Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skärsnultra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sköfde, uppstad i Vestergötland, Skaraborgs län,
vackert och sundt belägen nedanför Billingens
östra, skogklädda sluttning. Regelbundet
anlagd och bebyggd, företer staden ett ganska
prydligt utseende med i allmänhet breda gator,
moderna byggnader, vackra promenader, parker och
trädgårdsanläggningar. Dess område uppgifves till
omkr. 800 har, satt till 4 mantal. Taxeringsvärdet
utgjordes 1888 af 4,962,200 kr., deraf 675,100
kr. för jordbruksfastighet. Innevånarnas antal,
som 1860 uppgick till 1,423, hade 1880 ökats
till 3,308 och 1889 till 4,280, hvilket antyder
en ganska snabb utveckling. År 1888 funnos 40
handlande med 67 biträden, 8 i handtverkare med
157 arbetare. Fabriksindustrien omfattade s. å. 7
fabriker med tillsammans 48 arbetare och 259,000
kr. tillverkningsvärde, hvaraf större delen kommer på
en icke obetydlig mekanisk verkstad. Till näringarna
hör i öfrigt ett lönande jordbruk. Stadens bokförda
tillgångar uppgingo 1888 till 383,219 kr., dess
skulder till 144,290 kr. I kommunalskatt erlades
1 kr. 50 öre för hvarje bevillningskrona.
En kallvattenkuranstalt, anlagd 1870 och
årligen besökt af en mängd badgäster, har icke
obetydligt bidragit till stadens utveckling, om
äfven denna i främsta rummet är att tillskrifva
stadens läge vid Vestra stambanan och utgreningen
från denna till Karlsborg. Bland byggnader märkas
kyrkan, helgad åt och kanske delvis byggd af S:t
Helena, flere gånger skadad af brand och ombyggd,
samt rådhuset, ett par hotell och badanstaltens
societetshus. En 3,000 m. lång vattenledning
bidrager i hög grad till stadens såväl sundhet som
yttre snygghet och prydnad genom vattenkonster.
För öfrigt må nämnas, att i S. finnas ett
femklassigt allmänt läroverk, hufvudkontor för
Skaraborgs läns enskilda bank, en sparbank och
Skaraborgs städers hypoteksförening samt att der
utgifvas »Sköfde Tidning»
2 gånger, »Vestergötlands nyheter» och »Skaraborgs
läns annonsblad» 1 gång i veckan. – I kyrkligt
hänseende utgör staden med sina annex, Sköfde
landsförsamling, Ryd, Hagelberg, Kyrketorp och
Våmb, ett regalt pastorat af 2:dra klassen.
Med Skara och Mariestad bildar den en valkrets vid
val af riksdagsman till andra kammaren.
S. är en gammal stad, men har först under de senaste
årtiondena vuxit ut till någon betydelse. Under
medeltiden var det vallfärdsort, emedan den heliga
Helenas ben der förvarades. I likhet med de flesta
gamla städer har det tid efter annan härjats af eld
och fiender, men har för öfrigt ingenting märkligt
i sin historia. A. G.
Sköfde. 1. Landsförsamling, i Skaraborgs
län, Kåkinds härad. Areal 3,288 har. 2,200
innev. (1889). Annex till Sköfde stad, Skara stift,
Billings kontrakt. – 2. Ale-Sköfde (förut Sköfde),
socken i Elfsborgs län, Ale härad. Areal 6,529
har. 1,607 innev. (1889). A.-S. bildar med Hålanda
ett regalt pastorat af 2:dra kl., Göteborgs stift,
Domprosteriets Norra kontrakt. – 3. Kullings-Sköfde
(förut Sköfde), socken i Elfsborgs län, Kullings
härad. Areal 2,734 har. 1,137 innev. (1889). Annex
till Algutstorp, Skara stift. Kullings kontrakt.
Sköl, bergsv., remna eller gång af stundom fyndiga,
stundom ofyndiga bergarter, hvilken följer eller
genomsätter malmfyndigheten. Bland skölar märkas
»släppskölar», d. v. s. med sekundära mineral utfyllda
sprickor i bergarten eller malmen. Bredden af sådana
skölar kan vexla från några millimeter ända till
flere meter. Dylika släppskölar bestå ofta af klorit,
glimmer, kalkspat m. m. Vidare märkas »trappskölar»,
d. v. s. bredare eller smalare gångar af någon
trappart (ofta diabas), som öfvertvära malmlagren,
granit-(vanligen pegmatit-)skölar, m. fl. Malmer
begränsas och afskiljas ofta från de omgifvande
bergarterna af skölar. Th. N-m.
Sköld. 1. Krigsv., kallas ett bärbart, af trä, läder
eller metall bestående skyddsvapen, som nyttjades
under forntiden och medeltiden samt ännu användes
af vilda folkslag. Skölden, som sköttes af venstra
handen, bars på armen medelst tvänne handtag, men var
dessutom ofta med en rem fäst vid högra axeln. Vid
stormningar buro infanteristerna sköldarna tätt intill
hvarandra öfver sina hufvud, hvarigenom bildades ett
sköldtak, testudo. Formen var tämligen olika, dock
vanligtvis rund, triangulär eller fyrkantig samt utåt
bugtig för att lättare komma kastvapnen och huggen
att glida af. Storleken vexlade betydligt. Så hade
grekerna sitt tunga fotfolk (hopliterna) beväpnadt
med stora sköldar och det lätta med mindre med
läder öfverdragna runda träsköldar. Romarna hade
antingen runda metallsköldar (clipeus), i midten
försedda med ett hufvud, eller större fyrkantiga med
afskurna hörn samt af trä (scutum), öfverdragna
med kalfskinn och metallbeslagna. Germanerna hade
långa fyrkantiga sköldar af karlens längd. Skölden
tillhörde i början endast fotfolket, men snart nog
användes den, företrädesvis den runda, äfven
af rytteriet. Jernskölden kom först under 9:de
årh. i bruk. Riddarnas sköldar voro af metall,
särdeles konstnärligt utsirade, till formen buktiga,
vanligtvis smala och trekantiga, med spetsen nedåt
samt af en half manshöjds längd och 5–10 kg. vigt. På
skölden funnos ofta utmärkande tecken, för riddarna
sköldemärken, hvilka sedan gåfvo upphof till adelns
vapen. Att nedlägga skölden under strid var detsamma
som att erkänna sig besegrad, något som i likhet
med sköldens förlust ansågs vanärande. Menige
man bar under medeltiden runda sköldar. Med
eldvapnens införande upphörde i allmänhet sköldens
användning. Dock funnos sköldar ännu under 17:de
årh. qvar hos en del österrikiskt fotfolk och hos
skottarna ända till och med förra hälften af 18:de
årh. – 2. Sjöv. De fornnordiske krigarna fäste sina
sköldar på drakskeppens sidor så, att de utgjorde
stridsskärmar, som skyddade för fiendens stenar
och pilar äfvensom för vågsqvalpet. Dessa sköldar
kallades äfven lämånar samt i det poetiska språket
»hafvets taflor». Såsom signal för afsegling brukade
man upphänga en sköld i framstammen (längst förut).
3. Herald. Den förnämsta beståndsdelen af ett
heraldiskt vapen. I vapen från medeltiden har skölden
merendels en lutande ställning, med hjelmen öfver
det uppstående hörnet; i vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
