Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spinnegods ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spanska trupperna i Nederländerna, kämpade han i Flandern
mot prins Morits af Oranien, men utan att lyckas vinna
några betydande fördelar. 1609 slöts emellan dem ett
stillestånd på tolf år. När detta gick till ända, och
sedan S. 1620 eröfrat större delen af Pfalz samt 1621
i Mainz tvungit de protestantiske riksfurstarna att
nedlägga vapen, tågade han åter till Nederländerna,
mot prinsen af Oranien, eröfrade Jülich 1622,
började 1624 belägra fästningen Breda och intog denna
plats 1625. På grund af sjuklighet måste han derefter
nedlägga befälet. 1629 och 1630 kämpade han i Italien,
fördref fransmännen från Monferrato och belägrade
dem i Casale. Sistnämnda år (d. 25 Sept.) afled
han i Castelnuovo di Scrivia. Se Sivet, »Spinola,
épisode du temps d’Albert et d’Isabelle» (1851).
Spinoza, Baruch (Benedict), nederländsk filosof,
föddes d. 14 Nov. 1632 i Amsterdam af judiska
föräldrar. Först uppfostrades han till judisk lärd,
men blef till följd af sina åsigters strid emot
den ortodoxa judendomen utesluten ur den judiska
församlingen. Ehuru han i många afseenden kände sig
dragen till den kristna religionens läror, öfvergick
han dock aldrig till denna. Han afvisade äfven flere
anbud på lärareplatser i Frankrike och Tyskland och
tillbragte sitt lif i enslig tillbakadragenhet. Af
sina skrifter offentliggjorde S. sjelf endast
Renati Cartesii principia philosophiae (1663),
hvartill Cogitata metaphysicae utgör ett bihang,
och Tractatus theologico-politicus (1670). Hans Opera
posthuma utgåfvos af L. Meyer 1677 och innehålla,
jämte en hebreisk grammatika och en mängd bref,
Ethica ordine geometrico demonstrata, S:s förnämsta
arbete, samt de ofullbordade Tractatus politicus och
De intellectus emendatione. Bland senare upplagor af
hans samlade verk märkes den, som utgifvits af van
Vloten och Land (1882–83). S. dog d. 21 Febr. 1677
i Haag. 1880 aftäcktes derstädes en staty öfver
honom. Hans lif har gjorts till föremål för en roman,
»Spinoza», af Auerbach (1837, flere uppl.). Till
sin personlighet var han ett mönster af mildhet,
lugn och passionsfrihet.
Såsom filosof utgick S. från Cartesius, hvars läror
han för att hafva dualismen emellan den tänkande
och deri utsträckta substansen modifierade till ett
strängt panteistiskt system, ett af de strängaste,
som den moderna filosofiens historia känner. Det
intresse, som städse ledde S., var intresset för
det oändliga såsom en öfver alla motsatser höjd
enhet, inför hvilken allt enskildt såsom ändligt
och ofullkomligt förlorar sin sjelfständiga
betydelse och eger sitt väsende blott som moment
i detta oändliga. Substansen, det sjelfständiga
väsendet, så lärde han, kan ej vara mer än en enda,
som är identisk med det absoluta väsendet eller
Gud. Men, till väsendet oändlig, existerar denna
ena substans under oändliga tillvarelseformer eller
s. k. attribut. Ett attribut är det, som förståndet
fattar hos substansen såsom utgörande dess väsende. Af
de oändliga attributen känna vi menniskor endast
tvänne – tänkandet och
utsträckningen. Det tänkande och det utsträckta äro samma
verklighet, blott betraktad från olika sidor eller
synpunkter. Men dessa synpunkter äro hvar för sig
väsentliga, den ena kan ej härledas eller förklaras
ur den andra, utan båda måste härledas omedelbart ur
substansen. Inom båda fann nämligen S. uttrycket för
en oändlighet i sitt slag. Härigenom anser han sig
hafva öfvervunnit den cartesianska dualismen mellan
båda, på samma gång han tillgodosett det intresse
för bådas väsentlighet och sjelfständiga tillvaro,
som ledde Cartesius, då han fattade dem såsom
sjelfständiga substanser. Af den så fattade substansen
äro de relativa väsendena mer eller mindre tillfälliga
former, »modi», som ej i och genom sig sjelfva, utan
blott genom substansen kunna fattas och vara till. En
modus har från substansen all sin verklighet, den är
substansen med en viss inskränkning eller negation,
och blott dess negativa bestämdhet eller hvad den icke
är skiljer henne från den förra. Dess förhållande till
substansen liknar böljans till verldshafvet. Böljan
får från verldshafvet sin vattenmassa, allt vatten
den innehåller är derifrån ett Jan. Men, tänkt såsom
skild från detta, lefver den en efemerisk tillvaro
och återgår snart till sitt ursprung.
All tillvaro följer af substansen med logisk
nödvändighet. Hos substansen finnes intet godtycke,
ingen tillfällighet; de ändliga väsendena äro ej
häller fria, allt deras sätt att vara och verka följer
af substansen. Inom utsträckningens gebit göres en
strängt mekanisk naturbetraktelse gällande, och till
följd af den allmänna grundåskådningen öfverflyttas
detta äfven på det andliga området. Ändamålsenlighet
och utveckling finnas ej i verlden. Substansen är
evigt lika fullkomlig, för henne finnes intet högre
och lägre, inga ändamål att fullfölja, och de ändliga
väsendena sakna den substantialitet, som ensam kunde
göra verklig utveckling möjlig. – Menniskan är likasom
alla ändliga väsenden en modus af substansen, och
ett »mycket sammansatt» sådant. Sin individualitet
bibehåller hon dock, så länge förhållandet emellan
de otaliga lägre modi, hvaraf hon består (ur
utsträckningens synpunkt de materiella beståndsdelar,
som ingå i hennes kropp), i det väsentliga förblifver
detsamma, äfven om de sjelfva skulle vexla. Kroppen
är menniskan under utsträckningens, själen under
tänkandets attribut. Båda äro de i grunden samma sak,
hvilket förklarar deras öfverensstämmelse, hvaremot
de ej kunna sägas stå i någon vexelverkan sins
emellan, likaså litet som den ena kan ur den andra
förklaras. En inverkan på kroppen har sin motsvarighet
i förnimmelser hos själen, men förnimmandet har
i sig sjelf grunden till sin sanning, enär det är
Guds förnimmande i och genom oss. Då en menniska
har en förnimmelse af något, så innebär detta, att
Gud förnimmer detta, såvidt han tänkes under denna
menniskas modus; då hon åter ej förnimmer något, så
innebär detta, att denna sak förnimmes af Gud ej
under denna menniskas modus, utan under andra modi;
oklarhet äntligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
