Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romerska stolens öfverhöghet. – Det novgorodska
R. berördes icke omedelbart af den tatariska
eröfringen. Men Novgorod måste stundom erlägga
stora summor såsom tatarskatt till furstarna i
Volgalandet, bland hvilka republiken till följd af
det växande ekonomiska beroendet nödgades välja sina
egna. Men emedan dessa furstar sins emellan voro
oense, kunde Novgorod begagna de olika linierna
emot hvarandra och derigenom upprätthålla sin
egen sjelfstyrelse. Derjämte framträdde ofta äfven
det litaviska inflytandet tämligen starkt såväl i
Novgorod som i Pskov. I kyrkligt afseende tvistade
metropoliterna i Moskva och Kiev om öfverhögheten
öfver den novgorodska kyrkan, som vanligen föredrog
den förre. Under sådana omständigheter förvärrades
de inre partistriderna, i synnerhet spänningen
emellan aristokratien och de lägre klasserna,
äfvensom emellan Novgorod och dess lydstäder och
kolonier. Förhållandet till de germanske grannarna
var i allmänhet fientligt, men ryssarna kunde
icke hindra hvarken den livländska ordensstaten att
befästa sin makt vid Östersjön och Finska viken eller
svenskarna att underlägga sig Finland. Genom freden
i Nöteborg (1323) måste Novgorod erkänna en stor
del af Karelen såsom svenskt område. Visserligen
misslyckades Magnus Erikssons eröfringståg uppför
Neva, men Novgorod måste för att vinna Pskovs bistånd
mot svenskarna erkänna dess fullkomliga oberoende
(1348). Sålunda alltmera tillbakaträngdt i vester,
utvidgades emellertid Novgorods herravälde genom
den fortgående kolonisationen dels i n. till Hvita
hafvet, dels åt ö. fram emot Ural. Men äfven der
försvagades den sammanhållande kraften. Vjatka
gjorde sig sjelfständigt, och kolonisterna i landet
omkring Dvina och dess bifloder röjde benägenhet till
afsöndring, hvarvid de ofta understöddes af furstarna
i Volgalandet. – Från midten af 14:e årh., samtidigt
med den litaviska maktens framträngande, skakades
det tatariska väldet af allt oftare utbrytande inre
oroligheter, under hvilka kanerna efter hvarandra
störtades af olika partier. Somliga horder afsöndrade
sig under egna höfdingar, andra gingo i litavisk,
sedermera äfven i moskovitisk tjenst. Men tid efter
annan samlades åter en stor krigsmakt under någon
kraftig kan eller temnik, ett slags major domus, som
till- och afsatte herskare för att regera i deras
namn. De försök, som gjordes af de underlydande
ryske furstarna, att afskudda sig oket förblefvo
derför länge fruktlösa. Dmitrij Ivanovitj af Moskva
(1359–89) besegrade visserligen (1380), ehuru med
stor manspillan, den tatariske usurpatorn Mamaj på
»snäppfältet» (Kulikovo pole) vid Don (deraf Dmitrijs
tillnamn Donskoj); men frukterna af denna första
moskovitiska seger öfver tatarerna omintetgjordes
af den centralasiatiske eröfraren Timurs (Tamerlans)
uppträdande. Han insatte såsom kan af Gyllene horden
Toktamysj, som efter Moskvas förhärjning (1382) tvang
Dmitrij att åter betala skatt. Vasilij I
Dmitrijevitj (1389–1425) tuktades likaledes af Timur sjelf
(1395) och af Edegu
(Jedigej, 1408), som tillvallat sig högsta
makten i Gyllene horden. Å andra sidan ansattes det
moskovitiska storfurstendömet af Litaven, hvars makt
ytterligare ökades, sedan Jagello, Olgerds son,
förvärfvat Polens krona (1386). Det var derför
en fördel för Vasilij, att hans svärfader Vitold
(Vitovt), Jagellos kusin och storfurste af Litaven
(1392–1430), som åsyftade hela R:s förening under
sitt välde, af Gyllene horden blef grundligt
slagen vid Vorskla (1399). Emellertid utbredde
sig den moskovitiska makten i Volgalandet på
de smärre furstarnas bekostnad, och icke häller
Novgorod kunde med framgång undandraga sig dess
växande inflytande. Vasilij II Vasiljevitj (kallad
Temnyj »den blinde», 1425–62) förde en mycket
stormig regering. Han låg i fejd med sina egna
fränder, men bevarade sin tron icke minst genom
kyrkans understöd. I Moskva tillbakavisades den
union, som på konciliet i Florens (1439) blifvit
ingången emellan den grekiska och den romerska
kyrkan. Konstantinopels eröfring af turkarna
(1453) betraktades såsom ett rättvist straff för
affallet från den moskovitiska ortodoxien, som mer
och mer befordrade rikets afsöndring från den öfriga
kristenheten. Deremot indrogs det i de förvecklingar,
som uppstodo till följd af det tatariska väldets
fullständiga sönderfallande. Från Gyllene horden,
under hvilken Moskva fortfarande lydde, afskildes
(omkr. 1440) tvänne andra kanat, Kazan och Krim. I
de ryske furstarnas inbördes strider deltogo
oupphörligt å olika sidor de sinsemellan kämpande
tatariska horderna. Ivan III Vasiljevitj (1462–1505)
förstod att genom en slug politik bereda sig en
starkare maktställning. Han slöt förbund med kanen
af Krim, från 1475 turkiske sultanens vasall, och
fick derigenom ett kraftigt stöd icke blott emot
Gyllene horden, som han nekade lydnad, utan äfven
emot Polen och Litaven, dåmera förenade under konung
Kasimir IV. Ivan kunde alltså fullborda Novgorods
underkufvande (1478) och, ehuru utan svärdsslag,
trotsa ett anfall (1480) af Gyllene horden, som
efter återtåget upprefs af de krimske tatarerna. Från
denna tid upphörde storfurstens formliga vasallskap
under Djingis-kans efterträdare, ehuru ännu i tvänne
århundraden, med få afbrott, tribut under namn af
gåfvor erlades till Krim, som till och med någon gång
återupplifvade de tatariska öfverhöghetsanspråken.
IV. Den moskovitiska tiden (1480–1700). Det
moskovitiska riket uppkom genom föreningen af
Volgalandet med det novgorodska R. under samme
»sjelfherskare» (samoderzjets, motsvarande det
grekiska avtokrator), som regerade i sitt eget namn
och efter Gyllene hordens fall betraktade sig såsom
arftagare af tatarkanernas oinskränkta makt. Men
hvarken i yttre eller i inre afseende genomfördes den
politiska sammanslutningen med ens. Det återstod att
bringa åtskilliga underlydande furstendömen och biland
under storfurstens omedelbara myndighet. Sålunda
införlifvades med riket af Ivan III Vasiljevitj
äfven Jaroslavl, Rostov, T ver, Vjatka, Perm och
flere andra områden, till och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
