Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mäktigt gripen af den anda, som uttalade sig i
Tysklands samtida politiska diktning, utgaf han
ej blott (1844) tvänne häften Nyare tysk lyrik i
svensk öfversättning, innehållande tolkningar från
Herwegh och Hoffmann v. Fallersleben, utan stämde
äfven sin egen lyra i samma tonart. År 1845 utkommo
Sånger i pansar. Var än sjelfva impulsen gifven
utifrån och »pansaret smidt och smyckadt efter
ungtysk förebild», lade dock S:s glödande frihets-
och fosterlandskärlek, hans starka och lättrörda
rättfärdighetskänsla svenskt lynne och svenskt
stål i hans diktning. Vid studentmötet i Lund 1845
hade han utbragt sin ljungande skål för Finland
(Vaticinium), och denna dikt, jämte andra af liknande
slag, Mitt första och mitt sista, Till kronprinsen
Karl, Utmaning, Hymn (»Ur svenska hjertans djup en
gång») m. fl. mottogos med hänförelse, i synnerhet af
den tidens »unga Sverige». Den upprörda, stridbara
stämning, som karakteriserar dessa sånger, men som
ibland tager sig nog yfverborna uttryck, återfinnes
äfven i Vilda rosor (1848), innehållande de mest
glödande maningar att skynda våra af öfvermakten
hotade danska bröder till hjelp. »Sånger i pansar»
och »Vilda rosor» jämte några »nyare sånger» samlades
till en första del Dikter, som utgafs 1854.
Samma år S. tog kansliexamen gifte han sig och
lemnade Lund för att i Stockholm söka sin utkomst. Han
arbetade till en början i några tidningar. Brödet var
under dessa år ej sällan mer än sparsamt, och nöden
var ofta nära att stiga öfver tröskeln. 1851 var han
anställd i »Bore», »fastsmidd som galérslaf vid den
roddarbänk, hvars inskription är ’Teater-Literatur’»,
och 1852–65 hade han fast anställning i Stockholms
Dagblad. En hvilotid inträdde då i hans poetiska
alstring, hvarunder han dock under trägna studier
vidgade sina vyer. Och nu egnade han sig åt ett
värf, som ej mindre än hans originaldiktning
tillvunnit honom berömmelse. Under åren 1853–69
utkommo hans öfversättningar från Byron (»Mazeppa»
1853, »Belägringen af Korinth», »Fången på Chillon»,
»Parisina» och »Beppo» 1854, »Giaurn», »Bruden
från Abydos» 1855, »Ön» 1856, »Don Juan» 1857–65,
»Corsaren» 1868, »Lara» 1869), ett värdigt motstycke
till Hagbergs Shakspere-tolkning, med underbar trohet
och öfverdådig formgifningskonst följande den store
britten i spåren. Öfversättningar från Horatius och
Molière (»Lärdt folk i stubb»), af rumansk folkpoesi,
af några lustspel och af en hel följd operatexter
m. m. tillhöra samma tid.
Den egna diktningen hade under dessa år dock ej helt
och hållet legat nere, och 1861 utgaf S. en andra
samling Dikter. Den häftiga tonen i ungdomsdikterna
har dämpats, men fosterlands- och frihetskärleken
finnes qvar lika stark och glödande och sprider sitt
lifgifvande sken såväl öfver bilderna ur våra häfder
(Birger Jarl, Riksskymning, Likbrasan, Vasasång) som
öfver Sveaborg, Vårt fria ord, I Tuileries-trädgården,
Skönhet och dikt m. fl. dikter.
1862 kallades S. till ledamot i Svenska akademien
efter Israel Hwasser, och 1865 uppdrogs
åt honom redaktörskäpet af »Post- och Inrikes
tidningar», en befattning, som han bibehöll till sin
död. »Nu först, vid 48 års ålder, kunde han sägas
vara lyft öfver omsorgen för den dagliga bergningen.»
Vid Lunds universitets sekularfest 1868 kallades
S. till fil. hedersdoktor.
Ej synnerligen ofta ljöd numera Talis Qualis’
lyra, men när den hördes, lyssnade hela Sverige med
beundran. De dikter, som sågo dagen under hans senaste
år, äro ock i sjelfva verket den rikt begåfvade
skaldens yppersta. Karl XII, de ypperliga bilderna
ur svenska folklifvet: Prosten, Den försynte, Sista
förhöret, De små nattvardsbarnen, Gumman i hagstugan,
Helgemålsklämtningen, helsningssångerna, kantaterna
och festqvädena, sorgedikterna: Kung Karls eriksgata,
Fanny, De drunknade, Otto Lindblad, och den djupt
rörande Tack för god vakt!, skaldens sista dikt,
förena de bästa af de egenskaper han förut lagt
i dagen med en luttrad ädelhet i känslan och en
konstnärlig sofring af såväl innehåll som form,
som gifva dessa dikter en plats bland vår vitterhets
bästa smycken.
Specielt som språkkonstnär är S. en af våra
främste. Han »uppsökte med en viss förkärlek hvad
språkämnet eger af kraftigt och egendomligt kynne
och ratade för ingen del det skarpa, hårda och
kärfva, som han med underbar verkan viste förena
med det jämna, mjuka och ljufva. Han bragte till
användning styrkan i vårt modersmål försmält med dess
behag, stålklangen i samljud med de veka tonerna»
(V. Rydberg). Obekymrad grep han i ordförrådet,
hvars alla tillgångar han beherskade, och genom
upptagande af en del ord, som dittills ansetts mindre
lämpliga i »den högre stilen», förlänade han sin
diktion en hög grad af friskhet och egentlighet,
som i förening med de djerfva vändningarna och
konstruktionerna och den manligt fria tonen gifver
hans diktning en i hög grad originel prägel. –
Sjuklighet fördystrade hans sista år. Morgonen d. 5
Febr. 1877 funno honom hans närmaste sittande död
vid skrifbordet. – S:s »Samlade vitterhetsarbeten»
utgåfvos af G. Ljunggren i 5 bd (1877–78). Se om S:s
lif och diktning: det af G. Ljunggren skrifna förordet
till denna samling; V. Rydberg, »Inträdestal i
Svenska akademien» (Sv. Akad:s Handl. del. 53, 1878);
Cecilia Holmberg, »Frihetens sångarätt» (1890), och
»C. V. A. Strandberg. En literaturhistorisk studie af
E-d» (1878). J. A. R-m.
3. Strandberg, Karl Gustaf, vitter författare, den
förres kusin, född d. 5 Maj 1825 å Kjulsta i Stigtomta
i Södermanland, aflade 1842 studentexamen i Upsala,
1844 kameralexamen och 1846 examen för inträde i
rättegångsverken. Han blef 1855 assessor i Svea
hofrätt, förordnades 1860 till revisionssekreterare
samt utnämndes 1863 till byråchef för beredning
af lagärenden i justitiedepartementet, 1867 till
expeditionschef och 1868 till justitieråd. Efter
att några år hafva varit sekreterare i komitén för
utarbetande af ny konkurslag tjenstgjorde han såsom
sekreterare 1859–60 och 1862–63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
