungen lät numera förstå,
att han önskade någon skänk af biskopen, hvarpå denne
1544 gaf honom ett sitt arfgods i Lampis socken. 1545
befallde konungen tvänne sina befallningsmän att
taga biskopens prebendehemman och all hans tionde
i beslag för kronans räkning, emedan den gamle
biskopen icke förmådde erlägga sin skatt, ej häller
sköta godsen. Nedslagen, begärde S. afsked från
biskopsämbetet, men fortsatte, oaktadt hans anhållan
bifölls, sin ämbetsutövning intill sin död, i Åbo,
d. 30 Dec. 1550. Kort förut hade han med vanlig
undergifvenhet underställt konungen sitt testamente
till pröfning. Fastän med betydligt minskade
inkomster, fann S. utväg att vid utländska universitet
underhålla medellösa landsmän, hvilka utbildade
sig till blifvande lärare i den finska kyrkan. Den
finska biskopskrönikan nämner åtta sådana, bland
dem Mikael Agricola och Paul Juusten. Genom dessa
spreds bland det finska presterskapet kännedom om
de protestantiska lärosatserna, för hvilka S. sjelf
var främmande. Biskopskrönikan prisar S. för fromhet,
oegennytta och gifmildhet mot de fattiga. »Han lyste»,
säger hon, »såsom ett glänsande ljus genom alla slags
dygder, ända tills han fulländat sitt lefnadslopp.»
M. G. S.
1. Skytte, Johan Bengtsson, statsman, föddes i
Nyköping 1577 samt var son af borgmästaren Bengt
Nilsson Skräddare och Anna Andersdotter. Han
studerade under namnet Schroderus i Nyköping och
vid kollegiet i Stockholm samt fulländade sedan
sin bildning under nio års tid genom studier vid
Europas ryktbaraste vetenskapssäten. Utrustad med en
grundlig och omfattande lärdom, ovanlig vältalighet
och vidsträckt verldskännedom, antogs han vid sin
hemkomst, 1602, med ständernas hörande till lärare
för Gustaf Adolf. Han fick ock handleda hertig Johan
af Östergötland och öfva tillsyn vid Karl Filips och
de öfriga kungliga barnens undervisning. Han adlades
1603, hvarvid han antog namnet S. efter en utslocknad
adlig ätt, beslägtad med hans möderne, samt blef
samtidigt sekreterare i kansliet och fick uppdrag att
å konungens vägnar tala till de i Kalmar församlade
Göta rikes ständer. För att underhandla om förbund
med England och om möjligt vinna prinsessan Elisabets
hand åt Gustaf Adolf afsändes han 1610 jämte Gustaf
Stenbock till London. Följande år nämndes S. till
ståthållare öfver Vestmanland, och 1612 lemnades
hela rikets penningeverk i hans händer, hvilket han
derefter förestod i aderton år, med titel först af
kammarråd och efter 1620 af president i kungliga
räknekammaren. 1615 sändes S. till danska hofvet för
att söka utverka någon eftergift vid erläggandet
af Elfsborgs lösen, hvilket dock ej lyckades, och
1617–18 vistades han i Holland och England för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
