Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de efter behag skilde från jorden och behandlade helt
och hållet som trålar. Lillrysslands autonomi kränktes
derigenom att dess förvaltning ställdes under ett
nyupprättadt kollegium (1722) och efter Skoropadskijs
död intet nytt hetmansval tillstaddes. De
kosakhöfdingar, som protesterade, fängslades såsom
förrädare (1723). Emot såväl de kyrkliga missbruken
och traditionerna som sekteristernas agitationer
vidtogos åtskilliga inskränkande bestämmelser, icke
utan protestantiska idéers inflytelse. Klosterstadgan
af 1724 åsyftade att minska munkarnas antal och tvinga
dem till studier eller sjukvård. Oaktadt all stränghet
kunde likväl reformerna icke fullständigt genomföras,
dels till följd af ämbetsmännens opålitlighet
och försnillningar, dels till följd af den vidt
utbredda oppositionen, som visserligen skrämdes,
men icke utrotades genom talrika inqvisitoriska
rättegångar inför högmålsdomstolen i Preobrazjenskoje
(Preobrazjenskij prikaz) eller »hemliga kansliet»
i Petersburg. – Efter Peters död blef regeringen ett
rof för vexlande hofgunstlingar och maktinnehafvare
(vremenstjiki, »tidens män»). Gardena i Petersburg
användes såsom verktyg för statshvälfningar likasom
förut streltserna i Moskva. Under Peters enka,
Katarina I (1725–27), och hans sonson Peter II
(1727–30) leddes styrelsen af »öfversta hemliga rådet»
(verchovnyj tajnyj sovjet), inom hvilket partierna
med största förbittring bekämpade hvarandra. Furst
Mensjikov, som i början tillskansat sig det största
inflytandet, störtades 1727 och förvisades till
Sibirien (d. 1729). Derefter tillföll makten de gamla
bojarätterna Dolgorukij och Golitsyn, som voro afvogt
sinnade mot Peter I:s regeringssystem. Residenset
flyttades åter till Moskva, hetmansvärdigheten
i Lillryssland återställdes, och de kyrkliga
reformernas anhängare förföljdes. Efter Peter II
utropade magnaterna enkehertiginnan af Kurland,
Anna (1730–40), tsar Ivan Alexejevitjs dotter, till
kejsarinna, men hon måste underteckna några »punkter»,
genom hvilka hennes makt inskränktes till förmån
för rådet. Hon lyckades dock bemäktiga sig det fulla
enväldet (»suveräniteten»), emedan tjenstemannaadeln,
som åstundade en författning efter svenskt mönster,
motarbetade de oligarkiska planerna och sins
emellan råkade i tvist. Till ett slags ersättning
upphäfde hon den förhatade majoratsinrättningen
(1731) och inskränkte adelns skyldighot att tjena
staten till ett visst antal år (1736). Deremot
tilibakasattes ryssarna i regeringsärendena, som
öfverlemnades åt uppkomlingar af tysk börd. Den
mäktigaste af desse var kejsarinnans älskare Biron,
som genom hennes inflytande valdes till hertig af
Kurland (1737). Utrikespolitiken leddes af Österman,
de militäriska angelägenheterna af Münnich. Till
Persien återställdes de eröfrade provinserna (1732),
som på grund af det osunda klimatet voro svåra att
besätta med trupper. R. inblandade sig i polska
tronföljdskriget (1733–35) till August III:s förmån
och stärkte derigenom sitt inflytande i Polen. I
förening med Österrike börjades krig mot Turkiet
(1736). Men oaktadt stora framgångar vunnos både vid
Svarta hafvet och i Donauprovinserna, måste dock R.,
sedan Österrike efter betydande nederlag tröttnat, i
freden i Belgrad (1739) nöja sig med Azovs slopning
såsom fästning och ett steppområde emellan Bug
och Dnjestr. Efter Annas död bemäktigade sig Biron
regentskapet för hennes nyfödde systerdotterson, Ivan
VI (1740–41), som hon utsett till tronföljare. Men
efter några veckor (Nov. 1740) störtades Biron af
Münnich och förvisades till Sibirien. Ivans moder,
prinsessan Anna af Braunschweig, förklarades
för regentinna, men makten utöfvades af Münnich,
tills han (Mars 1741) undanträngdes af Österman
med tillhjelp af regentinnans gemål, prins Anton
Ulrik. Sedan svenskarna förklarat krig för att
begagna sig af R:s inre oroligheter, upphöjdes
Peter I:s dotter Elisabet (1741–62) på tronen genom
en sammansvärjning, ledd af hennes läkare Lestocq
med franske ambassadören Chétardies biträde. Ivan
inspärrades på Schlüsselburg (d. 1764); regentinnan
Anna med hela sin öfriga familj förvisades till norra
Ryssland, Munnich och Österman till Sibirien. Då
Elisabet icke ville afträda någon del af sin faders
eröfringar till Sverige, fortsattes kriget, hvarunder
hela Finland eröfrades. Men sedan hon utsett sin
systerson Karl Peter Ulrik af Holstein till sin
efterträdare (1742), nöjde hon sig i freden i Åbo
(1743) med landet ö. om Kymmene elf och Saima
jämte Nyslott mot vilkor att en annan medlem af
holsteinska huset, Adolf Fredrik, valdes till
tronföljare i Sverige. Under Elisabets regering
vexlade för öfrigt partierna, vid hofvet under olika
utländska makters inflytande. I den inre styrelsen,
som eftersträfvade en nationel hållning och särskildt
gynnade kyrkan, voro Ivan och Peter Sjuvalov de mest
betydande personligheterna. Universitetet i Moskva,
det första i R., upprättades (1755). Utrikespolitiken
leddes förnämligast af Alexej, Bestusjev-Rjumin,
tills han (1757) föll i onåd på grund af sina
hemliga stämplingar med storfurst Peters gemål,
Katarina. R. motarbetade Preussens uppåtsträfvande
makt och deltog i sjuåriga kriget med stor kraft. Men
Peter III (Jan.–Juli 1762), som beundrade Fredrik
II och längtade att med vapenmakt häfda holsteinska
husets anspråk mot Danmark, skyndade att sluta
fred och förbund med Preussen. Hans korta regering
utmärkte sig genom flere betydelsefulla åtgärder. Han
upphäfde det »hemliga kansliet», befriade adeln helt
och hållet från nödtvånget att inträda i statens
tjenst, förbjöd förföljelserna emot sekteristerna,
benådade upproriska lifegne och återkallade många
af politiska skäl förvisade personer (bland dem
Biron och Münnich). Men hans afvoghet emot kyrkan
och ifver för de preussiska militärinrättningarna
ådrogo honom många fiender. Hans gemål, understödd af
sin älskare Grigorij Orlov och dennes bröder jämte
andra sammansvurne, förmådde gardena till myteri,
och sedan Peter afsagt sig kronan, mördades han
af Alexej Orlov. – Katarina II (1762–96) fortsatte
egentligen sin företrädares politik, men med större
klokhet och smidighet. Äfven hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
